Old School Football
2019-04-13 12:59
Fallna Hjältar: Tommy Smith,The Anfield Iron, har lämnat oss.
En av den engelska fotbollens klassiska “hard men”, Tommy Smith, har lämnat oss. Han blev 74 år gammal. “The Anfield Iron” var en institution i den röda delen av Liverpool under nästan två decennier mellan 1960-1978.
Jon Lidberg
1 kommentarer
Den klassiskt hårdföra Liverpoolförsvararen Tommy Smith avled under gårdagen. Han hade under flera år kämpat med Alzheimers sjukdom. Under den senaste tiden blev Smiths allmäntillstånd allt sämre och till sist orkade den tuffa scousern inte längre.
Uppväxt och ungdomsåren i Liverpool
Tommy Smith föddes 1945 i Liverpool och växte upp i ett strikt katolskt hem. Redan när Tommy var 14 avled hans far i lunginflammation endast 44 år gammal. Händelsen fick, förutom den naturliga sorgen, följden att Smith slutade gå till kyrkan. Detta efter att prästen som besökte hemmet för att kondolera varit stupfull.
1960 skrev ynglingen ett lärlingskontrakt med Liverpool och han fick som så många andra storspelare inleda sin fotbollsbana med att sköta om planen efter A-lagsmatcher, putsa skor och svabba omklädningsrum. Ett av de mer annorlunda uppdragen han fick vara att, tillsammans med några lagkamrater, måla managern Bill Shanklys hus. Det första kontraktet inbringade 7 pund i veckan.
Proffskontrakt och omskolning till försvarare
När den hårde och oömme Smith startade sin bana inom Liverpools organisation så var det som anfallare och efter två år i ungdomsleden hade han imponerat så pass att han fick skriva ett riktigt proffskontrakt, då till en lön av 18 pund i veckan. Hans inledande år i A-laget så spelade han i de främre leden, antingen som inner eller högermittfältare. Han blev snabbt en omtyckt spelare både i truppen och bland publiken på Anfield. Genom sin tuffa och kompromisslösa spelstil så skapade han sig ett rykte bland motståndarna i ligan att vara en spelare som aldrig lade fingrarna emellan. Redan som 20-åring var han en av de bärande spelarna i det lag som vann FA-cupfinalen mot Leeds 1965. Hans karriär hade vid denna tidpunkt på ett framgångsrikt sätt fortsatt som en riktig försvarsklippa.
Ner ett pinnhål och konflikt med Hughes
Han beskriver i sin första av två biografier “ I did it the hard way” att han hade den största respekt för Bill Shankly och att han utan honom inte haft den fantastiska karriär som han hade. Däremot så blev det under en period mycket spänt när Tommy Smith dels hade skadeproblem och hamnade i en formsvacka. När Smith var tillbaka i full form hade Shankly lämnat över kaptensbindeln till Emlyn Hughes. Det var till och med på tapeten att Smith skulle lånas ut till Stoke men den affären gick inte igenom.
Konflikten med Emlyn Hughes blev aldrig löst. Man kan enkelt säga att de båda var extremt professionella på planen och hade respekt för varandras förmågor som spelare. Vid sidan av banan tålde de inte varandra och Smith berättade vidare i sin biografi att “han aldrig träffat en man med större ego än Emlyn Hughes”. Smith pratade aldrig mer med Hughes utanför planen.
Titlar och stora ögonblick
En av de mest klassiska Liverpooltitlarna är FA-cupvinsten mot Newcastle i 1974 års final. I en match som i princip bjöd på spel mot endast ett mål så var Tommy Smith arkitekten bakom det avslutande 3-0 målet. Efter att ha kombinerat sig fram längs högerkanten slog han in en stenhård boll längs med mållinjen som Kevin Keegan bara kunde raka in. Vid det här laget hade Smith förpassats ut som högerback efter att Phil Thompson tagit platsen i mitten bredvid Emlyn Hughes.
En annan blivande Liverpoollegendar, Phil Neal, hade nu kommit till klubben och det blev efterhand tuffare och tuffare för Smith att hålla sin plats i startelvan. Han kämpade oförtrutet vidare och hans största ögonblick i karriären låg fortfarande framför honom.
Det var under säsongen 1976-77 som Phil Thompson skadade sig och Smith stod redo att göra det han älskade allra mest, att ta på sig den röda tröjan och springa ut på Anfields gräs. I slutfasen av säsongen när Liverpool jagade “The Treble”( Ligan, Fa-Cupen och Europacupen) så var Smith helt ordinarie, nu som mittback tillsammans med trätobrodern Emlyn Hughes.
Det blev två titlar av tre. Man säkrade ligasegern innan man inom loppet av mindre än en vecka skulle spela FA-cupfinal mot Manchester United och Europacupfinal mot Borussia Mönchengladbach. Manchester United visade sig bli för tuffa i en match som slutade med 2-1 förlust. I finalen i Europacupen skulle dock Smith bli en av de stora hjältarna. I sin 600:e match för klubben så nickade han in 2-1 på inlägg från Steve Heighway. Matchen slutade 3-1 sedan Phil Neal slagit in en straff mot slutet av matchen.
Slutet och legendens eftermäle
Smiths kropp slets hårt mot slutet av karriären och han hade artrit i båda knäna. Han var faktiskt aktuell för spel även i 1978 års Europacupfinal med en bruten tå stoppade honom. Det ironiska i det hela var att han inte fått den skadan i en närkamp på planen. Han hade tappat en yxa på tån hemma i trädgården.
1978 lämnade Smith Liverpool. Han spelade en kort tid för Los Angeles Aztecs innan han avslutade med en säsong i Swansea. 1979 hamnade skorna på hyllan för gott.
Försvararen tillhörde inte de som fortsatte inom fotbollen som manager. Han skrev istället regelbundet en spalt i Liverpool Echo under många år. Knäna och höften blev allt sämre och under den senare delen av försvarskämpens liv så fick han ofta ta hjälp av käpp och ibland till och med rullstol. Smith fick pga delvis invaliditet ekonomiskt stöd eftersom han inte kunde jobba. Detta ekonomiska stöd fick han under en period indraget på grund av att han under en välgörenhetsmatch slog en straff. Det tyckte berörda myndigheter var tillräckliga bevis för att han inte var berättigad till stöd. Detta rättades dock snart till.
Bland fansen på Anfield så är “The Anfield Iron” en odödlig legendar. Trots att han lämnat oss så kommer hans ande alltid att leva kvar både på Anfield och på Melwood och när han nu äntrar den stora blåa fotbollshimlen så gör han det säkert med en rejäl glidtackling.
Uppväxt och ungdomsåren i Liverpool
Tommy Smith föddes 1945 i Liverpool och växte upp i ett strikt katolskt hem. Redan när Tommy var 14 avled hans far i lunginflammation endast 44 år gammal. Händelsen fick, förutom den naturliga sorgen, följden att Smith slutade gå till kyrkan. Detta efter att prästen som besökte hemmet för att kondolera varit stupfull.
1960 skrev ynglingen ett lärlingskontrakt med Liverpool och han fick som så många andra storspelare inleda sin fotbollsbana med att sköta om planen efter A-lagsmatcher, putsa skor och svabba omklädningsrum. Ett av de mer annorlunda uppdragen han fick vara att, tillsammans med några lagkamrater, måla managern Bill Shanklys hus. Det första kontraktet inbringade 7 pund i veckan.
Proffskontrakt och omskolning till försvarare
När den hårde och oömme Smith startade sin bana inom Liverpools organisation så var det som anfallare och efter två år i ungdomsleden hade han imponerat så pass att han fick skriva ett riktigt proffskontrakt, då till en lön av 18 pund i veckan. Hans inledande år i A-laget så spelade han i de främre leden, antingen som inner eller högermittfältare. Han blev snabbt en omtyckt spelare både i truppen och bland publiken på Anfield. Genom sin tuffa och kompromisslösa spelstil så skapade han sig ett rykte bland motståndarna i ligan att vara en spelare som aldrig lade fingrarna emellan. Redan som 20-åring var han en av de bärande spelarna i det lag som vann FA-cupfinalen mot Leeds 1965. Hans karriär hade vid denna tidpunkt på ett framgångsrikt sätt fortsatt som en riktig försvarsklippa.
Ner ett pinnhål och konflikt med Hughes
Han beskriver i sin första av två biografier “ I did it the hard way” att han hade den största respekt för Bill Shankly och att han utan honom inte haft den fantastiska karriär som han hade. Däremot så blev det under en period mycket spänt när Tommy Smith dels hade skadeproblem och hamnade i en formsvacka. När Smith var tillbaka i full form hade Shankly lämnat över kaptensbindeln till Emlyn Hughes. Det var till och med på tapeten att Smith skulle lånas ut till Stoke men den affären gick inte igenom.
Konflikten med Emlyn Hughes blev aldrig löst. Man kan enkelt säga att de båda var extremt professionella på planen och hade respekt för varandras förmågor som spelare. Vid sidan av banan tålde de inte varandra och Smith berättade vidare i sin biografi att “han aldrig träffat en man med större ego än Emlyn Hughes”. Smith pratade aldrig mer med Hughes utanför planen.
Titlar och stora ögonblick
En av de mest klassiska Liverpooltitlarna är FA-cupvinsten mot Newcastle i 1974 års final. I en match som i princip bjöd på spel mot endast ett mål så var Tommy Smith arkitekten bakom det avslutande 3-0 målet. Efter att ha kombinerat sig fram längs högerkanten slog han in en stenhård boll längs med mållinjen som Kevin Keegan bara kunde raka in. Vid det här laget hade Smith förpassats ut som högerback efter att Phil Thompson tagit platsen i mitten bredvid Emlyn Hughes.
En annan blivande Liverpoollegendar, Phil Neal, hade nu kommit till klubben och det blev efterhand tuffare och tuffare för Smith att hålla sin plats i startelvan. Han kämpade oförtrutet vidare och hans största ögonblick i karriären låg fortfarande framför honom.
Det var under säsongen 1976-77 som Phil Thompson skadade sig och Smith stod redo att göra det han älskade allra mest, att ta på sig den röda tröjan och springa ut på Anfields gräs. I slutfasen av säsongen när Liverpool jagade “The Treble”( Ligan, Fa-Cupen och Europacupen) så var Smith helt ordinarie, nu som mittback tillsammans med trätobrodern Emlyn Hughes.
Det blev två titlar av tre. Man säkrade ligasegern innan man inom loppet av mindre än en vecka skulle spela FA-cupfinal mot Manchester United och Europacupfinal mot Borussia Mönchengladbach. Manchester United visade sig bli för tuffa i en match som slutade med 2-1 förlust. I finalen i Europacupen skulle dock Smith bli en av de stora hjältarna. I sin 600:e match för klubben så nickade han in 2-1 på inlägg från Steve Heighway. Matchen slutade 3-1 sedan Phil Neal slagit in en straff mot slutet av matchen.
Slutet och legendens eftermäle
Smiths kropp slets hårt mot slutet av karriären och han hade artrit i båda knäna. Han var faktiskt aktuell för spel även i 1978 års Europacupfinal med en bruten tå stoppade honom. Det ironiska i det hela var att han inte fått den skadan i en närkamp på planen. Han hade tappat en yxa på tån hemma i trädgården.
1978 lämnade Smith Liverpool. Han spelade en kort tid för Los Angeles Aztecs innan han avslutade med en säsong i Swansea. 1979 hamnade skorna på hyllan för gott.
Försvararen tillhörde inte de som fortsatte inom fotbollen som manager. Han skrev istället regelbundet en spalt i Liverpool Echo under många år. Knäna och höften blev allt sämre och under den senare delen av försvarskämpens liv så fick han ofta ta hjälp av käpp och ibland till och med rullstol. Smith fick pga delvis invaliditet ekonomiskt stöd eftersom han inte kunde jobba. Detta ekonomiska stöd fick han under en period indraget på grund av att han under en välgörenhetsmatch slog en straff. Det tyckte berörda myndigheter var tillräckliga bevis för att han inte var berättigad till stöd. Detta rättades dock snart till.
Bland fansen på Anfield så är “The Anfield Iron” en odödlig legendar. Trots att han lämnat oss så kommer hans ande alltid att leva kvar både på Anfield och på Melwood och när han nu äntrar den stora blåa fotbollshimlen så gör han det säkert med en rejäl glidtackling.
