Man ska inte hänga läpp för mycket – alla poäng räknas. Men det är frustrerande när vi under hela december spelat på ett sätt som gett goda resultat, för att sedan inte göra det på bortaplan under en hel match. Istället ska det krävas att hela första halvlek går till spillo innan laget plötsligt inser: ”Fan, vi slog ju Palace 4-1 genom att spela på ett annat sätt – varför gör vi inte det igen?”.

Tyvärr var inställningen från start helt fel idag. Grabbarna var inte påkopplade – precis som mot Brentford senast på bortaplan. Vi visade inte samma hunger eller intensitet, utan lät istället motståndarna göra sin grej. Istället för att ta kommandot, visa vart skåpet ska så och trycka till motståndarna, stod vi passiva när vi borde markerat: ”Här är vi”.

Visserligen skapade vi chanser, men som så ofta förr lyckas vi inte förvalta dem i öppet spel. Aaronson, som för övrigt stod för en rapp och fin insats idag, fick en guldchans till 1–1. Ett mål där hade säkerligen gett oss den spark i baken vi behövde, men tyvärr räddades avslutet av en Sunderland-försvarare på mållinjen.

Rodons skada gjorde inte saken enklare. Att tappa sin mest stabila och pålitliga försvarare förändrar naturligtvis dynamiken i laget. De förändringar som gjordes kändes inte optimala: istället för att fortsätta med trebackslinjen återgick vi till en 4–3–3. Kanske hade det varit bättre att plocka in Bornauw, eller flytta ned Ampadu till mittbacksposition, vilket kunde ha förändrat matchbilden. Men Farke har säkert sina anledningar till att det inte gjordes – troligen påverkades beslutet av de rykten som cirkulerat kring Bornauw och en eventuell januarflytt.

Förhoppningsvis är Rodons skada inte alltför allvarlig.

Det blev dock bättre under andra halvlek, och vi fick en perfekt start. Calvert-Lewin slår in 1–1 efter ett fint inspel från Aaronson – en till balja i sin sjätte raka match, vilket kap han visat sig vara. Plötsligt vaknar grabbarna till liv, tar över matchen helt och hållet, aggressiviteten är tillbaka i viss mån och vi vågar verkligen kliva framåt och trycka till motståndarna.

Sunderland hamnar rejält på efterkälken, och frustrationen syns tydligt både hos deras spelare och på läktaren. Vi skapar flera heta chanser, men lyckas inte få in bollen – och Sunderland får heller ingen utdelning på sina kontringar. Matchen förvandlas till en kamp om initiativet, där vi ändå är närmast att avgöra.

Hela december har visat att vår aggressivitet, fysik och sammanhållning gör oss till ett lag som kan hota även de bästa i ligan. Vi kanske inte har spelare som direkt höjer några ögonbryn, men grabbarna är ett grymt kollektiv – och det kan ta ett lag långt. Men för att det ska ge effekt krävs det dock att alla drar åt samma håll och har samma inställning. Vi har inte längre någon Raphinha som kan rädda oss med något mirakel från himlen och ta hem alla tre poäng. Grabbarna måste fortsätta lita på varandra, kämpa för varandra och dra nytta av våra kollektiva styrkor – men tyvärr gjorde vi inte det i samma utsträckning idag.

Slutresultatet blir därmed 1–1, och den stora fallgropen får tillskrivas mentaliteten och tillvägagångssättet. Det här måste bli en smäll på käften för hela truppen – mentaliteten och aggressiviteten är A och O. Om inte, kan matcher som denna stå oss dyrt, och mitt fack i skallen riskerar att bli alldeles för fullt för min egen mentala hälsa.