Arsenal
2025-05-27 17:00
Krönika: Jag kommer sakna Tierney
Få spelare har fastnat hos mig lika mycket som skotten med instoppad tröja och Tesco-påse. När Tierney nu lämnar klubben lämnar han ett stort tomrum.
Sebastian Ahokas
Som nittiotalist var det Ljungbergs röda tuppkam som först fick mig att få upp ögonen för Arsenal. Det var precis i millenieskiftet och jag hade precis upptäckt att fotbollen även fanns på andra platser än Gamla Ullevi och Ryavallen. Självklart skulle jag följa laget där svensken med den coola frisyren spelade. Han kändes som vem som helst, men med världens coolaste frisyr.
Åren gick och kärleken till Arsenal växte. Samtidigt förändrades fotbollen och dess utövare. Fotbollsspelarna blev megastjärnor och lyfta till skyarna, tillsammans med sina allt mer växande egon. Det skulle helt plötsligt vara fokus fina vrålåk, miljontals följare på sociala medier och märkliga märkeskläder. Spelarna kändes nu inte längre som människor.
Men så en augustidag 2019 presenterades en ung skotte av Arsenal. En man av folket, en snubbe precis som alla andra. En stund senare kom pandemin och några tunga säsonger för Arsenal. Men mitt i all misär fanns TIerney.
Han stod i snöstormar med shorts, istället för långbyxor som alla andra rimliga. Anlände till matcher med en plastpåse från sin lokala Tesco-butik, istället för dyra Prada-väskor. Lade sitt ego vid sidan och gav 110 procent för ett lag som hade det kämpigt och stod utanför alla kontroverser som vissa andra spelare drogs in i.
Han var helt enkelt en spelare från förr. En spelare som först och främst älskade sporten, inte allt runtomkring. En spelare som inte behövde några snygg bilar, inte hade några misstankar mot sig och inte behövde skriva några statements på sociala medier. Han fokuserade på fotboll och spelade precis så där tufft, inte fult, som man förväntar sig av en skotte. Alltid med hjärtat utanpå.
Ett hjärta som pumpade för Arsenal, kanske minst lika mycket som det pumpade för Celtic.
När Kieran nu återvänder till sin moderklubb lämnar han en stor saknad, även om han inte hade en cool frisyr.
Kort och gott: jag kommer verkligen sakna Tierney. Klass rakt igenom. Både som spelare och person.
Pure dead brilliant, Tierney.
Åren gick och kärleken till Arsenal växte. Samtidigt förändrades fotbollen och dess utövare. Fotbollsspelarna blev megastjärnor och lyfta till skyarna, tillsammans med sina allt mer växande egon. Det skulle helt plötsligt vara fokus fina vrålåk, miljontals följare på sociala medier och märkliga märkeskläder. Spelarna kändes nu inte längre som människor.
Men så en augustidag 2019 presenterades en ung skotte av Arsenal. En man av folket, en snubbe precis som alla andra. En stund senare kom pandemin och några tunga säsonger för Arsenal. Men mitt i all misär fanns TIerney.
Han stod i snöstormar med shorts, istället för långbyxor som alla andra rimliga. Anlände till matcher med en plastpåse från sin lokala Tesco-butik, istället för dyra Prada-väskor. Lade sitt ego vid sidan och gav 110 procent för ett lag som hade det kämpigt och stod utanför alla kontroverser som vissa andra spelare drogs in i.
Han var helt enkelt en spelare från förr. En spelare som först och främst älskade sporten, inte allt runtomkring. En spelare som inte behövde några snygg bilar, inte hade några misstankar mot sig och inte behövde skriva några statements på sociala medier. Han fokuserade på fotboll och spelade precis så där tufft, inte fult, som man förväntar sig av en skotte. Alltid med hjärtat utanpå.
Ett hjärta som pumpade för Arsenal, kanske minst lika mycket som det pumpade för Celtic.
När Kieran nu återvänder till sin moderklubb lämnar han en stor saknad, även om han inte hade en cool frisyr.
Kort och gott: jag kommer verkligen sakna Tierney. Klass rakt igenom. Både som spelare och person.
Pure dead brilliant, Tierney.
