Del 2: Herbert Chapman - Tränaren
Hur det egentligen började är en saga för sig, men kortfattat kan man säga att det var en oväntad twist i historien som fick Herbert Chapman att orientera sig mot tränaryrket. Minnesgoda vet att han avslutat sin karriär inom fotbollsspelandet i Tottenham och avsåg att söka sig tillbaka till området kring Sheffield och kliva in som gruvingenjör bland den kokande gruvindustrin. När han var på väg, så hade han pratat med sin tränare i Tottenham, Walter Bull, om sin framtid. Tränare Bull, skulle själv lämna Tottenham för att söka upp en position i Northampton. Just den klubben var ju Herbert Chapman väl bekant med efter dubbla vistelser där och en klubb som föreföll som välskott.
En dag innan Chapman skulle bege sig norrut mot Sheffield, kallade Bull in honom på kontoret och sade "Jag har beslutat mig för att vara kvar i Tottenham. Jag har föreslagit dig-Herbert Chapman" till jobbet i Northampton. "
Northampton-tiden
Åter till staden som är känd för sin sko-tillverkning och med ett lag som kallas för just ”the Cobblers” och ett lag som harvade i samma liga som just Spurs, dvs i Southern League(det tredje ligasystemet).
Tränare Chapman gick in i rollen med tanken att detta kunde vara ett par års tillvaro innan han hoppade på gruvkarriären igen, men ganska omgående kände han att han kunde dels bidra men också påverka en hel del.
Northampton och Southern League var bekant domän. ”The Cobblers” var dock i uselt skick. När lagen runt omkring hade blivit professionella och investerat i spelare, så hade laget inte gjort det. Två år i rad hade man hamnat i botten av serien, släppt in rasande mycket mål och knappt fått in bollen. Det osade kris över laget.
Chapman lade upp en plan.
Han fick loss fyra spelare på fri transfer, såg över ledarskapet i laget och istället för att låta spelarna bestämma taktiken, så började han påverka. Han rörde om i grytan en del, fick spelarna att prestera bättre. Northampton, ett lag utan större kassa, började locka folk och vinna matcher. Med större kassa frigjordes en del medel för spelare. Ett annat steg han tog var att han lärde sig se vilka personer som hade makten i klubben och strategiserade tätt med dem. Hos Northampton hette han Pat Darnell. Chapman visste hur man tog en klubbledning. Via sina båda bröder, som båda hade styrande positioner i lokala Cricketklubben och i Grimsby, så talade han med lärde på deras latin. Med en förnuftighet och planering drog han upp sina planer. En ändrad taktik med något så ovanligt som att dra tillbaka ytterbackarna, samt satsa på en mittback som inte bara var stenhård utan som också kunde passa gav önskat resultat och efter en första säsongen i Northampton landade man på en åttonde plats. Väsentligt bättre försvar, men ett problem kvarstod i klubben.
Målskyttet.
Inför säsong två 1908-09 fick han in en forward-Lewis- från Coventry och ställde om ett par spelares position. Nya taktiska drag om hur spelet skulle skötas, samtidigt som han ändrade hela omklädningsrummets miljö. Det blev en mer kärvänlig stämning, Chapman ordnade fram thé, kakor, löste en del skador med inhyrd läkare och fixade till och med spa/bastu inför några bortamatcher. Detta var fullkomligt unikt och skapade ett grundmurat bra rykte kring denne nytänkande manager från Kiveton.
Det gav resultat.
Northampton gick som tåget genom serien och när april 1909 kom, så var Northampton seriesegrare i Southern League. Det skall noteras att Chapman själv drog några strån till stacken då han var spelande tränare under matcher, men spelade sin sista match i januari 1909.
Man kan nu tro att detta var stora tider och att klubben nu klev upp i seriesystemet, men 1909 funkade det inte så. För att flyttas upp var man tvungen att ansöka och röstas in. Klubben såg inte att man hade struktur, pengar eller spelare och valde att avstå ansökan. Chapman fick fortsätta att harva i Southern League.
Hans utveckling i Northampton var dock konstant. Under åren som följde cementerade han laget i toppen av Southern League. Hela tiden topp fyra och parallellt gick de ibland längre än normalt i FA-cupen. Taktiskt sett ändrade han laget, då han snabbt såg spelarnas styrkande använde dem därefter. En mittback skolades om till forward, någon ytterback blev playmaker exempelvis.
Men sommaren 1912 stod han vid ett vägskäl. Det var uppenbart att Northampton knappt hade varken finanser eller ambitioner att kliva upp i seriesystemet. Chapman själv skrev en appell till FA och försökte få dem att införa direkt uppflyttning mellan divisionerna och även skapa ett rakt seriesystem. Detta skulle dröja tio år.
Vad som hände? Jo, Leeds City hände.
Leeds City-tiden.
Jo, Leeds City, inte "United". Detta är föregångarna till vad som senare skulle bli just det klassiska Leeds United.Men de spelade likt sin senare namne; på Elland Road.
Leeds runt 1910 var en kokande kittel av nya industrier, transportsystem med järnvägsknutar och kanaler. Det var långa gator av tegelbyggnader i varierande färger, en växande befolkning och en stad som var på väg att växa ur sin egen kostym. Hit kom Chapman för att leda ett Leeds City.
Detta "City" lockade Chapman efter att han såg tiden i Northampton glida iväg. Leeds var ett lag på väg framåt, det fanns en del pengar i omlopp och de sökte en Manager som kunde få dem att ta nästa steg i karriär och seriesystemet. När Chapman anlände hade de precis tillsett att de röstades kvar i Second League efter en bedrövlig 19e plats, så här fanns möjligheter till förbättring.
Den nye tränaren viftade sitt trollspö, införde samlingar, gemensamma måltider, införde möjlighet till massage, besök på lokala badhus och ställde om spelsystemet.
En nytänkande Chapman skapade en positiv trend direkt.
Första säsongen kom man sexa och 1913-14 landade man som fyra. Spelarna kom och gick, man värvade friskt och utnyttjade det faktum att spelares kontrakt bara varade en säsong och livegenskapen var total.
Samtidigt hade det visat sig att Leeds City inte hade den bästa kollen på sin ekonomi. Man missade helt att betala en del löner och när detta uppdagades så fick de en stark reprimand av engelska förbundet. Det låg en märklig finansiell skugga över Leeds City.
1914 bröt första världskriget ut. Jag har omnämnt det i historien om Leslie Knighton och Henry Norris redan och det var samma öde för Herbert Chapman. Precis som Woolwich Arsenal var Leeds i den andra divisionen med ambitioner. Chapman siktade på uppflyttning, men säsongen präglades av krigets mörka moln, osäkerheter, spelare som försvann till armén, matcher som var osäkravom de skulle spelas och en evinnerlig röra bland spelare.
När FA drog i tofsen efter säsongen 1914/15 så hade Leeds City landat på en 16e plats. En stor besvikelse för klubb och Chapman, som långsamt började misströsta. Att Leeds Citys säsong 1914-15 skulle vara klubbens allra sista, det visste man inte då.
Parallellt jobbade han med att bygga upp intern försvarsstyrka för Yorkshire och hur man förberedde sig för kriget och det tog mycket av tiden. Han hade en chefsroll på det klassiska Barnbow i Leeds, som, under kriget producerade vapen och ammunition åt stridande krafter på kontinenten.Historier om förutsättningar och arbetsförhållanden på just detta Barnbow är skräckinjagande. Arbetarna jobbade 16 timmar om dygnet, jobbade i underkläder, ibland med begränsad möjlighet till matintag och under oväsen, rök och fullständigt ohemula förhållanden. Här var Herbert Chapman förman under de första krigsåren.
Krigsåren var som en blandning mellan sött och salt. Medan kriget rasade i Europa med skyttegravar, långsamma frontförflyttningar och katastrofala tal när det gällde döda och sårade, så spelades det ändå fotboll i England. Lokala ligor sattes ihop och för en gångs skull lyckades Leeds City få ihop det och vinna sina distrikt. Intressant var att spelare som inte var med i kriget flyttade runt mellan lagen och Chapman fick i Leeds hjälp av två ikoniska spelare i Clem Stephenson-en spelare med Midas-touch som höll till i Aston Villa-; och så Charlie Buchan från Sunderland. Dessa båda skulle återkomma i mycket viktiga roller för Chapman, men dit återkommer jag.
Men Chapmans tid i Leeds skulle komma till ett slut.
På ett olyckligt sätt.
Under krigsåren så skakade man om i klubbledningen och två personer-Cribbs och Common- styrde klubben. De avskydde varandra.Cribbs hade tagit hand om laget istället för Chapman under senare delen av krigsåren och när säsongen 1919/20 skulle starta var Chapman åter på plats. Då spelaren Charles Copeland klagade på att han inte fått den ersättning han hade avtalat med klubben, så lyfte han det till en advokat. Hans namn var Bromley. Copeland hotade med att berätta att klubben under kriget betalat "svarta pengar" till spelare för att de skulle spela för klubben. Parallellt kände sig ovannämnde Cribbs ofördelaktigt använd och nyttjade en advokat, som också råkade vara Bromley för att få rättvisa. Tillsammans med Copeland gick de till rätten för att få rätt.
Det blev undersökning, förhör, diskussioner och pappersarbete. Det lamslog Leeds första del av säsongen och när väl beslutet från förbundet kom, så stängdes Leeds City av och blev av med alla sina poäng, samt skulle kastas ur den andra ligan. Ledningen i Leeds stängdes av från fotboll. På livstid. Detta berörde även Chapman, som säkerligen varit medveten om detta, men samtidigt inte varit mycket involverad i klubbens ekonomi under krigsåren.
Leeds Citys historia slutar där. Klubben upphörde att existera och skulle några år senare uppstå som Leeds United. Ledarna i Leeds kritiserade beslutet om avstängning och efter hand fick en viss Herbert Chapman sitt straff hävt.
Hans karriär kunde fortsätta.
I Leeds?
Nej, men på Leeds Road, för laget Huddersfield Town.
Nu närmar vi oss Chapmans inledande ”hey-days”. Så håll ut så kör jag igenom dessa i nästa avsnitt av denna historia om ett lag i norra London.
