Det tog mig.
Jag blev ledsen över det faktum att en av mina hjältar från finalen 1979- Willie Young- gått bort, endast 74 år gammal. På tok för tidigt, men vad jag förstod var han sjuk i bland annat Alzheimers.
Han var en av mina första riktiga hjältar. Jag gillade den stora, bulliga, suoerskotska, rödhåriga attityden. På samma sätt som jag senare gillade Charlie Nicholas, också skotte. Det var något extra med hans sätt att vara, hans sätt att agera och hans brutala hänsynslöshet, som kom när Arsenal behövde det som bäst. 1977.
Skotten som startade sin karriär i Aberdeen gjorde sig tidigt ett namn i den lokala fotbollen Som en spelare som inte lade fingrarna emellan. Över 190cm och kraftfull, så tog han man och boll med glädje och han lär ha haft en rätt bråkig relation med sir Alex Ferguson,som också härjade i de skotska ligorna. Han togs med i U23-landslaget och var i Danmark. Samtidigt spelade A-landslaget en match och efter matchen lockades Young med utmed ”danske byn” och efter det var hans landslagskarriär över. Det var skandaler med sönderslagna pubar, fylla, bråkade allmänhet och polis. Young stängdes av på livstid från skotska landslaget och nästan samtidigt hamnade han i bråk med tränarna i Aberdeen och fick flytta till London. Inte till Arsenal utan till Spurs, som tog emot honom med öppna armar. Han etablerade sig snabbt som mittback, hade en riktigt minnesvärd kamp mot Frank Stapleton, som fälldes med en tvåfotad tackling. Veckorna efter såldes Young till…Arsenal. Orsakerna var disciplinära och ekonomiska, vad jag förstod.
Hans tid i Gunners är kantade av finaler, ett gediget mittbacksparet med David O’Leary, en hjältestatus på North Bank och sånger som sade ”6ft 2,his eyes are blue, Big Willie is coming for you”. För ”Big Wille” var han. När han kom till Gunners fick man specialbeställa tröja åt honom, då man inte hade någon som passade.
För mig symboliserar han en vilja och styrka i en tid när vi som bäst behövde den. 70-talet efter dubbeln och FA-cup-finalen 1972 var ett mörker och Young tillsammans med spelare som O’Leary, Brady och Stapletom visade vägen ur detta mörker. Stenhårt,blicken framåt och med Arsenaltröja på sig. Han spelade i finalerna 78-79-80 och Cupvinnarcupen 1980. Han gjorde kanske inga fantastiska matcher, det gjorde han sällan, men han var gedigen och gjorde alltid en helhjärtad insats. Historiker minns hans final 1980, då han ställdes mot en 17-årig Paul Allen som då var historiens yngste finalist. Under matchen fick Paul Allen fri lejd mot Jennings, men Young var bakom. Han kapade honom. Idag en klockren frilägesutvisning. Då fick han gult. Stormen kring tacklingen var stor. ”Kunde du inte låtit 17- åringen vara?”. Det var inte Big Willies grej.
1981 lämnade han Gunners efter över 230 matcher, gick till Nottingham och sedermera Norwich och Brighton innan han lämnade in sina skor. Länge efter karriären var han pubägare i Nottingham och sedan kennelägare. Mot slutet av sitt liv fick han Alzheimers och jag misstänker att det var en del av detta som till slut blev orsaken till hans bortgång.
Willie Young RIP. För alltid en hjälte och det sänkte mitt mod idag. RIP.
