Den där premiären mot Nederländerna var av den sorten som sätter sig i kroppen. En sån match som luktar kallt omklädningsrum, nervös andedräkt och existentiell ångest. Sverige vann, tog sina två poäng och gick därifrån med livet i behåll. Det här var handbollens motsvarighet till att ta sig igenom en gränskontroll i ett auktoritärt land: hade det inte gått så hade gått riktigt illa.
Resan mot segern blev – låt oss vara ärliga – betydligt enklare när Luc Steins visades ut med rött kort. Ett solklart rött, dessutom. Så tydligt att till och med VAR-systemets mest hängivna lobbyister kunde luta sig tillbaka och säga “rätt beslut”. Problemet är bara att det är just där handbollen håller på att gå vilse.
VAR användes tre gånger den här kvällen. Tre gånger blev det rätt. Och ändå var det fel. För VAR i handboll är inte rättssäkerhet – det är godtycke i slow motion. Domare som lite slentrianmässigt väljer när de vill bli moralfilosofer och när de vill vara blinda. Och sanningen, den vi alla innerst inne känner till men sällan säger högt, är enkel: varje gång du tittar tillräckligt noga i handboll kommer du hitta något att bestraffa. Ett finger, en armbåge, ett steg för mycket. Alla har köpt in sig på systemet. VAR ändrar inte spelarnas beteende – det ändrar förutsättningarna. Och det skapar mer kaos än kontroll. Som USA:s utrikespolitik i Mellanöstern: goda intentioner, katastrofala bieffekter.
Men mitt i det där fanns också svensk ryggrad.
Flera av de spelare som ska bära det här landslaget gjorde just det. Inte minst Eric Johansson. Mannen som vissa vill se frisläppt från förbundskaptenens koppel, skickad rakt ut i skogen för att få yla fritt. Han började trevande, såg obekväm och otajmad ut i de första anfallen. Som en musiker som fortfarande letar efter tonarten. Och sen – klick. När det släpper för Johansson, då släpper det på riktigt. Kraft, mod, beslutsamhet. Hans högsta nivå är på riktigt internationell toppklass. Hans lägsta? Ja, den finns också där. Frågan är inte om han duger – frågan är om ledarstaben vet när han ska få skälla och när munkaveln ska fram. För det är där hela hans mästerskap kommer avgöras.
Bakom honom stod Mikael Appelgren. Eller snarare: vilade. För Appelgren i den här formen är som ett behandlingshem för överstimulerade tjackisar. Lugn, trygg, metodisk. Sedan första träningsmatchen mot Brasilien har han varit landslagets stabila fadersfigur på planen. En målvakt som sprider ordning i kaoset, som säger “det är lugnt” utan att öppna munnen. Tack Appelgren för att du är tillbaka. Och tack för att ledarstaben vågat ta det där lite obekväma beslutet: att ge honom en tydlig förstarroll efter år i skuggan. Ibland är ledarskap bara att peka och säga: det är din tur nu.
Och så var det den där Claar.
Sveriges bästa handbollsspelare just nu. Punkt. Det finns ingen debatt, inga fotnoter, inga förbehåll. I premiären var han exakt så bra som alla sagt att han ska vara. En spelare som gör skillnad mot de bästa, på den största scenen. Min våta dröm som handbollsälskare är att han får fortsätta vara så här bra i många år, så att han och Roganovic kan bygga mästerskap tillsammans när Nicola utvecklats hela vägen till det han uppenbart är på väg mot.
För Roganovic är aura. Han är affischmaterial. En spelare som älskar scenen, älskar ljuset och inte duckar när ögonblicket kräver blod. Han råkar alltid vara där saker händer. Det är ingen slump att det röda kortet på Steins kommer när Nicola har bollen. Det är ingen slump att debutanten går in och gör den här premiären. När framtida svenska ödesmatcher ska avgöras vill jag, oftare än inte, att Nicola Roganovic har bollen i sina händer. Han är här för att avgöra livsöden.
På måndag väntar Georgien. En mellanmatch. Ett andningshål. Ett tillfälle att justera slipsen innan nästa krig. Men underskatta dem inte helt. Tskhovrebadze på högernio är en av turneringens mest sevärda spelare, vilket han inte minst visade mot ett trött, självgott Kroatien.
Och Kroatien? De kommer på onsdag. Missförstå inte den där premiären. Martinovic var klappkass, Kuzmanovic hade en mardrömsdag – men det är inte det här Kroatien som Sverige kommer att få möta på onsdag. Kroatien gjorde det de behövde, inte en procent mer. Visst blev det lite mer spännande än vad de tänkt sig, men de lär knappast tvivla på sig själva. Allt avgörs på onsdag. Inte bara vem som vinner gruppen, utan vilka förutsättningar som Sverige går in i mellanrundan med och hur stora chanserna till semifinal är.
Men nu kan man lägga en nästintill perfekt premiär till handlingarna och handbolls-EM har börjat på allra bästa sätt för det svenska landslaget.
