Det var inte helt felfritt, men just nu spelar det ingen roll. Visst kan man anmärka på att vissa misstag kostade oss chansen att faktiskt stå här med tre poäng – men man får heller inte be om för mycket. Det goda formen håller i alla fall i sig, och det är utan tvekan det viktigaste. För vem av oss hade på förhand trott att vi, efter en mardrömstrio med City, Chelsea och Liverpool som motstånd, skulle komma ut på andra sidan med fyra poäng? Och sanningen är att det borde till och med varit fem.
Första halvlek, finns egentligen inte jättemycket att påpeka. Det hände inte jättemycket. Men intensiteten och mentaliteten från Chelsea präglade dock fortfarande spelarna. Matchen kändes tämligen kontrollerad av båda lagen – men utan de där riktiga spetsmomenten framåt. Liverpool står ett ribbskott, men det är i princip allt.
Men efter pausen skulle allt förändras.
Liverpool fick en drömstart när Eketike, på bara några minuter, slog till två gånger om i början på andra halvlek. Smällen tog hårt. Det kändes som om all luft gick ur Leeds, som om vi plötsligt var tillbaka på ruta ett efter allt slit den senaste veckan. Men det här laget har börjat hitta en ny sorts tålighet – och när chansen kom så tog vi den.
Konate glidtackla ner Gnonto i straffområdet, och efter VAR-granskning pekade domaren på straffpunkten. Calvert-Lewin klev fram, iskall, och dundrade in bollen i det högra krysset. Återigen är det en straff som ger Leeds nytt liv – vi reste oss igen.
För bara två minuter senare kom en omställning. Bollen hamnar hos Stach inne i straffområdet, han tar sig förbi en spelare, hittade vinkeln och tryckte resolut in 2-2. Elland Road exploderar, lika så jag. Tur att det inte var allt för sent på kvällen, annars hade mitt skrik nog väckt hela grannskapet. Det var ett sådant mål som får taket att lyfta och som påminner alla om att momentum i fotboll kan svänga på en sekund.
Vid det här tillfället finns bara en tanke i mitt huvud: vi tar hem det här . Men lika snabbt som allt vänder åt rätt håll, kan det rasa igen. Liverpool får en egen omställning. Gravenberch skär igenom en djupledsboll, Gudmundsson lämnar Szoboszlai obevakad, som placerar in bollen i bortre hörnet. Jag pustar ut i ren frustration. Min kompis som sitter bredvid mig (Liverpool-supporter), skriker ut han också. Själv sitter jag och tänker att upphämtningen gått förgäves. Den positiva känslan spolades bort. Då hade jag hellre tagit en rak 0-3 förlust.
Men ännu var vi inte färdiga, laget hittade ännu en gång en väg tillbaka. På tilläggstid dyker Tanaka upp på ett inlägg och får in 3-3. Elland Road exploderar återigen. Ett mål som definierar en ”vi vägrar ge oss”-mentalitet. Ett mål som säger att den här gruppen inte längre lägger sig ner när matcherna svänger emot dem. Oavsett hur många gånger Liverpool stack hål på vår energi, reste sig Leeds igen.
Matchen blåses av: 3-3. Direkt efter slutsignalen kommer frågan smygande – har säsongen faktiskt vänt nu? Eller krävs det en bortavinst mot Brentford innan man vågar tro på det på riktigt?
Det återstår att se. Det är fortfarande en lång resa kvar och varje poäng kommer väga tungt. Men något har förändrats. Den där gnistan vi har saknat tycks äntligen ha tänts, och det märks att det inte var ett tränarbyte som behövdes – utan en kollektiv uppvakning.
Spelarna och tränarstaben förtjänar enorm respekt idag. Med tanke på matchens gång är poängen närmast monumental. Och att det dessutom var vi som fick stopptidslyckan den här gången… det är en känsla man gärna bär med sig länge.
MOT!!!!!
