25 vinster, 3 kryss och 2 förluster i alla tävlingar inräknat. Sammantaget har Arsenal hittills gjort en riktigt stark säsong. Laget leder Premier League och Champions League och är dessutom framme i semifinal i ligacupen.
Det finns mycket att dyka ner i. Effekten av det starka sommarfönstret, bredden det har föranlett på gott och ont, taktiska förändringar och hur Arsenal står sig i titelracet. I denna analys kikar jag på vissa bitar som väckt mitt intresse under säsongen.
Avsaknaden av en klar målskytt?
En återkommande diskussion kring Arsenal är behovet av en ren målskytt. Argumentet är att det inte är hållbart att förlita sig på fasta situationer, självmål och att målen sprids över laget. Jag kan hålla med till viss del. Någon kommer behöva kliva fram mycket mer under säsongens andra halva.
Men.
Den främsta utmanaren Manchester City har under första halvan ett xG på 36 där Erling Haaland stått för 16 av dessa. Det är bevisligen hållbart i längden då de vunnit ligan innan med Haaland, men det är på premissen att han håller sig hel och i form hela säsongen.
Det finns två sidor av myntet. Den ena menar att det krävs en tydlig offensiv nummer 1 för att få marginalerna med sig i jämna matcher. Och ja, det stämmer till viss del. Men om den spelaren har en dålig dag, vem steppar då upp?
Jag säger inte att det finns ett rätt eller fel här. Jag har länge varit i ringhörnan av att för att vinna Premier League så måste lag nästan ha en spelare som gör 20+ mål i ligan. Men de senaste fem säsongerna har visat att det inte är en absolut sanning. Två ligatitlar har vunnits av City där lagets bästa målskytt varit Gündoğan med 14 mål respektive De Bruyne med 15.
Hade jag tackat nej till att en Arsenal spelare gör 25 mål? Självklart inte. Men tittar vi på de underliggande siffrorna är Arsenal endast 1 xG bakom Manchester City, ett lag med världens bästa anfallare. Kollektivet fungerar uppenbarligen hittills.
Med det sagt ska vi ändå förvänta oss mycket mer i målkolumnen från spelare som Gyökeres med 5 mål, Saka med 4 mål och Ødegaard med 1 mål.
(Opta xG table, 2025)
Bredden i truppen, ett dubbeleggat svärd?
Efter det starka sommarfönster Arsenal genomförde var det få supportrar som kunde begära mer. Personligen var det över förväntan.
Eze, Gyökeres, Nørgaard, Hincapié, Madueke, Kepa, Mosquera och Zubimendi. Åtta nyförvärv som alla rimligen hoppas på regelbunden speltid.
Oavsett hur bred en trupp är upplever jag att tränare i praktiken alltid har runt 13 spelare de ser som sina startspelare. Om det vore möjligt att spela samma elva vecka efter vecka hade de flesta gjort det. Breddens värde ligger därför inte i att kunna använda spelare 14 och 15 kontinuerligt, eftersom kvalitetsfallet över tid blir tydligt.
Det som oroar något är att om alla är friska (knack i trä) kommer flera etablerade Premier League spelare med internationell erfarenhet inte ens få plats i matchtruppen. Vi har redan sett exempel på detta där Nwaneri, som var en viktig anledning till att Arsenal inte kollapsade förra säsongen, inte ens fått plats på bänken senast.
Det är ingen välgörenhet, särskilt inte i ett lag som siktar på stora titlar. Samtidigt är det knappast optimalt i längden. Att ha högkvalitativa spelare utanför truppen är ett lyxproblem, men risken för missnöje är något Arsenal och Arteta måste hantera.
Kombinationer och struktur på planen
En väldigt intressant skillnad denna säsong jag anmärkt är att Arsenal ofta formerat laget i tydliga duos på planen.
- Saliba och Gabriel
- Calafiori och Trossard
- Rice och Zubimendi
- Saka och Timber
- Gyökeres eller Merino med Eze eller Ødegaard
Strukturellt spelar Arsenal denna säsong enligt min mening en mer klassisk 4 2 3 1 med Rice och Zubimendi som sittande mittfältare än en 4 3 3 under tidigare år.
Varför är detta positivt?
Med Zubimendi och Rice som mer sittande mittfältare så får vi betydligt mer teckning centralt i banan. Under tidigare säsonger så rörde sig Odegaard väldigt mycket till högersidan av planen och Rice till vänster. Detta lämnade Partey nästintill isolerad centralt i banan, vilket är okej I guess till en viss gräns.
Vad detta däremot föranledde var dock mycket “långsammare” anfall;
Vi rullade bollen runt och runt i väntan på den perfekta passningen, men också för att minimera risken att bli kontrade på centralt. Den farligaste platsen att tappa bollen på är i centrala ytor, men det är också där det är som farligast att försöka göra mål från. Avsaknaden av Rice senast mot Villa var ett tydligt exempel på det, då Onana enkelt i första halvlek kunde löpa igenom Arsenals mittfält då Merino (som ersatte Rice) var högre upp i banan och har inte Rice löpkapacitet.
När Rice och Zubimendi spelar tillsammans så kväver vi den ytan mycket bättre, och kan därmed ta lite mer risker på offensiv planhalva.
Det ger också en större variation i vårt anfallsspel. Under tidigare år så spelade vi nästan uteslutande anfallsfotboll i trianglar, Lex White, Odegaard och Saka tiden, och nästan alla anfallen byggdes upp på högerkanten vilket fungerade ett tag. Men det blev även lättare för motståndaren att neutralisera Arsenal genom att överbelasta den sidan defensivt.
Förbättringen på en annan anfallsdynamik kan även ses från passningsstatistiken denna säsong då Arsenal anfaller mer på vänsterkanten och centralt än på högerkanten. Arsenal är även de lag som passar bakåt minst i hela ligan.
(Opta passing stats 2025)
Första halvans bästa spelare
Gabriel
Tar kliv för varje säsong. Har vuxit fram till vår främsta försvarsgeneral och är ett konstant hot på fasta situationer.
Declan Rice
We got him half price, we got him half priiiice, Declan Rice, we got him half price!
Dominerar det centrala mittfältet och har utvecklats till en av världens bästa på sin position.
Martín Zubimendi
Inte många hade full koll på den La Real fostrade mittfältaren inför säsongen, men vilket kap Arsenal har gjort. Zubimendi har blivit navet i vårt spel. Han sätter tempot, positionerar sig rätt och erbjuder ständigt passningsalternativ i uppspelsfasen.
Avslutningsvis
Arsenal har lagt en stark grund för säsongen. 25 vinster av 30 matcher, tabelledning i både ligan och Champions League, och ett kollektiv som fungerar.
Den nya strukturen med Rice och Zubimendi har gett mer kontroll centralt. Sommarens åtta nyförvärv har gett bredden som krävs, även om det innebär svåra val för Arteta. Och trots avsaknaden av en riktig målskytt så fungerar det kollektiva målskyttet starkt.
Den andra halvan kommer bli tuffare. Marginalerna mindre och kraven högre. Men grunden är lagd.
Första halvan? Svårt att begära mycket mer.
