Det blev ingen rolig start på veckan när SSK föll borta mot Troja-Ljungby. Det märkliga var att Troja inte alls såg ut som ett lag som förlorat sex matcher i rad. Snarare kändes det som att de var inne i en positiv trend, medan SSK kom dit med tre raka segrar och en känsla av att det här borde bli en kontrollerad resa mot tre viktiga poäng. Så blev det inte.
Nyförvärvet Andrew Vanderbeck var nära att göra mål redan i sitt första byte och inledningen gav en känsla av att något bra var på gång. Äntligen en förstakedja som skapade chanser. Men ju längre matchen gick, desto tydligare blev det att kedjan saknade balans i egen zon. Frågan växte för varje byte. Vem tar egentligen ansvaret hemåt. Svaret blev smärtsamt tydligt. Ingen.
Och här hamnar vi hos Väyrynen. Han har varit en gåta länge och i den här matchen bjöd han Troja rakt in i matchen med en passning som aldrig får slås. Ett sådant misstag dödar momentum och det går inte att blunda för det längre. Ska man ändra redan nu eller ha tålamod. För mig är det självklart. Det är dags att ändra.
Dyk och Vanderbeck ska spela ihop, men de behöver en annan center. Väyrynen är inte lagets bästa center och just nu saknas både tekningar, positionsspel och defensiv trygghet.
Innan målet var det Troja som styrde allt. I början av andra perioden hade de flera chanser och jag var säker på att SSK skulle ta timeout. Jag skrek det högt i soffan men det hjälpte inte. Jag är övertygad om att om AJ hade stått i båset hade timeouten kommit direkt. I stället fick Troja fortsätta driva spelet och stundtals spela ut SSK.
En annan sak som sticker ut är hur själviskt spelet blivit. Ishockey är en lagsport men ibland ser det ut som att spelarna försöker lösa allt själva. Liljegren och Ashton är starka på puck men vinner sällan insidan. Teissala försöker ofta göra det mest avancerade alternativet. Han är ett hot men han ska inte spela med Ashton eftersom båda vill ha pucken hela tiden. Jag vill se Teissala med Harlestam och Liljegren i stället för William Eriksson.
Bristen på en förstacenter blir tydlig när man försöker pussla ihop kedjorna. Väyrynen är inte nära att vara lagets bästa center. Jag skulle låta Hank ta centerrollen i fjärdekedjan. Tekningarna blir inte sämre eftersom Teemu är lagets svagaste tekare.
Zackrisson däremot är i lysande form. Han värvades som förstacenter och nu när han spelat upp sig förtjänar han chansen högre upp. Hesselvall ger allt i varje byte och är lagets motor. Holst, som var valpig i början, spelar nu med både självförtroende och mognad. Tillsammans kan de ge laget energi, stabilitet och ansvar.
Så här vill jag se SSK ställa upp i nästa match
-Dyk – Zackrisson – Vanderbeck
- Liljegren – Harlestam – Teissala
- Ashton – Engarås – Holst
- Wiå – Hank – Hesselvall
Teemu kan vara extraforward och eventuellt användas i powerplay.
SSK har fyllt på med offensiva pjäser under säsongen, men det får aldrig ske på bekostnad av det defensiva fundamentet. Det är där matcherna vinns när säsongen går in i sin mest brutala fas.
Samtidigt går det att argumentera för att den nya kedjan bara fått en match tillsammans. Det är möjligt att det finns mer att hämta där och att min bedömning var hård. Kanske till och med för hård. Men med bara sex matcher kvar finns inget utrymme för att hoppas att saker löser sig av sig själva. Besluten måste tas på det som faktiskt syns på isen, inte på vad man önskar ska hända. Därför står min kritik kvar. Det handlar inte om att ge upp på en spelare, utan om att ge laget bästa möjliga chans att nå topp sex.
Det är nu det avgörs.
