Jag tyckte tränarbytet i våras var fullkomligt obegripligt.
Bogren hade byggt något som kändes stabilt – ett lag med tydliga roller, struktur och gemenskap. Men jag bestämde mig ändå för att ge Andreas Johansson fram till slutet av oktober. Nya tränare, nytt lag, ny start. Kanske fanns det en tanke bakom som jag inte såg.
Nu har oktober passerat. Och det jag ser är något helt annat än den röda tråd vi försökte väva de senaste åren.
Skillnaden mellan Bogren och AJ är som natt och dag.
Bogren stod för tydlighet: du är här för att ta den här rollen, och du ska göra den så bra du kan.
Han skapade trygghet, en känsla av att alla visste sin plats i systemet. Det var inte alltid perfekt, men det fanns ett fundament — ett lag som byggdes underifrån.
AJ jobbar annorlunda. Han blandar formationer, flyttar runt spelare och jagar kemi. Den som är het får chansen, den som inte levererar får en ny roll eller en plats på bänken. Det kan se handlingskraftigt ut — men det är ett lotteri.
Hans ledarstil fungerar utmärkt när man har spelare som sticker ut, spelare som kan avgöra matcher på egen hand. När AJ var här senast hade han William Nylander och David Pastrňák i laget, och då fungerade det. Han kunde kasta om kedjor, peta någon efter två byten och ändå vinna.
Men den här versionen av SSK har ingen Nylander. Ingen Pastrňák.
Här finns hårt jobb, lojalitet och slit — men ingen som bär laget på egen hand.
Och då blir samma ledarstil plötsligt något helt annat.
När man petar spelare redan efter ett par byten försvinner tryggheten. När rollerna förändras från match till match blir det svårt att bygga någonting över huvud taget.
Individer kan blomma tillfälligt — just nu kanske Wiå eller Härenstam — men laget som helhet tappar.
Ett lag utan trygghet tappar inte bara poäng. Det tappar själ.
Det här är ingen sågning av AJ som människa. Tvärtom. Han brinner för det han gör, han vill vinna, han vill få ihop gruppen. Hjärtat finns där.
Men hjärta räcker inte när systemet haltar.
Problemet är större än AJ. Det handlar om klubbens oförmåga att hålla fast vid det som fungerar.
Vi har byggt upp något i flera år — ett fundament av spelidé, ledarskap och identitet — och river det så fort vi möter motgång.
Kontinuitet är inte bara att behålla namn på kontrakt. Det är att tro på en riktning, en kultur, en idé.
Om vi hade behållit förra årets tränartrio och adderat några nya pjäser, då hade vi kunnat utvärdera ärligt.
Om laget underpresterat då, hade vi vetat var problemet låg: hos spelarna, rekryteringarna, kemin.
Men nu, med två nya tränare och sexton nya spelare, går det inte att veta vad som är fel.
Är det systemet? Ledarskapet? Spelarna? Rollerna? Allt flyter ihop. Och när allt flyter ihop ökar risken att klubben återigen fattar fel beslut — bara för att “göra något”.
Vi är farligt nära att stå där vi stod för tre år sedan, på ruta ett igen.
Och ändå — mitt i frustrationen — kan jag inte låta bli att se något rörande i det hela.
För trots allt finns det hjärta bakom båset. Det påminner mig om Farbror Melker på Saltkråkan.
Han vill så väl, han brinner så mycket, men det blir ändå plask i viken.
Det är roligare att titta på nya versionen av Saltkråkan än på AJ:s coachning just nu, men likheterna finns där:
båda älskar det de gör, båda kastar sig ut med entusiasm — och båda glömmer ibland att bygga bryggan innan de hoppar.
Och det jag önskar mest av allt just nu?
Ett trendbrott. Ett SSK som hittar tillbaka till tryggheten, strukturen och den röda tråden.
För hjärta har vi redan. Det är modet att hålla fast vid en idé som saknas.
Vi ligger sist i tabellen.
Det kan bara gå åt ett håll efter det här.
