Mikel Arteta hade en del att fundera över gällande laguttagningen inför kvartsfinalen. Framförallt i backlinjen och i anfallet. Var Jakub Kiwior verkligen den som skulle försöka ersätta oersättlige Gabriel i mittförsvaret? Skulle det bli Mikel Merino som fortsatte att vikariera som central topp? Och var Bukayo Saka tillräckligt redo för att gå in från start? Svaren blev i slutändan tre rungande ja och matchen kunde således sparkas igång.

Det var Arsenal som tog initiativet direkt. Det syntes, och hördes, från första visslan att norra Londons rödvita del hade bestämt sig för att köra. Och när vi kör, då kör vi som fan! Det var riktigt nära under flertalet tillfällen inledningsvis och Thibaut Courtois i Reals mål tvingandes till en rad svettiga parader. Marängerna stack visserligen upp ibland. Hotade med Vinicius och Kylian Mbappé när de fick möjlighet att ställa om, men det var ändå hemmalaget som var klart närmast ett ledningsmål under första halvlek.

Under andra halvlek skruvande Arsenal upp tempot ytterligare och naglade fort fast gästerna vid eget straffområde. Det skulle även ge utdelning, men inte på det sätt som någon av oss kunde förutse. Efter en timme fick Arsenal ett farligt frisparksläge. Declan Rice stod vid bollen. Inlägg mot bortre stolpen, tyckte en synnerligen förfriskad pub-version av undertecknad. Fuck it! Jag skruvar in den i första hörnet istället, menade Rice. Sagt och gjort. One nil to the Arsenal! Ett Arsenal som inte gjort ett enda mål på direkt frispark sedan september 2021. 

Drygt tio minuter senare var det obegripligt nog dags igen. Frispark utanför boxen. Återigen stod Rice vid bollen. Skjut för i helvete, tänkte hela den rödvita världen i symbios den gången. Och som Rice gjorde det. Som en missil vred han in sin hästspark till högerslägga i det bortre krysset bakom en ånyo chanslös Courtois. Definitionen av perfektion och fullständig galenskap. Och euforin visste inga som helst gränser. Rice som aldrig tidigare hade gjort ett frisparksmål i karriären hade nu plötsligt gjort två. På tolv minuter. Mot Real Madrid. Extasen skulle dock knappt hinna lägga sig innan Merino elegant hade placerat in trean. Körsbäret på toppen av bakelsen som ramade in en fullständigt makalös insats. Och en kväll som vi aldrig glömmer.

Om en vecka går returen av stapeln i Madrid. Det går förstås aldrig att räkna ut Real i Champions League. Framförallt inte på Santiago Bernabeu. Men vi kommer att ha gott om tid att grubbla över den matchen senare. Idag finns det faktiskt ingen plats för varken oro eller ågren. Endast för glädje och stolthet. Och för tacksamhet över att få ha upplevt en av de riktigt stora hemmakvällarna under Emirates-eran. Kanske den allra största. Och att få bli påmind om vad den typen av kväll faktiskt gör med en. Hur den kan få en att tappa fattningen fullständigt. Förlora allt förstånd. Släppa alla hämningar. Att gapa, kramas, studsa, jubla, hoppa, springa och skratta som ett sockerdopat barn. Och att vråla på ett sätt som gör att ens egna barn inte ens känner igen ens röst morgonen efter.

Fotboll. Herrejävlar!