För närmare 20 år sedan och för 9500 inlägg sedan, så startade jag en pseudo-karriär som sportjournalist på Svenskafans. Som Arsenalskribent fick jag chansen att skriva om klubben i mitt hjärta och jag gav mig helhjärtat in i den rollen. Det var matchrapporter, krönikor, bloggliknande inlägg, historiska inlägg och kåserier. Ett av min favoritobjekt att skriva om var just Tottenham Hotspur och min relation till dem. Jag kan ha varit elak i början, kanske ogin, dryg och tråkig när jag gav mig in i debatten och sågade grannarna i norra London efter fotknölarna, dömde ut klubben som en klassisk no-body och fullständigt tillintetgjord och för evigt placerad som fyra i norra London efter Arsenals A-, B- och damlag.
Men hur är det egentligen? Vad tycker jag om våra grannar i nordost? Så här inför derbyt i norra London så tog jag på min tänkarhatten och lade mig på en divan, drack morotsté och åt lite pak choi.
Jag tycker ju egentligen inte så mycket om Tottenham Hotspur. Man kan tro att vi Arsenal-fans ”hatar” eller ”ogillar” Spurs? Jag har svårt att begripa att svenska fans kan ”hata” Tottenham. Så har det hänt något personligen som gör att detta sker. Någon som håller på Spurs har varit klassiskt idiotisk under hela ens barndom, hällt tvål i ölen eller lemlästat katten exempelvis. Hat förekommer möjligen i just norra London, runt Seven Sisters, där rött och vitt, glider över i liljevitt och mörkblått. Där finns det nog en och annan ilska och genuint hat. Jag varken avskyr eller hatar Tottenham. Jag har ingen större relation till dem mer än att jag tycker det är vansinnigt kul att tala om för dem att de helt enkelt inte är en klubb att räkna med. Det saknas något fundamentalt i klubbens gener för att man skall ta dem på genuint allvar. Det är naturligtvis enormt förnöjsamt att påtala för en Tottenham-supporter att ”spursy” är ett uttryck som betyder att det som vanligt gick åt skogen. Jag hade ett ungdomslag från de var 6 år gamla tills de blev 18. Killar kom, killar gick. Någon dök upp med Arsenal-tröja och jag sade direkt ”mer speltid på dig” och så kom en med Spurs-tröja ”du börjar på bänken” och så skrattade jag lätt rått. Att det sedan inte blev så är en annan sak, men det var lite speciellt.
Jag kan sympatisera med en del spelare från Tottenham. Naturligtvis historiska. Vem gillar in Glenn Hoddles smekande passningar, Chris Waddles löpningar, Gareth Bales framfart, Lineker och Gazzas stora tider? Mest av allt gillar jag dock Sol Campbell, som många i norra London ser som den Judas som försvann från nattvarden, men som jag ser som en väldigt intelligent och nykter spelare. En spelare som insåg att det verkligen inte skulle bli några större titlar hos Tottenham och för att slippa en flytt från London så gick han till den klubb som kunde vinna titlar, dvs Arsenal. Säsongen senare vann han dubbeln.En hjälte.
Av dagens spelare i Spurs så ser jag ingen jag direkt sympatiserar med. Bergvall eller Kulusevski? Nja, kanske om de spelar i blågult. Jag är å andra sidan ingen fanatisk blågul supporter, så hjärtat hoppar varken extra slag när jag ser Gyökeres, Kulusevski eller Bergvall i gul-blå tröja.
So, let’s all laugh at Spurs? Nej, jag skrattar inte åt Spurs. Respekterar jag dem? Inte det heller. Jag har svårt att ta dem på riktigt allvar. Jag har haft ett hundratal Spursare som har försökt att förklara storheten med de liljevita… men en tupp som stoltserar på en boll..”I rest my case”. Den resan får ni inte med mig på. Svårast var det när Liverpool - ett lag jag verkligen genuint och ärligt avskyr- mötte Spurs i Champions League-finalen. När det blev klart, så var det mitt fotbollslivs absolut värsta minut. Jag bönade och bad för att UEFA skulle införa dubbeldiskning likt brottning, men så blev det inte och sedan gjorde Liverpool processen kort med motståndarna. ”Vem håller du på, Falk?” fick jag överallt. Jag svarade aldrig. Vägrade och ville inte ta ställning. Avskydde att höra Scousers-fans vråla sitt jävla YNWA men samtidigt inte vilja höra från Spurs-fans att de vunnit Champions League. Då hade det inte funnits någon väg tillbaka. Golgata-vandring hela tiden.
I helgen är det North London Derby.
Ångest? Inte alls.
Ångesten försvann när Harry Kane drog, för han avgjorde alltid mot Arsenal. Nu till helgen är jag mer avspänd, avslappnad. Jag vet att det går vägen, att Spurs på något sätt kommer att sätta krokben för sig själva och att Arsenal seglar ifrån. För så är min relation till Spurs. Som en storebror till en lillebror. Ett litet krokben, ett litet tjuvnyp, ett litet hånflin och ett lättare obrytt skakande på huvudet åt deras ofullkomlighet.
Let’s all laugh at Spurs? Nä, inte jag. Jag skrattar inte. Mer att jag rycker på axlarna lätt spasmiskt och konstaterar att det var nog en liten fluga som satt sig där och som jag såg surra iväg mot en framtid där den förmodligen helt ovetande flyger in i någon vägg och blir helt ”Spursy”.
