Hockey är en lagsport, och det laget som bygger den starkaste vinnarkulturen är oftast det som i slutändan vinner.
Det kan finnas hur många individuellt skickliga spelare som helst, men är gruppen inte solid så kan allt bli precis tvärtom.
Just nu ser vi det hända med vårt SSK. Självförtroendet i laget har nått någon form av botten. Vi jagar utan att riktigt veta vad vi jagar. Byte efter byte ser likadant ut – som yra höns i ett bottenlöst jagande.
Normalt blir jag upprörd av ett baklängesmål och lever mig in i matcherna.
Nu är det helt tomt i huvudet och man konstaterar gång på gång att vi inte är bättre än så här. Just nu i alla fall.
Jag vågar knappt tänka på nästa match – det känns ändå inte som att något kommer hända.
Tränarna säger att det finns kemi i kedjorna, men de måste ha missat vad ordet kemi betyder.
Kanske fungerar det bättre på träning, när spelarna kan spela utan press. På matcherna är det tvärtom.
Visst finns det byten när vi pressar motståndarnas backar till misstag och de knappt kommer ur zonen, men det händer för sällan – och nästan bara när fjärdelinan är på isen. Det är just nu den enda kedjan där man faktiskt kan använda ordet kemi .
Men det här är ingen Ernst renovering där man kan lösa allt med värmeljus och rundstavar.
Det krävs svett, ilska och några rejäla tacklingar för att bygga ihop det här laget igen.
Det finns ett gammalt talesätt: att i motgång bygger man styrka.
Man måste ner på botten för att kunna resa sig igen.
Vi befinner oss där nu – på botten – och vi suktar efter livlinor.
Men ändå. Trots allt det här – trots hopplösheten, trots tomheten – så vet man att det alltid finns något kvar.
För varje gång det känns som värst, varje gång man tänker “nu orkar jag inte mer” , då tittar man ändå på nästa match.
För någonstans där under all frustration finns kärleken till SSK, och den dör aldrig.
Den bara väntar på att få vakna till liv igen – kanske redan nästa byte.
Tränaren säger att han inte bryr sig om tabellen.
Jag förstår vad han menar – att det handlar om processen, om att bygga något långsiktigt.
Men när man sitter i soffan vecka efter vecka och ser samma mönster upprepa sig, då är tabellen det enda man har kvar att hålla fast vid.
På läktaren kan man i alla fall skrika ur sig frustrationen, men här hemma blir det mest ett tyst konstaterande: “nej, inte igen.”
Tabellraden blir som en spegel av känslan i magen. Och just nu speglar den precis det vi ser på isen – ett lag som letar efter sig självt.
Kanske är det just nu, när vi ligger där på botten, som något börjar förändras.
För ibland krävs det att man faller för att hitta tillbaka till det som betyder mest – viljan, stoltheten, känslan av att kämpa för något tillsammans.
Det kommer inte lösas med ord eller floskler, utan med svett, blickar och en tro på varandra.
Och när det väl vänder, då kommer vi alla stå där igen – i soffan, på läktaren, eller var vi än är – och känna att hjärtat slår lite hårdare för SSK.
För oavsett hur mörkt det ser ut just nu, vet vi en sak:
Man reser sig alltid.
