****
Innan vi dock tar stegen genom hans gärning i Arsenal, så måste vi snabbspola till 22 mars 1930.
Det är nämligen tidpunkten för en av Arsenals allra främsta "Sliding Doors"-tillfällen. Om denna match hade gått åt fel håll, så hade möjligen dagens Arsenal inte funnits. 22 Mars 1930 spelade Gunners FA-cup-semifinal. Det var fem år efter att Chapman sagt att "det tar fem år innan vi vinner en titel" och man mötte Hull i semifinal. Med tio minuter kvar leder Hull med 2-0. Hull hade arbetat fram en enormt effektiv offside-taktik och Gunners var tankspridda. Till slut nådde man dock fram. Cliff Bastin lirkade in 2-1 med tio minuter kvar och efter en hård press kvitterade Joe Hulme. Det blev omspel, som sedermera Gunners vann och gick till final 1930. Dit återkommer jag, men man noterar denna "Sliding Doors", som kunnat ändra skeendet i klubbens historia..
***
Chapman gjorde som han gjort i Huddersfield när han fick ansvaret. Han lade upp en plan. Han pratade med Sir Henry om att han trodde på att göra Arsenal till en stor klubb, vinna klubbens första trofé inom fem år och förändra klubben. Han fick totala ansvaret för fotbollen, precis som i sin tidigare klubb. Det plockades in assisterande tränare, han satte upp reservlaget att spela som A-laget, han tog in scouter och såg över lagets uppsättning.
Han såg direkt att laget behövde en stor ledare. Liknande Clem Stephenson i Huddersfield och han visste vem.
Charlie Buchan.
Precis som Stephenson så hade Chapman Buchan en kort tid under krigsåren, men Charlie Buchan hade en annan länk till norra London. Han var född i Plumstead(vid Woolwich) och spelade för Arsenal i början av seklet innan han släpptes. 20 år senare var han 35 år gammal, i Sunderland och ägde en tidningsaffär. Han var en av ”the greats” i Englands fotbollshistoria med en fantastisk historia i Sunderland. Över 200 mål för klubben-något som fortfarande gör honom till klubbens främste målgörare- och ligatitel 1913.
Som 35-åring hade han sin bästa tid bakom sig. Sunderland ville ha 4,000 pund, vilket sågs som mycket. Sir Henry och Chapman utarbetade då ett bud som sade 2,000 och 100pund per mål. Chapman hade sagt öppet ” Buchan gör 20 för oss” och det köpte Sunderland. Buchan var Arsenal-spelare, men han var bekymrad över sin sidoverksamhet-tidningsbutiken. Sir Henry löste det. Tydligen kom det senare fram att det var med pengar som betalades ur fel ficka och det skulle Sir Henry senare få betala för.
Buchan skulle bli en ikon i Arsenal.
Buchan var dock inte den enda som kom, utan det växlades pengar för Bill Harper i målet också. Under säsongen, som började illa för Gunners med några praktförluster och osämja med en Buchan som inte fattade planen, så ställde Chapman om systemet och ändrade primärt om i backlinjen med ett tätare och försvar. Historien säger att Buchan och Chapman satte sig ned efter en 0-7 förlust mot Newcastle och pratade ihop sig om Chapmans ikoniska VM-system, som skulle bli signifikativt för laget. Jag ämnar återkomma i detalj om detta märkliga väsen dock, men det på verkade resultaten massivt.
När han sedan handlade Joe Hulme från Blackburn för att öka snabbhet i passningar och satte in Jimmy Brain,som Knighton köpte några år tidigare,på toppen, så hände det saker.
Gunners gick från att vara ett lag i mitten av tabellen till att slåss med Huddersfield-jo samma lag som Chapman lämnat- om att vinna ligan.
Under året hände en del saker med laget. 29 spelare nyttjades i laget. Av de elva som sprang ut den första matchen så var det bara fyra kvar när säsongen gick mot sitt slut.
Chapmans Arsenal skulle komma tvåa efter Huddersfield, men ändringarna var enorma. Från 20e plats året innan till en andraplats. Laget hade öst in mål med Brain-33 och Buchan 21( vilket gav Sunderland 100pund ,mer än vad de krävde), man hade vunnit fler bortamatcher än tidigare och det låg ett hoppets skimmer över laget och klubben.
Som jämförelse gjorde laget 1924/25- 46 mål och 1925/26 hela 87 mål. Mycket kan härledas till att offsidetaktiken ställdes om, men också till det faktum att laget var mer välkomponerat.
Första cupfinalen
År två av räkenskapen leder oss till en klassisk cupfinal.
FA-Cup-finalen 1927.
Säsongen 1926/27 var skakig. Chapman bytte ut en assisterande tränare i Hardy, som tog för mycket plats och det kom in nya spelare som passade in i hans sätt att spela. In med yttern/mittfältaren Charlie Jones, Forwarden Jack Lambert, backen Herbie Roberts och mittbacken Tom Parker. Det ”name-droppas” rejält här, men det är viktiga namn i Gunners historia. Jones gjorde 200 matcher och tog tre ligatitlar, Lambert skulle göra över 100 mål för klubben, Parker den förste Gunners-kaptenen att lyfta en buckla, och Herbie Roberts var med hela 30-talet som ytterback.
(Lambert!)Chapmans sätt att leda och styra laget var unikt. På sitt kontor ritade han upp en fotbollsplan på sitt kontorsbord. Ett sätt att prata om fotboll hela tiden. Han lyfte också lagets samtalande. Det var öppna spjäll innan matcher. Det var samlingar, promenader, hotellvistelser innan matcher och han hade scouter som kollade motståndarna och som scoutade spelare. En annan sak som var rätt unik var att han likt Mourinho- skyddade sina spelare från media och annat som störde. Chapman tog stöten och tog kommentarerna.
Säsongen gick inte på räls. Laget landade i mitten och på nedre halvan. Det var cupen som var räddningen. Seger efter seger leder dem fram till Wembley. Match mot Cardiff City. En final som än idag är historisk. På många sätt.
23 april 1927 flödade intresserade människor till London till en final som kallades "Wales mot England". Från Cardiff kom fansen över bron vid Severn mot London insvepta i Cardiffs och Wales färger. 300,000 hade sökt biljetter till matchen. 91,000 fick dem. På Cardiffs hemmaarena samlades över 15,000 personer för att lyssna på radiosändningen, som var den första någonsin av en FA-Cup-final och den som kommenterade var George Allison, som sju år senare skulle ta över efter Chapman i Arsenal. På läktarna trängdes prominenta politiker och naturligtvis kung George V. Förre premiärministern Lloyd George- Walesare- var naturligtvis extra nyfiken och han trängdes med inrikesminister Churchill.
Chapmans lag var som aviserat med Bob John, Charlie Buchan, Jimmy Brain och Tom Parker. Ovannämnde Lambert, Jones och Roberts hade inte etablerat sig ännu, utan centrala delen hölls ihop av Alf Baker, som också tillhör legendarian i Gunners.
Målvakt var Dan Lewis, vars eftermäle skulle handla om just denna matchen.
Dan Lewis var från Wales och sedd som en mycket habil målvakt längst bak. Han hade fått ta över efter en skadad Bill Harper och hade största förtroendet från Chapman. Arsenal började också matchen klart bäst och attackerade via Hoar, Buchan och Brain. Det skapades hörnor och målchanser. Cardiff fick slå ifrån sig och publiken, som sjöng under nästan hela matchen, väntade ett mål från Arsenal.
Istället gjorde Cardiff mål i andra halvleken. Ett skott från Ferguson fångades av Lewis, men bollen gled under honom och in i mål. Det avgjorde matchen och bucklan åkte till Wales för första och enda gången.
Efter matchen fick Lewis höra att han givit bucklan till Wales och en hel del andra anklagelser. Själv menade han att han fått en nytvättad målvaktströja och bollen gled på detta tyg under honom. Vad som stämde?
Efter matchen så kom Gunners att ta beslutet att inte tvätta målvaktströjan inför match, för att undvika detta debacle.
Första finalen för Chapman med Gunners slutade med förlust. Tre år senare vände trenden, men dit återkommer jag.
