Old School Football
2025-05-21 15:00
När Spurs gick i bräschen för engelsk fotboll
Det fanns en tid då Tottenham Hotspur gick i bräschen och blev det första engelska laget att vinna en europeisk cup. En tid när Spurs var på randen att bli den klubb som dominerade i Europa. Nu blev det inte så, men Tottenham Hotspur under managern Bill Nicholson var under hela 1960-talet en framgångsrik klubb som lirade en fantastisk fotboll.
Per Malmqvist Stolt
Bill Nicholson är den mest framgångsrike managern i Tottenham Hotspurs historia. Bill Nick - som han kallades - var på många sätt en ovanlig personlighet redan då inom toppfotbollen. En enkel man som bodde ett stenkast från White Hart Lane. Hans syn på fotboll handlade mer om att det var ett kall.
Men på samma gång som han var anspråkslös gillade han också ordning och reda. Hans enkla hus hade en perfekt skött trädgård och även ledarskapet i fotbollsklubben präglades av struktur. Men han var definitivt inte någon totalitär ledare, under en period då de flesta ledare förutsattes vara små diktatorer. Istället lät han ofta tongivande spelare som Dave Mackay och Danny Blanchflower både ha synpunkter inför övriga i spelargruppen, såväl som att faktiskt ändra på Bill Nicks beslut. Ibland kanske han till och med skulle gått mer på sin egen intuition, än lyssna på spelarna. Men det var onekligen ett demokratiskt ledarskap, som då var extremt ovanligt.
Tydlig spelidé
Bill Nick hade en tydlig spelidé, som gick under benämningen push and run. Det handlade om att bollen och spelarna hela tiden skulle vara i rörelse samt jobba med enkla korta passningar, för att vid ett visst tillfälle - likt en elektrisk chock - höja tempot och ta sig igenom ett motståndarförsvar. Återigen ett helt annat tänkande än den fotboll som brittiska lag lirade på 1950- och början av 60-talet, där det handlade om att snabbt få upp bollen till en ytter. Tänket kom från hans lärofader Arthur Rowe som var manager för Bill Nick i Spurs på 1950-talet samt såg till att klubben tog sin första ligatitel 1951.
Bill Nicholson tog sedan klubben andra ligatitel 1961 såväl som FA-cupen. Spurs blev därmed den första klubben under 1900-talet som lyckats med att ta hem en dubbel. Vid de laget hade Bill Nick Englands - och kanske Europas - bästa lag. Fullt avstjärnor och de spelade dessutom en oerhört sevärd fotboll, för trots Bill Nicks enkla, något gråa syn på det mesta, ansåg han att fotboll var något av en konstform och skulle spelas i den andan. Att spela underhållande var minst lika viktigt som att vinna.
Domarskandal i Europacupen
Säsongen 1961/62 gick man dock miste om ligatiteln till Ipswich som då leddes av Alf Ramsey som senare skulle föra England till deras första och enda VM-titel 1966. Ramsey och Bill Nick hade dessutom varit klubbkompisar i Tottenham under Rowe. Ipswich seger var en av de största skrällarna i engelsk fotbollshistoria och berodde på ett nytt sätt att spela, det vill säga utan yttrar. Något som skapade stor förvirring i de flesta motståndarförsvar, då backarna hade svårt att veta vilka de skulle följa. Här sägs det att Bill Nick övertalades av Mackay och Blanchflower att inte agera annorlunda rent taktiskt mot Ipswich, trots att managerns intuition sa något annat. Han gick på sina tongivande spelares linje, vilket i efterhand kanske var ett felbeslut. FA-cupen tog man dock hem, den store stjärnan Jimmy Greaves öste in mål och kanske borde man även vunnit Europacupen, men åkte ut i semifinalen mot Benfica. Centern Bobby Smith reducerade i slutminuten i den första matchen i Lissabon, men av någon anledning dömdes målet bort för offside trots att två Benfica-spelare stod på mållinjen, vilket i efterhand har karakteriserats som något av en domarskandal och avgjorde hela semifinalspelet.
Bröt förbannelsen
FA hade inledningsvis varit rätt skeptisk till att engelska klubbar skulle delta i de europeiska cuperna, men det var i början på 60-talet något som man släppt på. Problemet vara bara att lagen i "Europas bästa liga", som de ansåg sig vara, nu hade svårt att bryta ned de bästa spanska, italienska och även portugisiska lagen. Men efter en hyfsat enkelt resa fram till finalen i cuppvinnarcupen 1963 kändes det som om Spurs var redo att bryta förbannelsen.
Och det var något man också gjorde. Med besked! Cupvinnarcupen var - som det låter - cupvinnarnas cup och ansågs som den näst mest prestigefyllda turneringen efter Europacupen. Bill Nicholsons Tottenham Hotspur vann övertygande över spanska Atletico Madrid med 5-1. Jimmy Greaves och Terry Dyson gjorde två mål vardera medan även John White satte en boll i nätmaskorna. Förbannelsen var bruten och lagkaptenen Danny Blanchflower bars fram av de övriga i laget. Med lyft pokal i högsta hugg.
Blev aldrig lika bra igen
Nu var nästa steg att ta hem Europacupen, vilket aldrig blev till en verklighet. Bill Nicholsons lag skulle hålla sig i toppen under hela 1960-talet, och vinna titlar, men aldrig mer ligan. Den största stjärnan av dem alla - Danny Blanchflower - var till åren kommen och gick på sprutor för att hålla inför match och snart blev han tvungen att avsluta karriären. Den andre store ledare - Dave Mackay - bröt benen vid två tillfällen. Den store centern Bobby Smith såldes och Terry Medwin slutade. Dessutom dog John White av något så osannolikt som ett blixtnedslag. Jimmy Greaves började få allt tydligare problem med alkohol. Mycket gick åt fel håll, men fortfarande höll Spurs på sin fina fotboll och var med i toppen. Bill Nick byggde också upp ett nytt lag, men så bra som de var i början av 1960-talet, skulle de aldrig bli igen.
Men på samma gång som han var anspråkslös gillade han också ordning och reda. Hans enkla hus hade en perfekt skött trädgård och även ledarskapet i fotbollsklubben präglades av struktur. Men han var definitivt inte någon totalitär ledare, under en period då de flesta ledare förutsattes vara små diktatorer. Istället lät han ofta tongivande spelare som Dave Mackay och Danny Blanchflower både ha synpunkter inför övriga i spelargruppen, såväl som att faktiskt ändra på Bill Nicks beslut. Ibland kanske han till och med skulle gått mer på sin egen intuition, än lyssna på spelarna. Men det var onekligen ett demokratiskt ledarskap, som då var extremt ovanligt.
Tydlig spelidé
Bill Nick hade en tydlig spelidé, som gick under benämningen push and run. Det handlade om att bollen och spelarna hela tiden skulle vara i rörelse samt jobba med enkla korta passningar, för att vid ett visst tillfälle - likt en elektrisk chock - höja tempot och ta sig igenom ett motståndarförsvar. Återigen ett helt annat tänkande än den fotboll som brittiska lag lirade på 1950- och början av 60-talet, där det handlade om att snabbt få upp bollen till en ytter. Tänket kom från hans lärofader Arthur Rowe som var manager för Bill Nick i Spurs på 1950-talet samt såg till att klubben tog sin första ligatitel 1951.
Bill Nicholson tog sedan klubben andra ligatitel 1961 såväl som FA-cupen. Spurs blev därmed den första klubben under 1900-talet som lyckats med att ta hem en dubbel. Vid de laget hade Bill Nick Englands - och kanske Europas - bästa lag. Fullt avstjärnor och de spelade dessutom en oerhört sevärd fotboll, för trots Bill Nicks enkla, något gråa syn på det mesta, ansåg han att fotboll var något av en konstform och skulle spelas i den andan. Att spela underhållande var minst lika viktigt som att vinna.
Domarskandal i Europacupen
Säsongen 1961/62 gick man dock miste om ligatiteln till Ipswich som då leddes av Alf Ramsey som senare skulle föra England till deras första och enda VM-titel 1966. Ramsey och Bill Nick hade dessutom varit klubbkompisar i Tottenham under Rowe. Ipswich seger var en av de största skrällarna i engelsk fotbollshistoria och berodde på ett nytt sätt att spela, det vill säga utan yttrar. Något som skapade stor förvirring i de flesta motståndarförsvar, då backarna hade svårt att veta vilka de skulle följa. Här sägs det att Bill Nick övertalades av Mackay och Blanchflower att inte agera annorlunda rent taktiskt mot Ipswich, trots att managerns intuition sa något annat. Han gick på sina tongivande spelares linje, vilket i efterhand kanske var ett felbeslut. FA-cupen tog man dock hem, den store stjärnan Jimmy Greaves öste in mål och kanske borde man även vunnit Europacupen, men åkte ut i semifinalen mot Benfica. Centern Bobby Smith reducerade i slutminuten i den första matchen i Lissabon, men av någon anledning dömdes målet bort för offside trots att två Benfica-spelare stod på mållinjen, vilket i efterhand har karakteriserats som något av en domarskandal och avgjorde hela semifinalspelet.
Bröt förbannelsen
FA hade inledningsvis varit rätt skeptisk till att engelska klubbar skulle delta i de europeiska cuperna, men det var i början på 60-talet något som man släppt på. Problemet vara bara att lagen i "Europas bästa liga", som de ansåg sig vara, nu hade svårt att bryta ned de bästa spanska, italienska och även portugisiska lagen. Men efter en hyfsat enkelt resa fram till finalen i cuppvinnarcupen 1963 kändes det som om Spurs var redo att bryta förbannelsen.
Och det var något man också gjorde. Med besked! Cupvinnarcupen var - som det låter - cupvinnarnas cup och ansågs som den näst mest prestigefyllda turneringen efter Europacupen. Bill Nicholsons Tottenham Hotspur vann övertygande över spanska Atletico Madrid med 5-1. Jimmy Greaves och Terry Dyson gjorde två mål vardera medan även John White satte en boll i nätmaskorna. Förbannelsen var bruten och lagkaptenen Danny Blanchflower bars fram av de övriga i laget. Med lyft pokal i högsta hugg.
Blev aldrig lika bra igen
Nu var nästa steg att ta hem Europacupen, vilket aldrig blev till en verklighet. Bill Nicholsons lag skulle hålla sig i toppen under hela 1960-talet, och vinna titlar, men aldrig mer ligan. Den största stjärnan av dem alla - Danny Blanchflower - var till åren kommen och gick på sprutor för att hålla inför match och snart blev han tvungen att avsluta karriären. Den andre store ledare - Dave Mackay - bröt benen vid två tillfällen. Den store centern Bobby Smith såldes och Terry Medwin slutade. Dessutom dog John White av något så osannolikt som ett blixtnedslag. Jimmy Greaves började få allt tydligare problem med alkohol. Mycket gick åt fel håll, men fortfarande höll Spurs på sin fina fotboll och var med i toppen. Bill Nick byggde också upp ett nytt lag, men så bra som de var i början av 1960-talet, skulle de aldrig bli igen.
