Pickford höll oss kvar i matchen
David Moyes visade nämligen varför han är just David Moyes - mannen vars lag aldrig ger upp. Det var en coachseger, inget snack om saken. Vi var utmanövrerade i första halvlek och ställningen 0-1 berodde mest på att Jordan Pickford höll oss kvar i matchen. Det buades i halvtid när The Eagles tycktes gå mot tre oerhört lätta poäng. Dessutom en tuff kil i Moyes lagbygge, som tappat fart efter en lysande inledning.
Lysande byten av Moyes
Men... så hände något i halvtid. Moyes budskap till spelarna var sannolikt kärvt. Man hade ju gärna varit med för att lyssna. Dessutom byte. Thierno Barry - som knappt lyckats med en enda touch i matchen - samt unge Tyler Dibbling kommer inte ut till andra halvlek. Istället får vi se Charly Alcaraz och Beto. Alcaraz tar tag i den offensiva mittfältsrollen och blir högst delaktig i att undan för undan förändra matchbilden medan Iliman Ndiaye får gå ut till den kant där han trivs bäst. Och som han trivs! Ndiaye jobbar och skapar lägen. Sätter även straffen som ger 1-1 och blir den definitiva markören för att vi är med i matchen. Lägger dessutom inlägget som Beto nickskjuter mot målvakten (lite typiskt honom att det inte blir mål, men nu ska vi inte vara såna...) varpå Jack Grealish är framme och sätter returen i mål.
Högsta jublet någonsin i Premier League
Grealish firande är mer som att han skulle lagt en kanon från halva plan, och inte en retur på någon meter. Men så skönt det var för spelaren som gör så mycket kreativt, men där Moyes vill att han ska bli mer målfarlig.
Jublet når upp till en decibelnivå som är den högsta uppmätta i Premier Leauges historia. Som en helt annan värld än de bittra och spridda buanden vi fick höra i halvtid, men också kärnan i engelsk fotboll, såsom det alltid varit på Goodison Park. Om laget visar vilja och engagemang kan publiken få arenan att gunga, om spelarna är loja och vilsna, visar publiken sitt missnöje. Det är enkelt. Det är engelsk fotbollskultur när den är som allra mest genuin.
En coachseger
Det vet David Moyes. Han kan sitt Everton. Det var något han under sin första period ofta drog nytta av. Ett Everton som aldrig gav upp, som var som farligast i slutet av matcherna, uppeldade av publiken.
För mig är detta en coachseger. Moyes gjorde förändringar i tid när de behövdes och han visade på sin förmåga att elda upp laget så till den grad att man vänder en match där man verkar helt ute och cyklar. Det ger hopp och lättnad. Hopp för att det är detta Everton vi behöver, och inte som under Sean Dyche när vi tappade i slutet på varje match, och hopp för att kanske kan "den nye Moyes" ta detta vidare för att göra det han var sämre på under sin första sejour.
Dags för en titel
Moyes Everton hade nämligen svårt att vinna de största matcherna mot de bästa lagen. Mycket därför blev det aldrig någon pokal under hans elva år vid rodret. Man var bra i ligan, kunde gå långt i cuper och ofta med i Europa, eftersom han aldrig tillät laget att falla ihop. Men det blev ingen titel.
Det var dock något han lyckades med i West Ham, vilket vi nu hoppas han tar med sig till The Toffees.
Nu väntar ett tradigt landslagsuppehåll, men oj vad skönt att gå in i det med denna vinst i bagaget. Lättnad och hopp.
