Old School Football
2017-09-15 17:19
Manchester City-Livet efter Bell,Lee och Summerbee- del 1
Hur blev livet på Maine Road efter Bell, Lee och Summerbee? Old School Football reder ut om det kom efterträdare på treenighetstronen.
Jon Lidberg
1 kommentarer
Treenigheten Bell, Lee och Summerbee var alltså direkt avgörande för en storhetstid i Manchester Citys historia som helt saknar motstycke. Nyblivna, unga och “moderna” Cityfans kommer naturligtvis att tycka att jag är ute och reser när jag påstår detta. Tittar man rent titelmässigt så är naturligtvis “Efter-Svennis”eran väl så framgångsrik men då denna storhetstid bygger på en aldrig sinande arabisk oljekälla så vill jag med bestämdhet hävda att perioden mellan 1968-1976 är Citys största period och detta mycket på grund av den på Maine Road härskande treenighet som avhandlades i det första treenighetsdokumentet.
Nu är det då meningen att vi ska belysa Bell, Lee, Summerbee “the aftermath”. Vad hände egentligen i klubben efter att de tre stjärnorna falnat eller dragit vidare. Byggdes det några nya legender och treenigheter? Eller på vilken grund vilade Citys eventuella framgångar från 1976 och framåt?
För att snabbt slå fast obönhörliga fakta: Det har varken förr eller senare funnits en treenighet som tillnärmelsevis kommit till Bell-Lee-Summerbees höjder. Missförstå mig rätt, det har naturligtvis funnits, och finns fortfarande, mängder med fantastiska spelare i den blåa delen av Manchester. Men inga som så totalt dominerat spelmässigt, och heller inga som tagits till fansens hjärta som en liknande euforisk helhet.
Ligacupfinalen 1976 blev ju den sista stora titeln för det Manchester City-lag som charmat England och stora delar av Europa med sin fantastiska fotboll. Av den tidigare så lysande trion fanns nu ingen kvar. Låt vara att Colin Bell fortfarande tillhörde klubben, men han tillbringade nu majoriteten av sin tid på rehabcykeln. Firma Mercer/Allison fanns inte heller kvar och även om traditionen nu fördes vidare av den tidigare lagkaptenen Tony Book så hade han inte alls samma förmåga att pressa fram det som Allison kunde på träningsplanen och även om han till stora delar stötts i legendaren Mercers form så var dennes förmåga att bygga lag och skapa en glädje och gemenskap som var få andra förunnat.
Perioden som sedan följer är egentligen ett skolboksexempel på hur en storklubb inte ska skötas. Inre stridigheter och ideliga managerbyten gjorde att klubben mer eller mindre hamnade i fritt fall.
Mycket av det som skedde under åttiotalet och början på nittiotalet handlade om den starke och något excentriske ordföranden Peter Swales. Den framgångsrika affärsmannen kom till makten i City i början på 70-talet, precis när de allra största framgångarna började klinga av.
Han gjorde sig under sina 20 år vid rodret känd som en ordförande som gärna ordnade fram tillgångar för transfers men som också hade extremt kort tålamod med klubbens managers. Under sin tid som ordförande fick inte mindre än e l v a managers lämna sin position. Framgångarna som fanns i efterdyningarna av Bell-Lee och Summerbees era inskränkte sig till en andraplats i ligan 1976-77 och en finalplats i FA-cupen 1980-81.
Fanns där då några magiska treenigheter under denna period? Nej,egentligen inte. Det fanns många bra fotbollsspelare som tyvärr inte kunde blomma ut och ta över där den tidigare heliga treenigheten slutade. I silverlaget från 1978 kan nämnas målvaktsjätten Joe Corrigan, backlippan Dave Watson, yttern Peter Barnes, den rutinerade anfallaren Mick Channon och den skotske mittfältaren Asa Hartford. Alla var landslagsmän, men inte med den lyskraft som skulle kunna föra tillbaka City till det yttersta finrummet. I FA-cupfinallaget från 1981 kan man lägga till yttern Dennis Tueart som hade ett fantastiskt skott och som bjöd på en del fantastiska mål i sin karriär.
När det sedan började gå riktigt utför och de inre stridigheterna blev allt fler så utvecklade sig City till ett riktigt jojo-lag och man åkte fram och tillbaka mellan ettan och tvåan under en period ända till det slutgiltiga raset kom när man åkte ner i division 2, vilket då var jämställt med tredje divisionen. Detta var säsongen 1997-98.
Swales var nu försvunnen efter att han hamnat i onåd hos supportrarna, som i sin tur hade sin favorit till ordförandeposten. Det var ingen mindre än den gamle treenighetshjälten och mångmiljonären Francis Lee som hade tagit över. Det var dock under Lees ledning som man ramlade hela vägen ner i “trean”. Lee hade under sitt styre anställt sin gamle landslagskollega och gode vän Alan Ball som manager. Detta var något som han fick mycket kritik för då det visade sig att Ball inte alls besitta samma kvalitéer som manager som han hade gjort bl.a i Englands VM-vinnande lag från 1966.
I takt med att man ramlade allt längre ner så sjönk ju också kvalitén på spelarna. Trots detta så är vissa av de spelarna som spelade i klubbens sejour i division 2 för evigt inskrivna i klubbens historia.
Tre stycken som blev direkt avgörande för att klubben tog sig upp från tvåan till ettan var Kevin Horlock, Paul Dickov och Nicky Weaver.
I den direkt avgörande play-off matchen mot Gillingham så utspelade sig ett drama som inte på något vis är något för en person med tendenser till hjärtproblem. I den 80:e minuten stod det fortfarande 0-0 och matchen såg ut att gå mot en oviss förlängning. Då trädde den dittills anonyme anfallaren Carl Asaba in i handlingen. I den 81:a minuten gav han Gilingham ledningen med 1-0 och i den 87:e minuten friställde han lagkamraten Robert Taylor med en klackspark. Taylor gjorde inget misstag och med tre minuter kvar av play-off finalen var Manchester Citys chanser att nå divison 1 lindrigt sagt små. I den 90:e matchminuten rann anfallaren Shaun Goater igenom och efter ett hopslag med Gillinghams målvakt Vince Bartram kunde mittfältaren Kevin Horlock trycka in reduceringen. Det var inte på långa vägar slut på dramatiken utan i den 95:e(!) matchminuten kunde anfallaren Paul Dickov trycka in den ångestförlösande kvitteringen. I den efterföljande straffsparksläggningen kunde målvakten Nicky Weaver ikläda sig hjälterollen genom att knipa två av Gillinghams straffar och Manchester City hade på ett mirakulöst sätt tagit sig tillbaka till division ett.
Vägen tillbaka till finrummet hade inletts och ur ett lokalt folkhjältesperspektiv kan man absolut bilda en treenighet av Horlock,Dickov och Weaver. De platsar dock inte om man följer något av mina kriterier.
Nu var man alltså på väg tillbaka på kursen som skulle leda dem till nutidens toppstatus, dock inte utan sedvanliga Manchester City-kontroverser och konflikter. Mer om dessa i nästa artikel.
Nu är det då meningen att vi ska belysa Bell, Lee, Summerbee “the aftermath”. Vad hände egentligen i klubben efter att de tre stjärnorna falnat eller dragit vidare. Byggdes det några nya legender och treenigheter? Eller på vilken grund vilade Citys eventuella framgångar från 1976 och framåt?
För att snabbt slå fast obönhörliga fakta: Det har varken förr eller senare funnits en treenighet som tillnärmelsevis kommit till Bell-Lee-Summerbees höjder. Missförstå mig rätt, det har naturligtvis funnits, och finns fortfarande, mängder med fantastiska spelare i den blåa delen av Manchester. Men inga som så totalt dominerat spelmässigt, och heller inga som tagits till fansens hjärta som en liknande euforisk helhet.
Ligacupfinalen 1976 blev ju den sista stora titeln för det Manchester City-lag som charmat England och stora delar av Europa med sin fantastiska fotboll. Av den tidigare så lysande trion fanns nu ingen kvar. Låt vara att Colin Bell fortfarande tillhörde klubben, men han tillbringade nu majoriteten av sin tid på rehabcykeln. Firma Mercer/Allison fanns inte heller kvar och även om traditionen nu fördes vidare av den tidigare lagkaptenen Tony Book så hade han inte alls samma förmåga att pressa fram det som Allison kunde på träningsplanen och även om han till stora delar stötts i legendaren Mercers form så var dennes förmåga att bygga lag och skapa en glädje och gemenskap som var få andra förunnat.
Perioden som sedan följer är egentligen ett skolboksexempel på hur en storklubb inte ska skötas. Inre stridigheter och ideliga managerbyten gjorde att klubben mer eller mindre hamnade i fritt fall.
Mycket av det som skedde under åttiotalet och början på nittiotalet handlade om den starke och något excentriske ordföranden Peter Swales. Den framgångsrika affärsmannen kom till makten i City i början på 70-talet, precis när de allra största framgångarna började klinga av.
Han gjorde sig under sina 20 år vid rodret känd som en ordförande som gärna ordnade fram tillgångar för transfers men som också hade extremt kort tålamod med klubbens managers. Under sin tid som ordförande fick inte mindre än e l v a managers lämna sin position. Framgångarna som fanns i efterdyningarna av Bell-Lee och Summerbees era inskränkte sig till en andraplats i ligan 1976-77 och en finalplats i FA-cupen 1980-81.
Fanns där då några magiska treenigheter under denna period? Nej,egentligen inte. Det fanns många bra fotbollsspelare som tyvärr inte kunde blomma ut och ta över där den tidigare heliga treenigheten slutade. I silverlaget från 1978 kan nämnas målvaktsjätten Joe Corrigan, backlippan Dave Watson, yttern Peter Barnes, den rutinerade anfallaren Mick Channon och den skotske mittfältaren Asa Hartford. Alla var landslagsmän, men inte med den lyskraft som skulle kunna föra tillbaka City till det yttersta finrummet. I FA-cupfinallaget från 1981 kan man lägga till yttern Dennis Tueart som hade ett fantastiskt skott och som bjöd på en del fantastiska mål i sin karriär.
När det sedan började gå riktigt utför och de inre stridigheterna blev allt fler så utvecklade sig City till ett riktigt jojo-lag och man åkte fram och tillbaka mellan ettan och tvåan under en period ända till det slutgiltiga raset kom när man åkte ner i division 2, vilket då var jämställt med tredje divisionen. Detta var säsongen 1997-98.
Swales var nu försvunnen efter att han hamnat i onåd hos supportrarna, som i sin tur hade sin favorit till ordförandeposten. Det var ingen mindre än den gamle treenighetshjälten och mångmiljonären Francis Lee som hade tagit över. Det var dock under Lees ledning som man ramlade hela vägen ner i “trean”. Lee hade under sitt styre anställt sin gamle landslagskollega och gode vän Alan Ball som manager. Detta var något som han fick mycket kritik för då det visade sig att Ball inte alls besitta samma kvalitéer som manager som han hade gjort bl.a i Englands VM-vinnande lag från 1966.
I takt med att man ramlade allt längre ner så sjönk ju också kvalitén på spelarna. Trots detta så är vissa av de spelarna som spelade i klubbens sejour i division 2 för evigt inskrivna i klubbens historia.
Tre stycken som blev direkt avgörande för att klubben tog sig upp från tvåan till ettan var Kevin Horlock, Paul Dickov och Nicky Weaver.
I den direkt avgörande play-off matchen mot Gillingham så utspelade sig ett drama som inte på något vis är något för en person med tendenser till hjärtproblem. I den 80:e minuten stod det fortfarande 0-0 och matchen såg ut att gå mot en oviss förlängning. Då trädde den dittills anonyme anfallaren Carl Asaba in i handlingen. I den 81:a minuten gav han Gilingham ledningen med 1-0 och i den 87:e minuten friställde han lagkamraten Robert Taylor med en klackspark. Taylor gjorde inget misstag och med tre minuter kvar av play-off finalen var Manchester Citys chanser att nå divison 1 lindrigt sagt små. I den 90:e matchminuten rann anfallaren Shaun Goater igenom och efter ett hopslag med Gillinghams målvakt Vince Bartram kunde mittfältaren Kevin Horlock trycka in reduceringen. Det var inte på långa vägar slut på dramatiken utan i den 95:e(!) matchminuten kunde anfallaren Paul Dickov trycka in den ångestförlösande kvitteringen. I den efterföljande straffsparksläggningen kunde målvakten Nicky Weaver ikläda sig hjälterollen genom att knipa två av Gillinghams straffar och Manchester City hade på ett mirakulöst sätt tagit sig tillbaka till division ett.
Vägen tillbaka till finrummet hade inletts och ur ett lokalt folkhjältesperspektiv kan man absolut bilda en treenighet av Horlock,Dickov och Weaver. De platsar dock inte om man följer något av mina kriterier.
Nu var man alltså på väg tillbaka på kursen som skulle leda dem till nutidens toppstatus, dock inte utan sedvanliga Manchester City-kontroverser och konflikter. Mer om dessa i nästa artikel.
