Old School Football
2025-05-21 16:30
Uniteds första steg mot en ny storhetstid
Segern i Cupvinnarcupen 1991 blev en bro mot de riktigt stora framgångarna för Alex Ferguson och Manchester United. Kanske var det här vinnarkulturen skapades?
Per Malmqvist Stolt
Sir Alex Ferguson anlände 1986 till Manchester United. Vid det laget hade han tagit skotska Aberdeen till nästan osannolika framgångar och tagit över den ligans ledartröja från Rangers och Celtic. Men han var fortfarande ung och oprövad. Jobbet i Manchester United var betydligt mer krävande. En gigant till klubb vars storhetstider började ligga väl långt tillbaka i tiden. FA-cupvinster 1983 och 1985 stod sig relativt lätt mot att det var de förhatliga klubbarna från Merseyside som dominerade engelsk klubbfotboll. Den riktiga storhetstiden var nu så pass länge sedan som på 1960-talet med Sir Matt Busby i ledningen. United var nästan alltid med i diskussionerna om ligatiteln, men lyckades aldrig nå fram, trots många stora spelare och satsningar genom årens lopp.
Uppgift: Framgång som i forna dagar
Den unge Fergusons uppgift var att ändra på detta. Att återigen ta klubben till de framgångångar som firats under 1950- och 60-talen. Men det började trögt. Faktum var att Ferguson inte var långt ifrån att få kicken och just det tålamodet hos ledningen kommer vi nog aldrig mer att få se från Manchester Uniteds sida.
Men när Fergusons huvud låg på stupstocken tog sig United till en FA-cupfinal 1990, vilken man vann efter omspel mot Crystal Palace. Men nu gällde det att visa på att detta inte var något undantag, såsom segrarna 1983 och 85. Det var här Cupvinnarcupen kom in i ekvationen som en bro mot ytterligare framgång.
Stark elva i finalen
1968 stod Manchester United på toppen, som europacupmästare. Sedan gick det utför samtidigt som de engelska klubbarna varit avstängda från europaspel under andra halvan av 1980-talet. Det var därmed inte alls lika säkert att lag som United skulle vara tillräckligt bra för att tävla om europapokaler. Men Alex Fergusons mannar tog sig obesegrade hela vägen till final 1991, där FC Barcelona väntade med spelare som Ronbald Koeman och Michael Laudrup.
Manchester United hade dock inget att skämmas för, utan möstrade ett rätt så namnkunnigt lag. Les Sealey i mål och en fyrbackslinje bestående av Dennis Irwin, Steve Bruce, Gary Pallister och Clayton Blackmore. På mittfältet lirade Mike Phelan, Paul Ince, Bryan Robson och Lee Sharpe medan Brian McClair bildade länk mellan mittfält och anfallaren Mark Hughes.
Revansch för Mark Hughes
Finalen slutade 2-1 till ett United anförda av en av deras största lagkaptensikoner genom tiderna - Bryan Robson. Men gladast var nog Mark Hughes vars karriär hade gått i stå när han gick till just FC Barcelona, men nu fick en gruvlig revansch genom att göra två mål. Ronald Koeman satte sedan en frispark, men trots hård press från Barca med bland annat ett bortdömt offside-mål, lyckades United hålla undan.
Ferguson hade sedan en tid etablerat det så viktiga mittbacksparet i form av Pallister och Bruce. Två spelare som han kunde lita på att de var redo för varje match, till skillnad från den skadebenägna Kevin Moran och den lika skadebenägna samt dessutom väl så törstige Paul McGrath. Den senare en av de bästa mittbackar som skådats, men i Fergusons lag krävdes ett större mått av pålitlighet. Brian McClair gjorde mål i varje omgång, utom just finalen och hade etablerat sig som en oerhört viktig kugge i anfallsspelet.
Cupvinnarcupfinalen 1991 blev lite av biljetten mot ny framgång. En pokal ger självförtroende, medan två kan vara början på en vinnarkultur. Ferguson visade att titeln i FA-cupen 1990 inte var en engångsföreteelse, utan något stort var på gång. Säsongen därefter tar man hem ligacupen för att 1993 ta en ligatitel för första gången sedan 1967. Och resten... ja, för att använda en klyscha... det är historia.
Uppgift: Framgång som i forna dagar
Den unge Fergusons uppgift var att ändra på detta. Att återigen ta klubben till de framgångångar som firats under 1950- och 60-talen. Men det började trögt. Faktum var att Ferguson inte var långt ifrån att få kicken och just det tålamodet hos ledningen kommer vi nog aldrig mer att få se från Manchester Uniteds sida.
Men när Fergusons huvud låg på stupstocken tog sig United till en FA-cupfinal 1990, vilken man vann efter omspel mot Crystal Palace. Men nu gällde det att visa på att detta inte var något undantag, såsom segrarna 1983 och 85. Det var här Cupvinnarcupen kom in i ekvationen som en bro mot ytterligare framgång.
Stark elva i finalen
1968 stod Manchester United på toppen, som europacupmästare. Sedan gick det utför samtidigt som de engelska klubbarna varit avstängda från europaspel under andra halvan av 1980-talet. Det var därmed inte alls lika säkert att lag som United skulle vara tillräckligt bra för att tävla om europapokaler. Men Alex Fergusons mannar tog sig obesegrade hela vägen till final 1991, där FC Barcelona väntade med spelare som Ronbald Koeman och Michael Laudrup.
Manchester United hade dock inget att skämmas för, utan möstrade ett rätt så namnkunnigt lag. Les Sealey i mål och en fyrbackslinje bestående av Dennis Irwin, Steve Bruce, Gary Pallister och Clayton Blackmore. På mittfältet lirade Mike Phelan, Paul Ince, Bryan Robson och Lee Sharpe medan Brian McClair bildade länk mellan mittfält och anfallaren Mark Hughes.
Revansch för Mark Hughes
Finalen slutade 2-1 till ett United anförda av en av deras största lagkaptensikoner genom tiderna - Bryan Robson. Men gladast var nog Mark Hughes vars karriär hade gått i stå när han gick till just FC Barcelona, men nu fick en gruvlig revansch genom att göra två mål. Ronald Koeman satte sedan en frispark, men trots hård press från Barca med bland annat ett bortdömt offside-mål, lyckades United hålla undan.
Ferguson hade sedan en tid etablerat det så viktiga mittbacksparet i form av Pallister och Bruce. Två spelare som han kunde lita på att de var redo för varje match, till skillnad från den skadebenägna Kevin Moran och den lika skadebenägna samt dessutom väl så törstige Paul McGrath. Den senare en av de bästa mittbackar som skådats, men i Fergusons lag krävdes ett större mått av pålitlighet. Brian McClair gjorde mål i varje omgång, utom just finalen och hade etablerat sig som en oerhört viktig kugge i anfallsspelet.
Cupvinnarcupfinalen 1991 blev lite av biljetten mot ny framgång. En pokal ger självförtroende, medan två kan vara början på en vinnarkultur. Ferguson visade att titeln i FA-cupen 1990 inte var en engångsföreteelse, utan något stort var på gång. Säsongen därefter tar man hem ligacupen för att 1993 ta en ligatitel för första gången sedan 1967. Och resten... ja, för att använda en klyscha... det är historia.
