Leeds tog återigen initiativet från start, pressade högt, letade ytor och publiken var tolfte man. Man inledde inte direkt försiktigt. Men innan spelet hann etablera sig riktigt ordentlighet kom 0-1 i baken. Kudus spelar fram till Mathys Tel vars avslut tar på Struijken och letar sig förbi Darlow i mål. Det var återigen ett mål mot matchbilden och som vanligt handlar allt om små marginaler.
Att Leeds kvitterar genom Okafor är ingen tillfällighet. Aaronson skjuter, Vicario räddar men lämnar det öppet för Okafor att sätta in returen. Målet kändes väldigt rättvist utifrån matchbilden efter 30 minuter.
Andra halvlek, Leeds fortsätter med momentum i flera sekvenser. Man skapar flera farliga chanser och sätter tryck i motståndarens straffområde. Men…Spurs tar ledningen igen, denna gång genom Kudus. Gudmundsson halkar, Kudus viker in och skjuter, bollen tar på Struijken igen och in i mål.
Leeds gör flera offensiva byten för att sätta högre tryck. Man spelade med tre anfallare mot slutet och på stopptid får Piroe en chans. Han drar något som liknar en halvvolley men Vicarios fingertoppsräddning resulterar i tre poäng till Spurs.
Trotts att motståndarna vinner och får med sig tre pinnar, var det inte ett lag som dominerade. Leeds hade fler skott, fler stora chanser skapade och fram för allt det som får statistiker att nästan komma i byxan, högre Expected Goals (xG). Farke utrycker frustration över resultatet: ”Vi var bättre i alla aspekter”. Han betonar att laget inte kan ”bara hoppas på resultat”, utan måste fortsätta leverera prestationer för att få utdelning.
I situationer som denna match använder många ”visa ord” för att snabbt glömma den och gå vidare. Den gamla klyschan – ”äsch, vi mötte ett topplag, vi borde inte förvänta oss att plocka poäng mot dem” – är inget annat än en lat bortförklaring, sprungen ur en förlorarmentalitet. En förlust är inte automatiskt ursäktbar bara för att man möter ett topplag. Spelar man tillräckligt bra, skapar chanser och i mångt och mycket kontrollerar matchen, då ska man åtminstone kunna kräva mer än vad vi supportrar fått hittills – särskilt när det inte heller är första gången.
I och för sig kanske också klyschan ”prestationen förtjänade mer” börjar kännas lika utvattnad som ”det gäller att ta sina chanser”. Men ibland är det just dessa som fångar kärnan bäst. Leeds spelade tillräckligt bra för att få med sig något, men som vanligt hjälper vi inte oss själva. Problemet är att prestationer inte ger poäng – mål och vinster gör det.
Så vad gör vi av det här då? Nu har laget och staben två veckor på sig att titta sig själva i spegeln och reda ut saker. För när prestationerna gång på gång är bättre än resultaten handlar det inte längre om en ständig otur, utan om något djupare.
