SvenskaFans-redaktören William Edström fick en unik intervju med fotbollsjournalisten och författaren Jonathan Wilson, och eftersom den gode William visste att Wilson är lite av en husgud här på Old School, passade han på att ställa några frågor för vår räkning. Ja, då handlar det ju förstås om Brian Clough - den kanske mest karismatiske managern som någonsin skådats i världsfotbollen och dessutom en vars biografi Wilson har skrivit. En av de mest vältummande biografierna i Old Schools bokhylla.
Hur känns det att vara i Malmö, frambringar det några fotbollsminnen?
– Ja, jag var här för något år sen och gjorde ett reportage för Offside. Men jag ser fram emot Malmö FF:s match mot Ludogorets, ska träffa några av spelarna från 1979-laget som mötte Nottingham Forest i Europacupfinalen. Det ska bli kul, det är en historia som inte är så välkänd i England, vi kan Forest-sidan av historien men inte Malmö FF:s. Jag kollade vilka de fick möta på vägen, de hade mycket tuffare väg till finalen än Forest.
Nottingham mötte Liverpool, AEK Aten, Grasshoppers och Köln på vägen till finalen. MFF ställdes mot Monaco, Dynamo Kiev, Wisla Krakow och Austria Wien.
Det var de legendariska Brian Clough-åren för Nottingham?
– Ja, men man kan faktiskt se hur de faller isär ganska fort. Redan vid 1979-1980 börjar det gå snett. Cloughs relation till sin assisterande tränare Peter Taylor, som var väldigt viktig med ett bra öga för spelare, började surna. De vann ligan 1977-78, och säljer sen sin centerforward Peter Withe för att Peter Taylor sa att han var slut. Men han skulle komma att vinna Europacupen med Aston Villa, han var fortfarande en bra forward.
– Forest stod kvar med en 20-årig Steve Elliott och Garry Birtles som var 22 men knappt hade spelat. Han hade jobbat som mattläggare när de värvade honom två år innan, men Peter Taylor hade sett något i Birtles när han spelade i division 7. Lördagen innan Forest mötte Liverpool i första rundan av Europacupen mötte de Arsenal och Birtles spelade rätt bra, det var bara hans andra match. Så fick han spela mot Liverpool också och gjorde mål och spelade fram till ett. Men sen värvar de Trevor Francis, den första miljonövergången i England, och han tar platsen förstås.
– Men framme vid 1979-1980 började Peter Taylor fatta lite konstiga beslut. Trycket började påverka honom tror jag, och sen föll allt samman ganska snabbt. Taylor lämnar sommaren 1982. De åker på semester tillsammans då, fortfarande vänner alltså. Men i november går Taylor till Derby. De hade varit Derby tillsammans på tidigt 70-tal, men blivit osams med styrelsen och lämnat. Och Derby är Forests stora rivaler. Så Clough såg det som ett stort svek och de talade aldrig med varandra igen. Taylor dog 1990 och Clough var förkrossad över att han inte försökt lappa ihop relationen.
Clough inte en man man vill förråda, känns det som?
– Han hade ett väldigt häftigt humör. Redan 1979-1980 ser man det, han beter sig inte rationellt. Han provocerar fram bråk. De spelade mot Ajax i semifinalen av Europacupen. När de var i Amsterdam ledde han laget på en promenad på stan. Då ser han några Forest-supportrar på gatan och han går medvetet rakt in i dem för att skapa en incident, bara för att.
– Hans beteende blev mer och mer lynnigt, alkoholen och trycket började ta ut sin rätt. Det var nog problemet mellan honom och Taylor. Taylor drack också men nog inte lika mycket, men båda kom att tappa tilliten till den andra. Till slut föll det isär.
Känns som att det finns oändligt med Clough-historier?
– Han var briljant men så svår. När jag skrev biografin om honom (Brian Clough: No One Ever Says Thank You, reds. anm.) var… givetvis briljant tränare, men inte en trevlig man. Många har försökt förfina hans image, jag fick mycket kritik för boken från folk som tyckte jag var för kritisk mot Clough. Men han behandlade folk riktigt illa.
Han är ju en så mytomspunnen person, hur tar du dig an det när du skriver om en person som det finns så många historier om, vilka kanske inte alltid stämmer?
– Ja, man måste försöka kontrollera allting. Det är inte alltid möjligt. Ofta upptäcker man att spelare inte spelade eller gjorde mål i matcher som de sagt att de gjorde. Men de spelar många matcher så man förstår att de kan blanda ihop dem. Det är lätt hänt. Man kollar det man kan kolla, och om det var fler personer involverade försöker man prata med dem också för att få deras sida av historien.
– Till exempel Stan Bowles, en bra spelare i QPR på 70-talet. Han var något av egensinnigt geni. Han gillade också att spela och dricka. Han gick till Nottingham 1979-80. I sin självbiografi skriver han att han spelade mot Dynamo Berlin och att han kastade sina fotbollssskor över Berlinmuren. Men han åkte inte ens till Berlin!
– Sånt är lätt att kolla. Men om man inte kan kolla upp det får man skriva ”det sägs att” eller så för att tydliggöra att det kan vara en skröna.
