Södertälje
2025-04-15 13:35
"We Will Rise Again – Vi föll i sudden, men vann så mycket mer"
Efter en säsong fylld av hjärta, kamp och magiska ögonblick föll SSK i en dramatisk semifinal mot Djurgården. Men i hjärtat av staden, bland spelare, ledare och supportrar, växte något större fram. Stolthet. Gemenskap. Och tron på framtiden.
Janne Willman
När Scorpions släppte låten "We Will Rise Again", anade de nog inte att den en dag skulle spegla ett ishockeylag från Södertälje. Men det är precis vad SSK gjort den här säsongen. Rest sig. Trots allt. Igen.
Emil Georgsson har, som en arkitekt med fingertoppskänsla, byggt ett lag som inte bara tävlade – utan faktiskt tog sig hela vägen till semifinal. Förlorade gjorde vi, ja, men det krävdes förlängning i en avgörande match mot en av seriens största favoriter: Djurgården, med en spelarbudget hela 13 miljoner kronor högre än vår.
Men det var aldrig plånboken som avgjorde vilka vi var. Det var vår själ.
Jag vågade inte ens titta på förlängningen. Jag var mentalt helt borta, förberedde mig för det värsta tänkbara scenariot. Det var en blandning av hopp och förtvivlan, och jag kände bara hur hela nervsystemet spändes till bristningsgränsen. Jag har följt SSK sedan början på 80-talet, och känslorna har blivit fler och mer intensiva genom åren. Att stå där på kanten av något så stort, med osäkerheten och rädslan, var något jag inte var beredd på.
Bakom lagbygget stod också de tre vise männen i båset – Bogren, Zakke och Grossman – som gjorde vår defensiv till en av ligans bästa. Redan förra säsongen fanns det spår av något starkt i försvarsspelet, men i år satt strukturen. Stabiliteten. Karaktären.
Bogren och co. sa det redan från början: "Vi ska vara det jobbigaste laget att möta". Och visst var vi det.
Fyra starka centrar bar upp spelet på isen, två målvakter gjorde detsamma längst bak. Frans Tuohimaa – ja, kanske ligans bästa målvakt – har stått som en vägg. Och bakom kulisserna, återigen, Brattenberg, som återigen fått våra målvakter att bli murar.
Säsongens mest elektriska match var kanske 10–3-segern mot Oskarshamn, men de skönaste vinsterna var utan tvekan de fyra segrarna mot Djurgården, varav tre på Hovet. Att vinna på Hovet är i sig en bedrift, men att lyckas vinna två raka där mot Djurgården, som inte hade förlorat två raka matcher under hela säsongen – det var något stort. De var favoriter, men vi satte vårt avtryck.
Och så kommer man ju aldrig glömma Egor Polins Zorromål. Jag har sett det hundra gånger, och fortfarande väcker det rysningar.
Två spelare sticker ut extra för mig över hela säsongen: Daniel Norbe, Nicolai Meyer och Nolan Stevens. Norbe, majestätisk med pucken och en bärande kraft i powerplay.
Nolan – ibland för bra för serien. Briljant teknik, komplett center, och även om tekningarna inte alltid satt, så gjorde han det mesta rätt. Att han inte glänste i varje match mot Djurgården köper jag alla dar i veckan.
Emil Georgsson har, som en arkitekt med fingertoppskänsla, byggt ett lag som inte bara tävlade – utan faktiskt tog sig hela vägen till semifinal. Förlorade gjorde vi, ja, men det krävdes förlängning i en avgörande match mot en av seriens största favoriter: Djurgården, med en spelarbudget hela 13 miljoner kronor högre än vår.
Men det var aldrig plånboken som avgjorde vilka vi var. Det var vår själ.
Jag vågade inte ens titta på förlängningen. Jag var mentalt helt borta, förberedde mig för det värsta tänkbara scenariot. Det var en blandning av hopp och förtvivlan, och jag kände bara hur hela nervsystemet spändes till bristningsgränsen. Jag har följt SSK sedan början på 80-talet, och känslorna har blivit fler och mer intensiva genom åren. Att stå där på kanten av något så stort, med osäkerheten och rädslan, var något jag inte var beredd på.
Bakom lagbygget stod också de tre vise männen i båset – Bogren, Zakke och Grossman – som gjorde vår defensiv till en av ligans bästa. Redan förra säsongen fanns det spår av något starkt i försvarsspelet, men i år satt strukturen. Stabiliteten. Karaktären.
Bogren och co. sa det redan från början: "Vi ska vara det jobbigaste laget att möta". Och visst var vi det.
Fyra starka centrar bar upp spelet på isen, två målvakter gjorde detsamma längst bak. Frans Tuohimaa – ja, kanske ligans bästa målvakt – har stått som en vägg. Och bakom kulisserna, återigen, Brattenberg, som återigen fått våra målvakter att bli murar.
Säsongens mest elektriska match var kanske 10–3-segern mot Oskarshamn, men de skönaste vinsterna var utan tvekan de fyra segrarna mot Djurgården, varav tre på Hovet. Att vinna på Hovet är i sig en bedrift, men att lyckas vinna två raka där mot Djurgården, som inte hade förlorat två raka matcher under hela säsongen – det var något stort. De var favoriter, men vi satte vårt avtryck.
Och så kommer man ju aldrig glömma Egor Polins Zorromål. Jag har sett det hundra gånger, och fortfarande väcker det rysningar.
Två spelare sticker ut extra för mig över hela säsongen: Daniel Norbe, Nicolai Meyer och Nolan Stevens. Norbe, majestätisk med pucken och en bärande kraft i powerplay.
Nolan – ibland för bra för serien. Briljant teknik, komplett center, och även om tekningarna inte alltid satt, så gjorde han det mesta rätt. Att han inte glänste i varje match mot Djurgården köper jag alla dar i veckan.
En annan spelare som förtjänar ett extra omnämnande är Nicolai Meyer, dansken med hockeyfrillan. Liksom Jaromir Jagr, vars spel och karaktär var lika ikoniska som hans frilla, har Meyer en förmåga att lyfta sig när det gäller som mest. Hans förmåga att höja sitt spel ju längre säsongen gått, och att vara en viktig spelare när laget behövt honom som mest, påminner starkt om den kraft som Jagr visade under sin legendariska karriär.
Det finns en ömsesidig kärlek mellan Meyer och Södertälje. Det är en connection som både spelare och fans känner. Att behålla honom ytterligare en säsong skulle vara en dröm.
Vi har en stomme kvar även till nästa säsong, även om en bantad spelarbudget väntar. Men jag litar på Emil – han har trollat fram guldkorn förut. Som en hockeyns egen trollkarl. Och ska jag önska något? Måns Lindbäck. Ge honom en ny chans. 20 mål en säsong. Hårt arbetande och sniper – om han får rätt roll.
Publiken då? Den har vaknat. De sista tre hemmamatcherna – det var ren magi i Scaniarinken. Det hördes rakt igenom TV:n hemma in i soffan. Och Tifo-gruppen? De levererar match efter match med tifon som lyfter hela upplevelsen. Färger, bilder och budskap – det är en upplevelse för alla, både spelare och publik.
Men vi ska inte glömma de som jobbar bakom kulisserna. De som kanske inte alltid syns på isen, men som gör det möjligt för laget att prestera. Ove Karlsson, vår lagledare, har varit en ovärderlig del i att hålla ihop allt. Hans erfarenhet och stabilitet har varit en nyckel till att man känner sig hemma när man kommer till Templet. Magnus Hjälm, vår materialare, har sett till att allt fungerar runt laget – att utrustningen är i toppskick, att spelarna har allt de behöver för att kunna ge sitt allra bästa. Det är de små detaljerna som gör stor skillnad och teamet runt laget är ovärderligt, ingen nämnd ingen glömd.
Och ibland, när jag ser det här laget spela – med stolthet, struktur och hjärta – tänker jag på allt man sett.
På hockeyklubborna man tiggde till sig som grabb i Scaniarinken.
På guldet man fick vara med och vinna som ledare 1985.
På klubben som aldrig riktigt dör – bara vilar ibland.
SSK har återigen fått staden att prata hockey. Det är kanske det största av allt.
Så nej, vi vann inte den sista matchen. Men vi vann något mycket större. Vi vann tillbaka känslan. Stoltheten. Passionen.
Och vi kommer tillbaka.
We will rise again!
Det finns en ömsesidig kärlek mellan Meyer och Södertälje. Det är en connection som både spelare och fans känner. Att behålla honom ytterligare en säsong skulle vara en dröm.
Vi har en stomme kvar även till nästa säsong, även om en bantad spelarbudget väntar. Men jag litar på Emil – han har trollat fram guldkorn förut. Som en hockeyns egen trollkarl. Och ska jag önska något? Måns Lindbäck. Ge honom en ny chans. 20 mål en säsong. Hårt arbetande och sniper – om han får rätt roll.
Publiken då? Den har vaknat. De sista tre hemmamatcherna – det var ren magi i Scaniarinken. Det hördes rakt igenom TV:n hemma in i soffan. Och Tifo-gruppen? De levererar match efter match med tifon som lyfter hela upplevelsen. Färger, bilder och budskap – det är en upplevelse för alla, både spelare och publik.
Men vi ska inte glömma de som jobbar bakom kulisserna. De som kanske inte alltid syns på isen, men som gör det möjligt för laget att prestera. Ove Karlsson, vår lagledare, har varit en ovärderlig del i att hålla ihop allt. Hans erfarenhet och stabilitet har varit en nyckel till att man känner sig hemma när man kommer till Templet. Magnus Hjälm, vår materialare, har sett till att allt fungerar runt laget – att utrustningen är i toppskick, att spelarna har allt de behöver för att kunna ge sitt allra bästa. Det är de små detaljerna som gör stor skillnad och teamet runt laget är ovärderligt, ingen nämnd ingen glömd.
Och ibland, när jag ser det här laget spela – med stolthet, struktur och hjärta – tänker jag på allt man sett.
På hockeyklubborna man tiggde till sig som grabb i Scaniarinken.
På guldet man fick vara med och vinna som ledare 1985.
På klubben som aldrig riktigt dör – bara vilar ibland.
SSK har återigen fått staden att prata hockey. Det är kanske det största av allt.
Så nej, vi vann inte den sista matchen. Men vi vann något mycket större. Vi vann tillbaka känslan. Stoltheten. Passionen.
Och vi kommer tillbaka.
We will rise again!
