Det känns som att den här matchen lämnat ett stort hål. Ett hål som egentligen skulle vara fyllt av ett sprudlande Bergamo. Ett Bergamo med tutande vespor och en överenergisk Glenn Strömberg som kör över bilar med pansarvagnar. Men nu blev det inte så och det är svårt att acceptera. Jag vet att det är sjukt att Atalanta är i den positionen man är i, men bättre läge än såhär att ta en titel kanske aldrig mer kommer att komma. Det var nu den där titeln skulle tas.


Senast man spelade cupfinal var mot Lazio 2019 där man förlorade med 0-2 på Stadio Olimpico. Det var då 25 000 bergamaschi tagits sig ner till Rom för att stötta laget. Det var konstigt nog en förlust som kändes mycket enklare att acceptera. Den var enklare att acceptera eftersom att det var det året som det verkligen började ta fart för Atalanta. I år var det ju som upplagt för att den där titeln skulle tas och det är inget bra Juventus som man möter. Jag vet inte varför men den här förlusten svider rejält mycket mer trots att jag är medveten om att det är en ynnest att ens få se Atalanta spela en cupfinal i år igen.



Det känns extra jobbigt eftersom att jag vet att höjden för att ta den här titeln finns där. Det tycker jag även att man visar i den första halvleken där man går ut och visar vilka som är det bättre laget. Det är sedan i den andra halvleken som man lämnar över initiativet till Juventus och det är då som matchen förloras. Domare Massa gör ingen bra insats men det är sånt man får räkna med när man är Atalanta och går upp mot Juventus i en final. Tyvärr är det så. Men det är faktiskt den egna prestationen som inte är tillräckligt bra i den andra halvleken. För att vinna en cuptitel måste kunna komma upp i en högre nivå. Det är på något sätt också så självklart att det är Dejan som sänker oss. Han är ju egentligen våran gubbe och sen artar sig matchen som den gör och det blir han som blir den avgörande faktorn. Det är han och ingen annan som gör att Atalanta får lämna matchen titellösa.



Vi ska också komma ihåg att det är en fantastisk säsong som man står för och att jag känner mig lite uppgiven just nu är vad det är. Man har återigen kvalificerat sig för Champions League, man har tagit sig till en åttondelsfinal i Champions League och man har lyckats ta sig till en Coppa Italia final. Att en klubb av Atalantas dignitet har lyckats med detta är helt otroligt och enligt mig är Atalanta världens mest välskötta klubb. Därför vill jag framförallt tacka Gasperini, Percassi, Sartori, Marino, Spagnolo och Zamagna där alla med sina olika roller tillsammans gjort detta möjligt. Tack för att vi får se detta fotbollsmirakel även om det inte blev det mirakel som vi alla hoppats på.