Jag får ibland frågan om jag oroar mig för SSK. Sanningen är att jag är livrädd. Och mitt tålamod – det börjar ta slut.
Den här veckan var upplagd för att ta fem, kanske till och med sex poäng, och visa att man är ett lag som bara blir bättre och bättre.
Men ishockey är sällan så förutsägbart. Och i Hockeyallsvenskan? Där är den aldrig det.
Först kom förlusten borta mot Vimmerby – en fullt rättvis seger för dem.
Jag skrev en krönika efter den matchen och sågade inte allt och alla, för jag trodde ändå att nu, nu skulle killarna resa sig.
Fredag. Almtuna hemma. Tre poäng. Ny energi.
Men tänk så fel man kunde ha.
För redan när man såg laget innan matchen började man undra om tränarna druckit T-röd och blivit färgblinda.
Kedjorna var omkastade, och den enda formation som faktiskt fungerat under de nio första matcherna – den var spräckt.
Är Wiå tillräckligt bra för att spela i en förstakedja? Ja, just nu är han det. Inget ont om honom – tvärtom. Han var isens gigant med åtta skott på mål, varav hälften rena A-chanser.
I den form han är i nu kan han spela i vilken kedja som helst och lyfta den.
Och där ligger problemet.
SSK är för trubbigt. Det finns inga naturliga målskyttar i laget.
Ta Sebastian Dyk till exempel. Han behöver minst tio skott innan det smäller.
Visst, han skjuter – men för ofta blir det alibiskott, utan styrfart, mest för att det ska stå något i protokollet.
”En offensiv tekning, det räcker väl”, tänker han kanske.
Men det finns ändå en positiv sak efter alla omkastningar i kedjorna.
Ibland hittar även en blind höna rätt.
Kedjan med Lindbäck, Harlestam och Liljegren skapade enormt många chanser, och förhoppningsvis låter AJ dem fortsätta tillsammans.
Man börjar undra varför SSK hamnat här. Hur ett lag som på pappret ser stabilt ut ändå ser så vilsna ut på isen.
Det handlar inte bara om otur, studs eller domslut. Det handlar om identitet – och den har man tappat.
Frågan är om AJ börjar tappa truppen.
För det är något som skaver. Spelarna ser inte ut att tro på det de gör.
Bytena är korta, blickarna tomma. Det finns ingen glöd, ingen desperation. Bara ett lag som försöker göra rätt – men utan övertygelse.
AJ pratar ofta om att man ska "bygga långsiktigt", att det tar tid.
Men Hockeyallsvenskan ger ingen tid. Den slukar dig om du tvekar.
Och just nu tvekar SSK överallt – i varje pass, varje avslut, varje byte.
Så vad krävs för att vända det här?
Först och främst: ärlighet. Någon måste ställa sig upp i omklädningsrummet och säga det som alla tänker men ingen vågar yttra.
Det här håller inte.
Sen behövs mod. Mod att spela enkelt. Mod att våga spela med hjärta igen.
För just nu känns det som att alla försöker följa en manual istället för att spela hockey.
SSK måste hitta tillbaka till det där som alltid varit klubbens själ – känslan av att inget är omöjligt.
De mållösa spelarna måste bli mera desperata i sitt sinne och försöka spela mer avslappnat.
Framöver väntar tre tuffa matcher – och spelschemat ser inte lätt ut jämfört med den här veckan.
Först ut: Mora borta. Historiskt sett har vi haft svårt där.
Sedan AIK hemma. I förhand känns det som en match där pendeln kan svänga över i vår favör – om bara laget vågar ta chansen och spela med hjärta.
Och till sist Västerås på bortaplan. Ett lag som för tillfället är ligans andra krislag – men som ändå vunnit över oss i tre raka matcher.
Tre matcher. Tre utmaningar. Och vinner vi ingen av dem kommer säsongen bli lång. Väldigt lång.
