Låt mig ta er tillbaka i tiden. Cirka åtta och ett halvt år. Jag hade fortfarande inte fyllt femtio(så då kan ni ju förstå hur jäkla gammal jag är :-)) och hade fått för mig att jag skule bestiga Afrikas högsta punkt-Kilimandjaro. Sådant man gör när man fyller 50. Eller inte.
Tanken hade uppstått när vi två år i rad(när vi nyss fyllt 30) hade stått på Kebnekaise och Galdhöpiggen i Sverige/Norge och så.. vad gör vi nu? "Kilimandjaro kan man ju gå upp för?". Sagt och gjort. Fast livet kom emellan och så valde vi detta när vi satt en jullunch 2015 å tyckte.. "vad tror du.. har du glömt?" Å det hade man ju inte, så i mars 2017 drog vi iväg till Arusha i Tanzania. Blev vackert hämtade av två guider som skulle lotsa oss uppför berget.
Efter bussresa till startstationen på 1800m, så började strapatsen. Första sträcken låg på 2800m. En lång skogsväg med stavar; hela tiden med två guider som ropade "Pole, pole(långsamt, långsamt)". Vi gick med mängder av grupper och jag som gick med Arsenaltröja första sträckan genom skogen fick ju naturligtvis några britter efter mig. Bankirer från West End, som höll på Chelsea och West Ham. Det var en bra tjatter på vägen genom skogen. Gliringar till vänster och höger.
Vi kom upp till första stationen. Tältet var uppsatt. På håll bakom någon kulle såg vi toppen- modiga 3000 meter högre upp. Man svalde djupt och undrade vad man gett sig in på. Vi hade innan resan kollat på diverse filmer och youtubes om just detta berg och insett att folk säckat ihop, vänt eller bara inte orkat. Innan vi gick upp så såg vi ett gäng som precis kommit ned från "Kili",som käkade lunch på vårt "hostel". Av fem i gänget hade en fixat det och han var fullkomligt ledbruten.. så vad stod framför oss?
Tältet var uppsatt, mörkret började lägga sig, vi hade ätit soppa och något bröd. Jag knallar runt i min Arsenaltröja. Några av bärarna på vägen upp hade pikat mig för att Bayern slagit Arsenal med 5-1 i München bara veckorna innan. Jag log lätt obehagligt och tänkte att de får väl hållas. De tjatade på och skrattade. Jag hade ju min Arsenal-tröja på, så jag var väl ett lätt byte.
Jag möter sedan samma bärare igen. De säger " Falk, Arsenal one-five. haha. . ". Sedan går de vidare. Jag möter dem igen. De skrattar " Falk, Arsenal one-five " och skrattar. Jag svarar då.. "jaja, ni har tjatat om det hela vägen nu så jag börjar bli van. ". De stannar då upp och säger "N o.no, Falk. Arsenal - one-five. Again ".
Jag förstår då inte mycket. Vadå igen? Jag måste sett frågande ut så jag ställer frågan. "What? Again". De tittar då på mig och förtäljer att Arsenal har på hemmaplan lyckats att förlora med 5-1 mot FC Bayern. Igen. Först 1-5 i München och nu 1-5 på Emirates Stadium. Jag konstaterade efteråt att detta var den 7 mars- då det skedde och det stämde ju med min egen tidsuppfattning senare. Bärarna och hjälppersonalen på denna expedition hade således i sitt eget tält suittit och sett eller hört en sändning från London och uppfattat att Bayern slagit Gunners med 5-1.
När de sedan såg mig så var de naturligtvis tvungna att stoppa ned det i min Gunners-hals. "Falk , One-five. Again".
Jag minns detta som igår. En fantastisk upplevelse. Att tro att man kommer undan från all idrott på 2800meters höjd, på Kilimandjaros sluttningar? Inte en chans. Dåliga resultat reser långt och högt upp i atmosfären.
Hur det sedan gick? Jo, 06:27 den 13 mars stod jag på toppen och såg den soluppgång över den afrikanska kontinenten jag hade hoppats att få se. Min guide sade vid lägret på 4600m "Falk, you are quick in the mountains. We calculate six hours to the top. The Sunrise is 06h29. We start 00:30). Fortfarande en av mina större upplevelser i livet.
Hoppas dock på något helt annat än " Falk, one-five " i veckan.
