Ett kokande tempel och muren Tuohimaa

När Disturbed släppte låten Indestructible 2008 beskrev de den som en hyllning till soldater – en musikalisk rustning att ta på sig inför strid. En påminnelse om att man är ostoppbar. Oförstörbar.
Det var precis den känslan SSK förmedlade i Templet ikväll.

Två förluster i bagaget. Kniven mot strupen. Men när pucken släpptes fanns ingen tvekan. Inga nerver. Bara vilja, disciplin och ett kollektiv som visste vad som stod på spel. Och längst bak stod Frans Tuohimaa som en levande vägg – orubblig, oberörd, indestructible.

Två perioder gick utan mål – men inte utan underhållning. Det smällde. Det vreds. Det slets. SSK bjöd på några farliga lägen, men Frans vägrade släppa in något. Han tog till och med en straff, som om det vore en helt vanlig söndagskväll.
Och sedan kom turen. De där små marginalerna som kan avgöra hela serier. Två granskningar, två bortdömda mål. Djurgården såg frustrationen växa – medan SSK såg möjligheten.

När Sebastian Dyk sprätte in 1–0 efter ett briljant förarbete av Nicolai Meyer, exploderade Scaniarinken. Det var som om hela Södertälje rest sig från stolen samtidigt.
Efteråt berättade Dyk att han hade gåshud under delar av matchen – så mäktigt var stödet från Templet.
Det hörs inte bara. Det känns.

Och när Wiå senare skickade in pucken i tom bur – då visste vi. Det här laget är inte färdiga.
Men kvällens tysta hjältar var SSK:s "grinders". SSK:s fjärdekedja stod för en taktiskt briljant insats och neutraliserade Djurgårdens förstakedja till tystnad. En prestation som inte skrivs med versaler i protokollet – men som ekar i varje tackling och varje stressad DIF-passning.

Och vissa insatser förtjänar att nämnas med lite extra tryck.
Jacob Bjerselius gjorde sin kanske bästa match i SSK-tröjan. Han var överallt – vann puckar, störde, pressade – och gjorde ett hästjobb tillsammans med sina kedjekamrater Wiå och Hank. En motor på isen som aldrig slog av. Att Bjersa inte får någon kringla av LT är en gåta. Vad gjorde Polin som var bättre under matchen och fick en kringla?

Olli Vainio, trots ett misstag i egen zon, stod för en nästintill felfri insats och loggade mest istid av alla. Stabil, lugn och ständigt spelbar – en backinsats som bar laget genom tuffa minuter.

Nu har pressen bytt sida.
Djurgården måste vinna på Hovet på tisdag.
SSK? De har visat att de kan resa sig. Att de kan spela disciplinerat, smart och uppoffrande – och vinna med hjärtat först.
Men det krävs en ny maxprestation. För vi kommer inte få någonting gratis där inne. Bjuder vi på chanser som i kväll, kommer de hugga direkt. Det vet vi. Det vet spelarna.
Men spelar vi som idag – med kraften från ett kokande Tempel i ryggen och en vägg vid namn Tuohimaa – då kommer vi bjuda dem på en kamp de sent ska glömma.
Om vi vinner på tisdag borta på Hovet, kan vi avgöra hemma i Templet på torsdag.
Och det skulle vara en dröm som går i uppfyllelse.

Idag när Tuohimaa går sin sedvanliga promenad i skogen kanske han nynnar på en låt, men inte vilken låt som helst. "Jag ska rädda puckar, puckar, para rädda puckar". Ja, ni vet vilken låt jag menar.

För det här är inte slutet. Det här är bara början på något större. För vi har sett vad som händer när vi står enade, när vi spelar med hjärtat och med supportrarnas kraft i ryggen. Och på tisdag, när vi stiger ut på Hovet, kommer vi att minnas vad som stod på spel här – att inget är omöjligt när vi spelar som ett lag. Den här serien är vår, och vi kommer att göra allt för att avsluta den på vårt sätt. Det här är SSK:s tid. Och vi är ostoppbara.