Falkens funderingar: Var det så illa?

Att förlora mot Liverpool är troligtvis det värsta jag vet. Det och bruna bönor, kroppkakor och att ha blöta lovicka-vantar i köldgrader.
Jag borde igår ha vänt upp-och-ned på huset, skrikit alla fula ord jag kan, klöst mig överallt på kroppen, vält kor, skrämt gråsparvar och på annat sätt varit ett annat jag.
Det var jag inte.
Jag såg däremot något intressant.
Jag såg en ligatitel i horisonten.

Mycket spännande Cliffhanger detta.

Internet flödar över av kritik och nedlåtande kommentarer kring Arsenals insats. Eller.. faktiskt gör det inte det. Vissa spelare kritiseras naturligtvis. Med rätta. Zubimendi stod inte helt upp, Martinelli gjorde ingen lycklig, Raya hade problem med fötterna och Gyökeres fastnade. Jag köper det.
Samtidigt måste man backa lite och se på fakta.
Vi möter ligavinnarna. På Anfield. De har satsat tungt inför året med flera nyckelvärvningar. Förvisso har de tappat offensiv kraft i Nunez, Luis Diaz och tragiskt nog Diogo Jota och inte lyckats ersätta dem.
Gunners står upp. Hela matchen. Vi låser deras anfall fullständigt. Salah och Gakpo har inte en målchans. I princip alla uppspel på deras forwards fångas upp av Gabriel, nye fantastiske Mosquera(vilken värvning!), Timber och Calafiori. Merino kan alltid vända upp snabbare med bollen, Zubimendi kunde ha agerat lite mera bollvinnare centralt, men jag vidhåller att Liverpool inte skapade mycket alls.
På Anfield.

Skapade Gunners något? Nja, vi hade naturligtvis siktet inställt snarare på att inte förlora. Laget var uppställt för att säkra hemåt, kanske hitta en fast situation, kanske ett genombrott och förlupen chans. Att spela sig igenom Liverpools bra stående försvar- det gör sig inte och Allison Becker är för bra för att hoppas på att han skall släppa returer. Det som jag dock såg var Gunners bredd.

Med Eze, Madueke, Zubimendi, fjolårets Merino, Gyökeres, Mosquera, den allt starkare Dowman och bänken som kryllar av nyfiket ungt som Nwaneri, Myles-Skelly och med de skadade spelarna Saka, Ödegaard, Ben White och sedermera Saliba.
Det var lände sedan jag såg en sådan bredd i laget.
Ifjol kände jag ängslighet när några av nyckelspelarna gick sönder. Efter 0-1 mot Liverpool, så kände jag ingen tomhet, ingen förtvivlan, inget missnöje. Jag såg hoppfullt på vad Artéta och Berta bygger.
Om det sedan blir en ligatitel i vår? Varför inte?
Jag tyckte dock att detta inte var så illa ändå.