Tack för tröjorna

"Ajöss och tack för fisken" hette den fjärde delen av Douglas Adams "liftar-trilogi".
I nästa bok om Arsenal så är kapitlets namn "Välkomna och tack för tröjorna".

Nej det handlar inte om att göra en repris på schlagerdänken "Inget vill veta var du köpt din tröja", utan det handlar enkelt om Gunners historia. För ni minns väl? Jo; nicka nu, säga att inte har glömt bort David Danskin, Jack Humble, Bill Parr, Morris Bates och Fred Beardsley?

De satt i ett rökigt och krutdoftande rum i Woolwich med en nystartad klubb. Dial Square FC. De hade skramlat ihop några fempencare, fixat en boll och ville vidare i världen. En bit därifrån flöt en nedsmutsad Themsen, tyfus och mässlingen gled in och ut i de överbefolkade hushållen och luften var så tjock av smog och skräp att varje andetag gjorde ont och slemmet som hostades var gulsvart. Men fotboll skulle spelas och Dial Square FC hade ju inga tröjor.

Där satt de. Danskin och Hulme- klubbens grundare och talade med sina andra spelare. Tre av dem- Parr, Beardsley och Bates hade anlänt till Royal Woolwich Arsenal från Nottinghamshire och hade en bakgrund i Nottingham Forest. Kunde dessa herrar hjälpa Dial Square FC med tröjor?
Beardsley skrev ett brev till Nottinghams kassör eller skattemästare.
Några veckor senare anlände en hög med tröjor och byxor. Tröjorna var mörkröda i en färg som kallades Garibaldi-röd och som var en ullskjorta, vars färg kommer från att den gamle italienske frihetshjälten Garibaldi hade samma färg på tröjan i sina frihetssträvanden.

Dial Square tog sig an tröjorna och hade dessa för första gången troligen i början av 1887. Denna mörkröda färg hängde sedan med en bit in i nästa sekel. Själva vita ärmarna kom sedan under Herbert Chapmans tid på¨30-talet.

Hursomhelst, så när nu Nottingham dyker upp imorgon, så ställer vi oss upp framför TVn och säger "Welcome to London and by-the-way thanks for the red kit".