Fotboll har en fantastik förmåga att ena sekunden få en att hata spelet, för att i nästa sekund låta oss älska det. Gränsen mellan avsky och kärlek är tunn som en tunn tråd, och förhållandet till spelet skiftar från matchdag till matchdag. En dålig prestation kan få en att känna denna avsky, men lika snabbt kan samma match fylla hjärtat med passion.
Dagens möte med City är ett praktexempel på detta. Om man googlar ”humörsvängningar” skulle jag inte bli förvånad om höjdpunkterna från den här matchen dyker upp. Vid avspark kände jag avsky, och redan efter en minut hade den växt sig starkare när Phil Foden gav City ledningen. I halvtid blev det inte heller bättre när jag hör Jonas Olsson säga: ”Det var nog den mest överlägsna halvleken jag sätt hittills denna säsong”.
Men så, med ett litet simpelt slumpmål av en viss Calvert-Lewin kan allt förändras. Och förändras gör det snabbt. Vad hände med laget i halvtid egentligen? Leeds vaknade till liv. Plötsligt har alla växlat upp till högsta växeln. Hat och kärlek står nu sida vid sida på samma planhalva och man vet inte längre vilket håll hjärtat ska luta åt.
Men när domaren blåser för straff till Leeds slår hjärtat över till en fullständig kärlek till fotbollen igen. Ögonblicket ger hopp – och lika snabbt kastas känslorna om igen. Donnarumma räddar Nmechas straff, och hjärtat sjunker i samma sekund. Men innan besvikelsen hinner sätta sig, slinker returen in i nätet, och hoppet tänds igen. På bara några sekunder har hatet förbytts i kärlek och tillbaka igen, i en virvlande dans av fotbollens oförutsägbara magi.
När 3-2-målet glider in är man tillbaka i verkligheten. En poäng här hade kanske varit för bra för att vara sann. Men vi var nära – om det nu räknas som något att ta glädjas över. Enligt mig är det det, även om slutet gör ont. Jag rar gärna denna matchbild framför en där City vinner med 5-0, trotts besvikelsen vid slutsignal.
Prestationen i andra halvlek bevisar det återigen, vi har mycket att ge. Frågan är bara varför dessa glimtar av ett helt annat Leeds endast tycks dyka upp ibland? Varför verkar de bara vilja besöka oss var femte match?
Jag önskar jag hade svaret på det. Men efter det vi såg mot City är det svårt att tro att Farke inte har hela laget med sig. De hade inte levererat den showen om de inte till hundra procent stod bakom honom. De vet om att pressen är stor. Om det är bra eller dåligt får alla tycka som de vill? För de som vill ha bort Farke är det kanske illa, men jag själv ser det som något positivt. För om det är något som krävs för att överleva denna säsong så är det en stark laganda – ett lag som tror på sig själva och varandra när ingen annan gör det. Det visade grabbarna idag.
Farke ska ha ett plus att han äntligen gjorde om lite i laget, både i startelvan och i halvtid. Hoppas att skillnaderna mellan första och andra halvlek kan bli ett bevis för honom att förändring är möjlig och man gör det vid rätt tid.
Även om jag kände besvikelse direkt efter matchen har jag efter lite reflektion kommit fram till att jag är stolt över spelarna idag - även om det inte räckte hela vägen. Men i tuffa tider får man ta med sig det lilla positiva som finns.
