Arsenal har återvänt ifrån fjärran östern och finslipar i skrivande stund de sista detaljerna på hemmaplan inför den annalkande säsongsinledningen på Old Trafford. Än återstår ett par veckor av transferfönstret, men lagbygget är redan mer eller mindre färdigställt. Det är såklart fullt möjligt att ytterligare en eller två glittrande byggstenar tillkommer innan sommar blir höst, men jag tvivlar. Jag tror att vi är klara. Fulländande? Nej, det blir vi såklart aldrig. Men i vart fall tillräckligt färdiga för att vinna ligan? Jag hoppas åtminstone det. Och visst är det en fullt rimlig förhoppning efter tre raka andraplatser. Till och med en realistisk förväntan. Men bör det vara ett absolut krav för Mikel Arteta? Och är det här verkligen den sista möjligheten för den här Arsenal-eran? Den bilden delar jag bara delvis.
Till att börja med behöver vi reda ut förutsättningarna. För att Arsenal ska vinna ligan behöver de till att börja med brotta ned de regerande mästarna. Ett Liverpool som har rustat på ett allra tidigare skådat vis. Och än verkar de inte vara färdiga. Samt ett Chelsea som alltjämt förfogar över fotbollshistoriens dyraste spelartrupp. Lägg därtill ett revanschsuget Manchester City som vunnit fem av de senaste sju ligatitlarna. Och de inkluderar vi endast den förväntade toppfyran. Premier League är starkare, och framförallt bredare, än den någonsin har varit tidigare. Sommarens vanvettiga transfersummor har befäst och bekräftat den utveckling som vi har sett under det senaste årtiondet. Premier League är på väg att lämna alla andra ligor bakom sig. Och sväva vidare på egen hand emot stratosfären. Och det är såklart osunt. Rätt sorgligt. Och samtidigt jävligt spännande. Den moderna fotbollen rymmer samtliga känslor. Annars skulle vi inte vara här vecka in och vecka ut. Eller hur?
Vidare behöver vi se över var vi faktiskt är i truppens utveckling. Arsenals förväntade startelva har en snittålder på 25,2 år. Det är sannerligen inget lag fullt av snorungar längre, men det är knappast heller ett gaggigt gäng semi-pensionärer som behöver matas med äppelmos under halvtidsvilan. Det finns ingenting kring den fysiska åldersprofilen inom truppen som antyder stagnation. Utan en spelargrupp med en bra balans mellan ungdomlig entusiasm och ärrad erfarenhet. Det här behöver givetvis inte vara den sista dansen. Men ändå misstänker jag att det kan vara just det. Och där av min ambivalens. För jag upplever inte, som många andra, att Arsenal måste vinna ligan nu. Men jag tror faktiskt att Arsenal måste vinna någonting den här säsongen. För att den här spelarkärnan ska orka fullfölja framåtrörelsen.
Jag tror inte att Arteta, eller någon annan för den delen, kan bibehålla hållbarheten inom det här projektet om vi summerar även den här säsongen på samma sätt som de föregående tre. Nämligen med nära och nästan. Med framsteg utan framgång. Ibland behöver en spelargrupp se, känna och ta på produkten för att kunna tro på processen. Vissa dagar måste vi faktiskt få fira som fan. För att klara av att fortsätta försöka tillsammans dagen därpå.
Och vår tid är nu. Åtminstone delvis vår tid. Det måste bara bli så, visst?
