Slavia Prag – Arsenal 0–3: Tankar efter matchen
1. Vi vet hur underlägsna lag i Europa vill spela mot oss – och vi avstyr det igen!
När vi möter ett lag på bortaplan i Europa som är klart underlägset, från en svagare liga eller med mindre erfarenhet, ser det nästan alltid likadant ut: de försöker chockstarta med hög intensitet och energi de första 15–20 minuterna, innan orken tar slut och matchbilden vänder. Samma sak hände i Prag. Slavia försökte pressa, spela sig fram och visa mod – men i praktiken väntade vi bara ut stormen. Vårt försvar är så ramstarkt just nu att vi knappt tillåter någon att skapa något alls. När Slavia inte fick utdelning rann orken av dem, och därifrån tog vi fullständig kontroll.
I den 35:e minuten får vi straff efter en längre VAR-granskning för hands på en Slavia-back. Armen är i axelhöjd och spretar ut – solklar straff. Saka kliver fram, målvakten går åt rätt håll, men straffen är stenhård och går under honom. 1–0 och matchen förändras. Man ser hur Slavia tappar hoppet; det är som att alla lag vi möter just nu tänker samma sak: hur ska vi ens göra mål på dem – än mindre vända en match? Den respekten, nästan rädslan, säger allt om var vi befinner oss just nu.
I andra halvlek dröjer det inte ens en minut innan vi gör 2–0. Trossard får bollen på kanten, slår ett perfekt inlägg, och Merino möter på volley nära mål – kliniskt avslut och ett riktigt fint mål. Trossard kan slå dessa inlägg med otrolig precision när han får till det, och Merino visar klass i avslutet. Han skulle dessutom bli tvåmålsskytt i den 68:e minuten efter en mycket märklig situation: Rice skickar en lång boll mot Merino, som ser ut att bli för lång, men Slavia-målvakten försöker på något obegripligt sätt skopa in bollen – misslyckas – och Merino nickar den i mål. En riktigt märklig sekvens, men mål är mål.
Matchen är död därefter. Vi kontrollerar allt, släpper ingenting bakåt, och Slavia ser ut att mest vilja ha slutsignal. I den 84:e minuten får de dock straff – helt obegripligt. White når bollen först med foten, i huvudhöjd på en Slavia-spelare, som ramlar – och domaren pekar på straffpunkten. Efter VAR-granskning tas beslutet bort, som det självklart skulle. Ingen kontakt, ingen fara, inget brott. Bara ett korrekt slutbeslut.
2. Vi kan rotera trots skador – truppbredden är guld värd!
Vi startar alltså borta i Champions League med Nørgaard, Hinchpie, Nwaneri och Merino på topp – och kan ändå byta in Eze, White, Lewis-Skelly, samt ungdomarna Dowman (15 år) och Harriman-Annous (17 år). Dessutom saknar vi Martinelli, Gyökeres, Havertz, Ödegaard, Madueke och Jesus, samtidigt som Zubimendi var avstängd. Ändå vinner vi med 3–0 utan problem. Det säger allt om hur bred och stark den här truppen är.
Extra kul var att få se Max Dowman, 15 år och 308 dagar, bli den yngsta spelaren i Champions League-historien. Han får drygt 20 minuter, vågar utmana, ta sin gubbe och visar ingen respekt för motståndet. En fantastisk kväll för honom – och ett ögonblick han lär minnas resten av livet.
Man of the Match: Merino! Tvåmålsskytt och otroligt skicklig i boxen. Han värvades som mittfältare men har utvecklats till ett riktigt offensivt vapen med sitt avslut och tajming i straffområdet. Två mål i kväll igen – och en självklar matchvinnare.
Allt som allt:
Vi städar av Slavia Prag utan problem, kontrollerat och säkert, och gör tre mål framåt utan att släppa till något bakåt. Vi tangerar dessutom ett rekord som stått sig i 122 år – åtta raka matcher utan insläppt mål, senast det hände var 1903 (!) mot lag som Chesterfield Town, Blackpool, Bristol City, Gainsborough Trinity (som idag huserar i sjunde divisionen av det engelska ligasystemet) och Burton United – en klubb som slutade existera redan 1910. Den gången tog vi steget upp till First Division för första gången i klubbens historia. Nu, 122 år senare, gör vi samma sak mot lag som Atletico Madrid och fem Premier League-motståndare – samtidigt som vi leder både ligan och Champions League-gruppen. Jag vet vilken prestation som imponerar mest, så här 122 år senare iallafall.
