Efter två perioder kändes det hopplöst. Frölunda är för bra trots att de saknar många tongivande spelare – men under tredje perioden växte AIK och kvitterade för att senare vinna på övertid.
Ja, den här matchen var nog AIK beredda att glömma efter två spelade perioder. Det var slarvigt, blött och inte alls något liknande vad som annars är ett fartfylld och tekniskt lag. Visserligen går det att argumentera för att båda lagen gick ut med ett gameplan att mest stoppa det andra laget mer än att spela ut det, men bara ett av lagen här tjänar på att styra bort motståndarna. Vad som skulle bli en het batalj blev mer ett långsamt och hattigt schackspel där marginalerna avgjorde.
Nåväl, efter att man hyllat Nicklas Lasus 1000:e SHL-match (stort grattis) drog festen igång – där någon glömde vrida upp musiken. För det var inte vackert från något av hållen. Jag nämnde att AIK inte spelade sin bästa hockey men det gjorde inte FHC heller. Det som skulle bli en häftig match verkade inte bli mer än två lag som inte ville äga puck.
Det lutade mer åt Frölundas fördel och deras unga superstjärna visade varför han är kandidat att gå etta i årets NHL-draft genom att hänga en puck i nättaket som bara de absolut skickligaste gör. Jag ska inte bli långrandig om Frölundas mål och spel – men förbannat vad bra Ivar Stenberg är.
Hursomhelst tog det senare inte länge tills FHC kunde göra 2-0 och det var väldigt välförtjänt. FHC var inte sylvassa men de var snäppet vassare än AIK och som det såg ut skulle Skellefteå återigen sakta ätas upp av göteborgarna.
Visserligen kom en tröstreducering inför pausvilan signerat Rickard Hugg som kyligt hängde den bakom Lasse Johansson. Trots reduceringen hade AIK mycket att fundera på inför andra perioden, detta dög absolut inte.
Andra perioden var dock inte bättre. Det blev väldigt händelselös och AIK gled längre och längre bort från en chans till seger – även om de bara låg under med uddamålet.
Lasse var stensäker i målet och allt eftersom klockan tickade på kunde man ana en viss frustration hos AIK men inget som togs ut på isen desto mer. Skulle ingen tända till och faktiskt göra det där lilla extra för att kunna slå FHC? I dessa kamper måste de som vill vinna våga sig framåt och alla som hejar på AIK vet att kvaliteten finns där och det blir väldigt frustrerande att bevittna när inget händer.
Det blev inget av högt intresse i andra och tredje skulle dra igång.
Jag vet inte vad som sades bakom stängda dörrar, om det blev en utskällning, pepptalk, någon kanske drog en skön vits? Jag vet inte vad men en sak vet jag – AIK ville vinna nu.
De klev ut med en ordentlig fart och visade varför man är med och tävlar i toppen av tabellen. Det var inte perfekt, absolut inte, men det var en vilja som behövdes för att kunna vinna dessa tighta fighter.
Det som många nog trodde skulle bli en vändning blev dock ett fiasko – FHC gjorde 3-1.
Hoppet var som urblåst och irritationen började växa. Varför kan FHC i en handvändning bara göra mål efter att ha legat under press?
Det går att fundera sig vansinnig på detta men AIK fortsatte sitt fina spel. Det kändes som att laget klev ut för att vinna och trots ett mål bakåt så hängde man inte läpp utan man knöt näven i fickan och körde järnet.
Reduceringen kom tillslut via Jonathan Johnson som styrde in den från en chanspuck från Oscar Voullet, som för övrigt visade på bra lir och energi under kvällen. Nu började jakten på vinst som fram till 45 spelade minuter såg bortblåst ut.
AIK tog ut målvakten och lyckades genom ett snyggt öppnade spel stänka dit en kvitteringspuck signerat Oscar Lindberg. Förlängningen nalkades och efter det trycket AIK satte i tredje kan jag säga att det var välförtjänt.
I förlängningen klev kvällens man fram igen och gjorde det avgörande målet efter att han i samma byte backcheckat som om livet hängde på det. Det är en unik spelare vi får titta på när Oscar Lindberg är på sin topp.
Två poäng mot serieledarna är fullt godkänt och nu har man bevisat sig själva att de går att vinna över FHC.
Vad ska man säga om matchen i sin helhet? De två första perioderna var inte bra från AIK. Det var massvis med slarv som absolut inte får förekomma över huvud taget och absolut inte mot Frölunda. För när AIK inte får bestämma i spelet blir det ett problem eftersom de saknar den defensiva finessen som Frölunda besitter. Det är just nog därför FHC står ensamma på toppen och det är deras förmåga att kunna anpassa sig efter dagsform och motstånd. Det är två olika filosofier som ställs mot varandra varav en, som det offensiv präglade Skellefteå följer, faller lite platt om spelet inte kontrolleras. Men man tog igen i tredje och den offensiva glädjen florerade hos de svartgula och AIK gick att känna igen.
AIKs tre stjärnor:
***Oscar Voullet - Visar enormt hjärta och kör varje byte.
**Victor Grahn och Arvid Lundberg - Två av AIKs viktigaste pjäser defensivt och räddade laget många gånger från baklängesmål
*Oscar Lindberg - ord kan inte beskriva honom.
