Från tvivel till Topp – Semifinalen är bara början

Ta in ordet. Semifinal. Passa på att njuta av glädjen vi just nu befinner oss i. Det känns som pucken äntligen börjat studsa vår väg efter alla stolpe ut de senaste åren.

Sakta men säkert håller en hockeyfeber på att byggas upp i Södertälje. Det snackas om vem som blir vår nästa motståndare. Spekulationerna om vem som ska stå i den första matchen har redan börjat. Är Håkanson första valet? Är Frans skadad? Vad händer med Souch? Varför spelade inte Nolan i slutet av matchen? Vad har hänt med Grahn? Frågorna är många, och jag tror vi kommer få vänta på svaren. Det är fullt förståeligt i dessa slutspelsdagar – varför blotta sina planer för fienden?

Oavsett vem vi möter i semifinalen kommer vi inte vara favoriter, och det passar oss alldeles utmärkt. De här läget att vara "underdogs" passar oss, och vi har visat att vi är mer än redo. Många trodde att Kalmars offensiv skulle bli ett problem för våra större backar. Men de hade fel. Våra backar, som varit stabila hela säsongen, har lyft sig ytterligare under kvartsfinalerna.

Som finne har jag svårt att minnas många bra saker med Tre Kronor, särskilt när vi pratar om matcherna mellan Sverige och Finland. Men det finns ett minne som jag inte kan släppa, och det är Sveriges osannolika vändning från 1–5 till 6–5. Det jag minns tydligast från den matchen är Mats Sundins blick – den där blicken full av beslutsamhet och viljan att vinna. Den blicken har jag sett hos Daniel Norbe. Samma blick, samma beslutsamhet. Och det lovar gott inför den stundande semin. För om någon back kan vara den avgörande pusselbiten i vårt spel, så är det Norbe. Och när jag säger Norbe, då tänker jag inte bara på hans roll i powerplay. Jag tänker på hans majestätiska spelsinne, hans förmåga att dirigera puckarna med en precision som får krypskyttar att känna avund.

Just nu spelar våra backar med en otrolig säkerhetsmarginal. Vi har inte råd med felaktiga pinchar eller felpass. Mot Kalmar stod vi upp bra mot deras omställningar genom att ligga rätt i banan och få avlastning av våra otroligt skickliga centrar.
I ett slutspel handlar det om att få ihop laget. Det är inte individuella färdigheter som kommer vara i centrum utan hur vi agerar tillsammans på isen.

SSK har fått kritik för sitt boxplay, där det stundtals har fungerat men också varit problematiskt i vissa matcher. Men det jag ser nu är något helt fantastiskt. Det är som om andra spelare har klivit in i boxplay. Wiå och Dahlström är som Duracellkaniner på turbo i varje byte, och när Harlestam, Hank och Bjerselius kommer in, så är det samma intensitet. Det är imponerande att se hur de verkligen tar sina uppgifter med största allvar. Visst, ibland släpps en studspuck in här och där, men tryggheten finns där ändå. Jag skulle gärna vilja veta vad man har skruvat på i boxplay – för det här är något helt annat.

Det känns som att alla spelarna har lyft sig till en ny nivå nu när slutspelet har börjat. Wiå känns snabbare, Dahlström – går det ens att vara snabbare än så här? – känns ännu vassare. Albin Carlson känns tryggare än någonsin. Och även tränarna har verkligen höjt sin nivå, de har ett öga för detaljer och ser till att vi spelar med de bästa för stunden och anpassar oss efter situationerna på isen.

Mentaliteten har också gått upp ett snäpp. Varje spelare har accepterat sin roll bättre och vet exakt vad som krävs. Det är härligt att se den starka kollektivkänslan som växt fram under slutspelet.

Och så har vi vår förstakedja. Där har vi kanske seriens just nu hetaste anfallsvapen. Sebastian Dyk har hittat självförtroendet och visat en beundransvärd vilja på isen. Det är imponerande hur mycket han åker skridskor, och nu tycker jag han har fått upp farten ännu mer och vågar utmana mer än tidigare.

Sedan har vi vår danske dynamit, som också har hittat en ny nivå i sitt spel. Han skapar chanser som ingen annan, och jag är säker på att fler mål kommer.

Och så Nolan. Nolan har egentligen bara en svaghet på isen: tekningarna. Men för mig är han annars en komplett hockeyspelare. Han har den där killersinstinkten – samma blick som vi ser hos Norbe, den där beslutsamheten att göra vad som krävs för att vinna. Han har skickligheten att göra vad han vill med pucken, även om det ibland blir för mycket slalom.

Det känns nästan inte rättvist att inte nämna flera av våra spelare. Marcus Eriksson, den där gubben i lådan, som kan vara en avgörande pjäs i de kommande slutspelsmatcherna. Och Liljegren, som verkligen visar att formen är på väg uppåt. Oavsett vem som är på isen så ser jag SSK som en maskin – ett schweiziskt urverk som tickar på i exakt rätt tempo.

När vi pratar om att vinna en match, så får vi inte glömma publikens betydelse. Publiken i Templet kan vara skillnaden i en jämn drabbning. Det är ingen myt att de är den sjätte utespelaren – det är ett faktum. Vi kommer att möta lag som också har fanatiska fans, och vi måste prestera på topp i varje match, för vi vet att vår publik kommer vara där och ge sitt allra bästa stöd.
Vad kan egentligen stoppa oss från att nå vår dröm? Vi har publiken. Vi har spelarna. Det gäller bara att fortsätta tro på det, oavsett vad som händer. För det är inte första gången det utförs mirakel i ishockey.