Sur stopptidsförlust mot City

Aston Villa kom till Etihad som lyste med sina ljusblå fläckar på läktarna. Villa-fansen var inte sena med att skandera Empty seats, såklart. Har Manchester Citys publik tröttnat bara för att laget inte vinner ligan i år? Tur att man inte är bortskämd på det viset, utan skulle tveklöst jubla över en fjärdeplats även i år. Atmosfären går inte direkt genom tv-rutan och det är långt ifrån Kippax på Maine Road och ännu längre från Villa Park. City kan man tycka vad man vill om, men det är ett sevärt spelskickligt lag, även utan Haaland och med Grealish på bänken. Vad fan gör du där, Jack …?
Det blev en rivstart. Stolpträff av Rashford efter 18 sekunder. Sedan tog Manchester City hand om bollen och behöll den i sisådär tio minuter. I sjunde minuten kom en logisk City-ledning, Martinez var på bollen, men kunde inte hålla emot. Varken han eller Matty Cash glänste i det momentet.
Villa är vassa på kontringar. Det fick City känna på. Marcus Rashford hittade Jacob Ramsey, som föll platt i straffområdet. Domaren vinkade avvärjande, men när han fick en påringning från VAR-gänget dömde han straff efter en koll på skärmen. Och bilderna var hur tydliga som helst, Ramsey blev nersprungen och kunde inte fullfölja sitt friläge. Klar straff och Pep får pipa ur mycket han vill över det. Rashford gjorde några moves som fick mig att få straffmiss-vibbar, men bredsidade bollen hur säkert och välplacerat som helst till höger – och 1–1.

Boosten uteblev
Kvitteringen gav ingen större boost till Villa, det var City som fortsatte trycka på ett tag till. Sista kvarten jämnade det ut sig och Marcus Rashford var framme igen i ett halvt friläge och Onana hade en nick på hörna som såg farligare ut än den i själva verket var. Om vi får tro reprisen från vinkeln bakom mål var nicken på väg utanför, men täcktes och rensades bort av City. 1–1 stod sig i paus och Pep och publik fick en stund till att försöka sluta sura.
Andra halvlek liknade den första. City låg på utan att skapa så särskilt mycket, Villa stack upp in kontringar, som när utbuade Rashford – han är ju från fel sida stan – sprang ifrån alla, men inte fick till avslutet i lite för dålig vinkel i kombination med hög fart. Fast det hörde till undantagen, oftast kom Villa knappt över planhalvan. Jag såg Martinez ta bollen, sparka upp och långt, sedan blinkade man till – och så var det ljusblått igen.
Där hade jag velat sätta punkt. En pinne efter en kämpainsats, trots att vi inte kommer upp i någon högre nivå. Tyvärr kom livet emellan, där ingår också tilläggsminuter. Det obarmhärtigt för jävliga dedikerade supporterskapet som ska överlevas kom in och störde. I ett sista City-ryck på kanten, ett hårt inspel mot en Pau Torres i formsvacka och ett avslut från dålig vinkel gav hemmaseger. Allt ironiskt och hånfullt som jag vräkt ur mig om biblioteksstämningen på Ethiad, det får jag äta upp till tonerna av en unisont sjungande vägg med ”Blue moon”. Och det kan jag ta, men inte sura sista sparken-förluster när jag drömmer skönt om Champions League.
Det giftet ska bara värkas ut, snart är det viktig match igen. Nu snackar vi svårt motstånd, inget halvmesyr som City eller PSG. Här väntar näst intill omöjliga Crystal Palace på Wembley i FA-cupens semifinal, Croydons stolthet som lite för ofta snor med sig allt från Villa-matcherna. Det blir ändring på det, för We got McGinn, super John Mcginn!

Manchester City – Aston Villa 2–1 (1–1)
Mål: 1–0 Bernardo Silva (7), 1–1 Marcus Rashford (straff, 18), 2–1 Matheus Nunes (90+4).