Mikel Arteta mönstrade en elva som kändes som en hybrid av Ligacup och försäsong. Och spelet blev väl därefter. Arsenal var dock, som förväntat, klart bättre än Southampton. Men ledningsmålet dröjde. Det skulle dock komma. Just innan paus rakade Kieran Tierney in ett inlägg ifrån Ben White. Ett fint avsked för skotten som inom kort flyttar hem till mammas grönvita gata i Glasgow. Arsenals ledning stod sig till paus. Men i början av andra halvlek kvitterad The Saints efter en hörna. Återigen var Arsenal inte tillräckligt påslagna vid en fast situation. Något som dessvärre har varit ett kostsamt mönster under stora delar av våren. Det skulle dock bli rödvit seger i slutändan ändå. Inbytte Martin Ödegaard borrade in en välplacerad vänstervrist med ett par minuter kvar att spela. Något som vi har sett honom göra många gånger genom åren. Men alldeles för sällan den här säsongen.
Summering
Jag tror att vi alla kan enas kring att det här har varit ett dränerade spelår. Och att det faktiskt känns skönt att lämna det bakom oss. De röda korten. De obegripliga domsluten. Alla missade målchanser. Missräkningarna. Och framför allt: De förbannade skadorna. Det har varit nära. Ibland jävligt nära. Men ändå inte hela vägen fram. Återigen. Ännu en andraplats. Ännu en säsong som summeras utan en titel. Det skaver. Det svider. Det smärtar. Och det är inte hållbart. Om den här klubben, tränarstaben, spelargruppen och supportrarna ska klara av att bibehålla tron. Och fortsätta att förankra en känsla av framåtrörelse. Då behöver Arsenal få utdelning. Då behöver vi faktiskt få vinna någonting tillsammans. Snarast. Nästan kommer inte att vara tillräckligt en säsong till. Då kommer krafter, såväl i som utanför klubben, kräva fram mer omfattande förändringar.
Vi ska dock, såhär i tider av bokslut, påminna oss om det fina som spelåret ändå gav oss. Dubbeln mot Spurs. Femettan mot City. Femettan mot Real Madrid. Sju mål i Eindhoven. Vår första Champions League-semifinal på sexton år. Ethan Nwaneris och Myles Lewis-Skellys genombrott. Och vi får inte heller glömma vilken otroligt stark position som klubben numera är i. Såväl sportsligt som ekonomiskt. Vi mår bra. Jävligt bra till och med. Och vi har fantastiska förutsättningar framöver. Men inte heller den känslan varar över tid. Om vi inte i förlängningen får fira på riktigt. Om vi inte i slutändan lyckas bevisa att vi är bäst.
Nu avslutar vi det här kapitlet. Och går på sommarlov. Alla utom Andrea Berta. Han har sannerligen att göra framöver. Jag hoppas dock att vi, spelarna och Mikel Arteta passar på att vila upp oss ordentligt. Återhämtar oss såväl fysiskt som psykiskt. Det kommer att behövas inför hösten. Eftersom min känsla är att nästkommande säsong i väldigt stor utsträckning kommer att definiera hur den här Arsenal-upplagan kommer att bli ihågkommen. Hur vi i framtiden kommer att minnas den här rödvita eran. Vi har älskat att se det här laget etablera sig i toppen. Men nu är det fan dags att erövra den. Vi har litat på processen. Men nu behöver vi se produkten. Och vi har sett alla framstegen. Men om ett år hoppas jag innerligt att ni läser en annan typ av text. Om framgången.
Glad sommar!
