Historien om holländsk damfotboll

Holländsk fotboll på herrsidan blev känd över hela världen – och uppnådde ikonstatus – på 1970-talet tack vare Totalfotbollen. Sen dess har Holland varit en självklar del av europeisk fotbolls epicentrum – på herrsidan. När det gäller damfotboll dröjde det ända till EM 2017 på hemmaplan som ett riktigt genombrott kom – och det med besked, då guldet vanns.

Trots det har damfotboll lika gamla anor i Holland som herrfotbollen. Fotbollen spred sig bland kvinnor i landet på 1890-talet samtidigt som den slog rot på allvar bland männen också. Men precis som i många andra länder blev damfotbollen i Holland förbisedd, förtryckt – och förbjuden.

KNVB, det holländska fotbollsförbundet förbjöd helt enkelt damfotboll. Det var inget kvinnogöra, ansågs det. Sparta Rotterdam, en av landets äldsta fotbollsklubbar grundad 1888, försökte starta ett damlag 1896 men blev direkt motarbetade från förbundshåll.

1955 grundade holländska damfotbollsspelare sitt eget förbund, och försökte starta en nationell liga men återigen ställde sig KNVB direkt emot idén och bannlyste förbundet.

Först på just det för holländsk fotbolls del så glada 1970-talet lyftes förbudet mot damfotboll. Det var inte på grund av en total omsvängning i frågan från förbundshåll, utan för att UEFA – i ett sällsynt rimligt och rådigt UEFA-beslut – gick ut och slog fast att alla medlemsländer måste backa damfotboll och börja investera i det.

Det gjorde att Holland den 17 april 1971 mot Frankrike spelade den första FIFA-erkända landskampen mellan två damlandslag någonsin. Frankrike vann med 4-0.

Vad hände sen? Under flera långa decennier i stort sett ingenting. Bara för att UEFA sagt åt sina medlemmar att de måste investera något i damfotboll innebar det inte att förbunden behövde investera särskilt mycket alls. KNVB kunde inte förbjuda damfotbollen längre, men den fortsatte bli styvmoderligt behandlad. Medan Ajax och herrlandslagets framgångar gjorde att holländsk herrfotboll växte sig större, kändare och ekonomiskt starkare under 1970- 80- och 90-talen fortsatte damfotbollen i landet bedrivas på amatörnivå. Ajax och de andra storklubbarna på herrsidan var inte intresserade av att ha damlag i klubbarna – trots att man sen länge hade tonvis med breddlag spelandes i amatörserierna på herrsidan.

Det verkar nästan som att det aldrig slog de involverade på herrsidan att damfotboll kanske kunde vara av intresse. Visst hade man helst velat se att de ställde sig bakom en rejäl satsning med bra kapital i ryggen, men för en klubb som Ajax hade det varit en smal sak att bara starta upp damlag och låta de spela på i amatörserien precis som man låter flera herrlag i föreningen göra. Men det verkar aldrig riktigt ha övervägts ens.

En möjligtvis intressant jämförelse går att göra med Sverige. Holland och Sverige är ganska lika länder på många sätt. Vi skiljer oss åt storleksmässigt geografiskt, men ligger nära varandra befolkningsmässigt, hyfsat lika kulturellt och socialt (bortsett holländarnas famösa ”högt i tak”-attityd till debatt och diskussion som går att ha om ALLT), och idrottsintresset är och har länge varit stort. Med skillnaden att fotbollsintresset i Holland generellt nog är ännu lite större än i Sverige.

Men medan svensk damfotboll ändå växte, från EM-guldet 1984 och Öxabäck som pionjärer in över 1990-talet med VM på hemmaplan och fler medaljer i EM; och det nya millenniet med VM-silvret 2003 och Umeås kontinentala framgångar – hände i stort sett ingenting i Holland. Landslaget kvalade inte in till ett enda mästerskap under hela 1900-talet och den inhemska klubbfotbollen pågick i periferin.

En möjlig delförklaring är landhockeyns särställning i Holland – framför allt på damsidan. Herrlandslaget är och har historiskt varit bra, men damlandslaget ännu bättre med 9 VM-guld och 5 OS-guld. Framgång föder framgång – många unga holländska tjejer har säkerligen inspirerats av det till att själva bli landhockeyspelare. Där fanns det idoler att se upp till, det fanns det inte inom fotbollen, åtminstone inte någon annan kvinna att se upp till. Dessutom innebar förstås framgångarna inom landhockey att det fortsatte investeras stort i den sporten på damsidan.

Vilket leder oss till den självklara huvudanledningen till att holländsk damfotboll länge var en perifer angelägenhet: Inga pengar. Först under 2000-talet började fotbollsförbundet investera någorlunda i damfotbollen. Det ledde till att damernas Eredivisie startades 2007/08. Med sex lag. ADO Den Haag, AZ, sc Heerenveen, FC Twente, FC Utrecht, och Willem II. De fick alla stöd och bidrag av förbundet för att starta upp damlag.

Alla sex stora proffsklubbar som då startade upp damlag vid sidan av sina sen länge väletablerade herrlag. Ingen av klubbarna som spelade i damernas Hoofdklasse, den högsta amatörserien, var med. Detta då fotbollen i Holland är strikt delad mellan proffs och amatörer. På herrsidan har upplägget länge varit två proffsligor (Eredivisie och Eerste Divisie) där Eerste Divisie i princip är stängd, ned- och uppflyttning från tredjedivisionen (som alltså är amatör) sker bara om det lag som vinner amatörserien tidigare deklarerat att de är intresserade av att professionalisera, vilket nästan aldrig sker.

Den 29 augusti 2007 spelades den historiska första matchen av damernas Eredivisie, på Grolsch Veste Stadion i Enschede, Twente tog emot Heerenveen. Hemmalagets Marieke van Ottele blev den historiska första målskytten redan efter 72 sekunder, men gästerna vände och vann med 2-3. Stadionkapaciteten var ca 30 000, publiksiffran landade på 5 500.

Det var ingen omedelbar succé med serien. Intresset var relativt lågt från publik och tillsynes även från klubbarna i stort. AZ vann titeln tre gånger om de tre första säsongerna. Ligan brottades med deltagarproblem, till Roda JC anslöt till den andra säsongen men la ner damlaget igen efter en säsong. Ekonomiska problem sades vara anledningen, samtidigt som Roda i stort inte var en klubb i finansiella problem direkt. Tendensen var snarare generellt så att klubbarnas damsektioner sågs som sin egen gren tämligen frikopplad från resten av klubben och skulle sköta sig själva och gå runt ekonomiskt.

Till 2010/11 anslöt VVV-Venlo och PEC Zwolle till ligan som då utökades från sex till åtta lag. Twente bröt AZ:s titeldominans. Men intresset fortsatte vara lågt med ett publiksnitt på strax över 700 åskådare per match. Kanske inte konstigt när torsdag användes som matchdag – helgen var reserverad för herrarna.

I februari 2011 hade förbundet möten med klubbarna för att diskutera förändringar och bestämde sig för att byta till fredag som matchdag istället. Men under våren avlöste de trista beskeden varandra. Först meddelade trefaldiga mästarna AZ att de drog sig ur ligan och la ner damlaget av ekonomiska skäl. Willem II följde i deras spår och sen meddelade PSV, som höll på att starta upp ett damlag, att de inte skulle gå med i ligan till hösten. Både FC Utrecht och SC Heerenveen meddelade också att de drog sig ur, men de hittade sen ekonomiskt stöd och ändrade sig. Telstar gick sen med i ligan som man hade sju lag för säsongen 2011/12, som vanns av ADO Den Haag.

Det blev den sista säsongen av damernas Eredivisie – för stunden. Till 2012/13 gjorde nämligen holländska och belgiska förbunden gemensam sak. BeNe League såg dagens ljus. Tanken om en gemensam liga för Holland och Belgien hade diskuterats på herrsidan men nu blev det slag i saken på damsidan istället.

Åtta klubbar från varje land fick plats i BeNe League och bland de holländska fanns nu slutligen PSV. Även Ajax var med vilket gjorde Feyenoord till enda lag från den klassiska topp 3 i holländsk fotboll som saknades. Formatet innebar att säsongen hade två delar – först en nationell fas där de lagen spelade inom landsgränserna. De fyra bästa från respektive land kvalade sen in till BeNe League A och de fyra sämsta till BeNe League B. Vinnaren av A-divisionen kröntes mästare, Twente blev de första, med en ung Vivianne Miedema som skyttedrottning. Slutade man sist i B-divisionen hände ingenting, för det fanns ju ingen serie att flyttas ned till.

Till nästa säsong gjordes BeNe League om till en rak serie med alla klubbar tillsammans mixade över landgränsen. Just före säsongsstart drog sig belgiska Sint-Truidense ur och i januari gick FC Utrechts damlag bankrutt och fick dra sig ur, så ligan som var tänkt att ha 16 lag hade bara 14 kvar när säsongen var över. Twente försvarade sin titel. Vivianne Midema gjorde 39 mål.

Royal Antwerp drog sig också ur innan nästa säsong, så 2014/15 var bara 13 lag med i BeNe League. Standard Liège vann äntligen efter att ha kommit tvåa bakom Twente två år i rad. Det blev den sista säsongen av BeNe League. Holländarna tvivlade på konceptet och drog sig ur.

Istället återstartade man Eredivisie för damer, nu under namnet Vrouwen Eredivisie (Damernas Eredivisie) och med bättre marknadsföring. Sju lag deltog i återstartsssäongen 2015/16. Twente vann titeln på målskillnad före Ajax, mycket tack vare en ung Jill Roord som gjorde 20 mål på 24 matcher.

Nästa säsong vann Ajax för första gången på damsidan, och säsongen följdes då av det episka EM-guldet på hemmaplan. Det höjde intresset för den inhemska ligan med. Inte explosionsartat, men publiksnittet har klättrat på senare år till att ligga närmare 1200. Enstaka matcher som PSV - Ajax har kunnat dra 8 000, och när Feyenoord äntligen anslutit sig kom 14 000 för att se damernas De Klassieker, Feyenoord - Ajax.

Men EM-framgången 2017 höjde framför allt respekten för och nivån på holländsk damfotboll. De största stjärnorna då som Vivianne Miedema, Lieke Martens, Jackie Groenen, Daniëlle van de Donk var redan sen länge utlandsproffs. Men åtta av 23 spelare i EM-truppen 2017 spelade fortfarande i Eredivisie. I detta EM är den siffran fem stycken. En marginell minskning som kanske tyder för att det blivit lättare för Hollands bästa spelare att ta klivet till större ligor och klubbar sen dess. Utan tvekan fick många internationellt upp ögonen på för holländsk damfotboll då.

Samtidigt har också den inhemska nivån höjts. Häromåret blev Ajax första holländska lag att nå semifinal i Women’s Champions League. Nivåhöjningen underlättar också såklart för spelarna att kliv till utländska storklubbar. Det var inte konstigt att ett fenomen som Miedema kunde ta steget till Arsenal. Men nu kan även spelare som Romée Leuchter gå till PSG utan att det känns konstigt. Leuchter en talangfull anfallare som absolut visade upp sin fina potential i Ajax, men utan att vara ett underbarn som Miedema.

Det har hjälpt att de traditionella storklubbarna Ajax, PSV och Feyenoord börjat lägga lite mer muskler bakom damlagen än tidigare. Distansen har även minskat mellan dam- och herrsektionerna inom åtminstone vissa klubbar. Damlagen står fortfarande mycket på egna ben men t.ex. Ajax använder nu naturligt damspelarna lika mycket som herrspelarna när nya hemmatröjan ska lanseras t.ex.

Ajax verkar också alltmer forma damsektionen efter samma stuk som herrsidan, där Ajax ju i åratal varit förknippat med talangutveckling under klubbmottot ”Ungdomen har framtiden”. Nu satsas även på ungdomssidan för tjejerna, inte bara killarna. 18-årige Lily Yohannes (som valde USA över Holland på landslagsnivå), Ajax ungdomsakademis finaste juvel hittills på damsidan, såldes nyligen till Lyon.

Vrouwen Eredivisie har expanderat, den gångna säsongen var 12 lag med och nu finns så många till att en andraliga har startats och möjliggjort upp- och nedflyttning. Även om nedflyttningen just nu är lite oklar då mittenplacerade Fortuna Sittard la ner sitt damlag efter säsongen som en del av en större ekonomisk röra i den klubben. Förhoppningsvis är Fortunas sorti bara en enstaka händelse, för annars har Vrouwen Eredivisie stabiliserats de senaste åren vilket gjort att ligan kunnat växa. Den har också blivit jämnare, även om Twente vann igen i våras, för tionde gången totalt, var det först i sista omgången allt avgjordes på målskillnad.

Toppen holländsk damfotboll nådde 2017 med EM-guldet har man inte nått igen. Men den har breddats sen dess – och med en bredare grund att stå på kanske det går att nå samma – eller högre toppar – igen i framtiden?