Tampa Bay
2025-04-21 14:10
Inför första rundan, Tampa Bay - Florida
Det är april, vår i luften och äntligen är det dags för det riktiga slutspelet att börja. Småpojkarna runtom i Europa har snart lekt färdigt, så nu är det hög tid för dem med lite hår på bröstet att kliva in i det roliga. Bucklan av alla bucklor, mästerskapet av alla mästerskap, slutspelet av alla slutspel. It's Stanley season baby!
Emil Gummesson
Jag ska nog sluta upp med det där att lova regelbundenhet i mitt skrivande här. Så jag tänker inte gå dit igen även om det nu är slutspel, fastän det alltid finns en massa saker att säga om allt som heter slutspel.
För där är vi nu, efter ytterligare 82 matcher av grind, gnugg, höga toppar och djupa dalar är vi framme vid de, förhoppningsvis, två månaderna som är den enda anledningen till att man överhuvudtaget spelat, eller i mitt fall offrat sämn för, de tidigare sex.
Vad som tagit laget hit finns delvis nedkritat på den här sidan, åtminstone tills livet kom ikapp mig runt omgång 70. Men inte mycket har förändrats under den tiden som återgivande i textform lyst med sin frånvaro här. Den här upplagan av Tampa Bay Lightning har under hela säsongen visat att man sitter på alla pusselbitar för att kunna vara med och bråka på allvar under den här vändan av Stanley Cup-slutspelet.
För den grupp som Julien BriseBois monterat ihop känns mer homogen och komplett än på rätt många år. Rollerna känns tydliga, man får produktion från rätt gubbar och det känns givet vilka spelare som ska förlitas på var och när. Kort och gott då ger den här gruppen intrycket av att vara den mest lättcoachade samling spelare Jon Cooper haft att göra med på ett par år.
För det är lite det som har stuckit lite med de senaste årens trupper. Det har hela tiden varit någon bit som inte riktigt passat in, eller som man har känt inte riktigt fyllt sitt syfte. Det har lite grann avspeglat sig på hela gruppen som framstått som lite obalanserad och i osynk. Vilket märktes inte minst på att man aldrig fick försvarsspelet att fungera.
Således så var jag inne på redan när man tradade för att få tillbaka Ryan McDonagh till laget igen, att det var för att förenkla rollfördelning och disponering av minuter, för hur bra hockeyspelare Mikhail Sergachev än är, så skulle han spela Victor Hedmans minuter, och problemet med det var ju att de redan upptogs av Victor Hedman. McDonagh däremot, kommer aldrig att göra anspråk på några Hedman-minuter, utan fyller istället på ett utmärkt sätt luckan där bakom, käkandes de tråkiga minutrarna så Victor får ha det lite roligare på jobbet. I JJ Moser så hittade man det komplement som kan åka med Hedman, spela med Hedman och vara smart nog att läsa av situationer där Hedman kanske blir lite väl naiv och täcka upp för det. Man kan säga att Victor har fått tillbaka det bästa han hade i Jan Rutta, fast med en adderad offensiv uppsida.
Där bakom så har Darren Raddysh, Nick Perbix och Emil Lilleberg spelat sina minuter med den äran. Och just det faktum att de gjort det, är den stora anledningen till att man under stora delar av säsongen spelat med sju backar och elva forwards.
För det har varit både lättare och mer rättvist att ställa över en Cam Atkinson eller Mitchell Chaffeeé, för att istället kunna spendera någon extra minut på spelarna i topp sex. Samtidigt har man kunnat hålla nere minutrarna något på back 4-7, vilket i sin tur gynnat deras spel då man kunnat hantera motstånd och allmän belastning bättre, vilket visat sig vara jättebra för alla inblandade.
Jag ska inte grotta ner mig för mycket i alla detaljer. Men det är tydligt att man valt väg i hur man formerar laget och så kommer att göra även fortsättningsvis. För jag tror man gillar att man blir svårmatchade i att man kan byta skepnad på sina offensiva formationer enkelt och snabbt och egentligen utan att det behöver kosta spelare några minuter i speltid. Och rent krasst så är det ju så, att har man den eldkraft som finns i topp sex, så ska den nyttjas mycket och hårt, de får helt enkelt vila sen.
Det gör att jag inte hyser några som helst tveksamheter över att man kommer att starta med sju backar och elva forwards, och att de, med Oliver Bjorkstrand på skadelistan under hela första rundan, kommer att formera enligt följande:
Yanni Gourde - Brayden Point - Nikita Kucherov
Brandon Hagel - Anthony Cirelli - Jake Guentzel
Gage Goncalves - Nick Paul - Conor Geekie
Zemgus Girgensons - Luke Glendening - (Mitchell Chaffeé, Cam Atkinson)
Victor Hedman - JJ Moser
Ryan McDonagh - Erik Cernak
Emil Lilleberg - Nick Perbix
Darren Raddysh
Andrei Vasilevskiy
(Jonas Johansson)
Man ska inte hålla sig för hårt vid forwardsformationerna. Man kommer att få se Yanni Gourde spela med fjärdegnuggarna, vi kommer att få se Guentzel studsa in med Kucherov och Point och vi kommer att få se Kucherov göra sina byten ihop med Hagel och Cirelli. Man kommer att blanda efter situation och fräschör i ben och skallar.
Och längst bak så kommer man såklart att ha Andrei Vasilevskiy, som för första gången på några säsonger går in i slutspelet med ett lite förtroendekapital hos undertecknad. Om det är att han äntligen fått vara frisk eller att man fått ordning på försvaret framför honom som gjort att han åter blandat sig i diskussionen om världens bäste burväktare kanske får vara osagt, även om det troligen är en fin symbios av de bägge delarna. Oavsett vad så finns känslan där att vi kan få se den Vasilevskiy vi blev bortskämda med att ha i buren under de där magiska slutspelen från början av 20-talet.
Med det sagt så är det väl kanske läge att kika på motståndet. Vilket inte direkt bjuder på några nyheter.
För Florida Panthers är fortsatt Florida Panthers, med allt vad det innebär.
De kommer vara irriterande på ett sätt där man ungefär var 23e sekund får svälja impulsen att skicka näven genom TV-rutan när det kommer en närbild på dem. Och som att det inte räcker så kan de spela hockey också, vilket såklart stör ännu mer, för då kan man inte avfärda dem.
Om Corey Perry var ett hockeylag så skulle det vara Florida Panthers.
Och det är ingen som tycker att Corey Perry är så värst munter, utom de som har honom på sin sida, vilket i den här metaforen innebär att ingen gillar Florida Panthers utom de själva, vilket är lite synd, för den där vi mot världen-rocken klär dem rätt så bra.
Men men, vad kan vi då förvänta oss?
Det är väl inte långsökt att det kommer att vara smutsigt, jävligt och troligen lite utom kontroll. För det är en samvetslös grupp man möter, eller åtminstone ett gäng samvetslösa individer. De kommer att vara där, hela tiden och på alla sätt, vilket bara är något som Tampa Bay kommer att behöva vänja sig vid. Men utöver det så är det som sagt också ett hockeylag att ta sig an, med skicklighet så det räcker och blir över, med förmågan att straffa från alla fyra formationer och med en målvakt som har förmågan att stå på huvudet.
Ska man peka på det mest uppenbara stället där de är sårbara så är det väl i backuppsättningen, som känns rätt klen bakom Gustav Forsling. Där bör man kunna trycka in en kniv genom en vass forecheck. Att det också råder vissa frågetecken kring Matthew Tkachucks egentliga status, trots att han ska spela, är också en grej att hålla ögonen på. För det är såklart önskvärt att något stör honom även fortsättningsvis, för om så inte är fallet så mönstrar Pantehers en tråkig topp sexa att ta sig an. Med spjutspetsar som Sam Reinhart och Carter Verhaeghe, balanserade av den alltid vrålstabile och genomgående skitbra Alexander Barkov och en Matthew Tkachuck som straffar minsta fokus som läggs åt fel håll. Där bakom kan de sedan skicka in en Brad Marchand eller en Sam Bennett för att göra ditt liv ännu lite mer outhärdligt.
Men ska man försöka sig på att summera de här rätt snurriga tankarna som jag luftat här så är det följande.
Jag tycker nog, baserat på det jag sett i år, att Tampa Bay är ett bättre hockeylag är Florida Panthers, baserat på att man är mer välbalanserat över lagdelarna, jag Tycker att topp-sexorna lite tar ut varann framåt, med Bjorkstrand borta så är Florida vassare på djupet forwardsmässigt, målvaktssidan så vinner nog Vasilevskiy på poäng men det är tight. Däremot så tycker jag att det är skillnad på backsidan, jag tyckder Lightning är tyngre, vassare och bredare bakåt. Även om man skulle räkna in Aaron Ekblad i ekvationen, så tycker jag att han är gasnka överskattad, så det gör inte så stor skillnad, skillnaden mellan backuppsättningarna tycker jag ändå gör den stora skillnaden här, vilket sätter LIghtning i en knapp pole position.
Så
Jag tror att Tampa Bay har precis alla möjligheter att ro hem den här serien om man kommer upp i den nivå man visat under stora delar av säsongen. Jag hade helst tagit ungefär vilket lag som helst annat än ju Florida, men det är som det är. Låter man sig inte dras in i dumheterna som kommer att kastas mot sig så kommer det att uppstå öppningar där man kan komma åt Florida.
Jag tänker inte ge mig på att tippa. Kalla mig feg, men jag pysslar inte med sånt.
Med det så kan vi bara luta oss tillbaka och blicka framåt mot två månader av studsar, kaos och upplevda orättvisor. Medgång, motgång, skyhöga toppar och bottenlösa dalar. Bagarväckningar, dagar i töcken och svårigheter med att låta något annat uppta tankeverksamhet.
Och mitt i allt detta, all ångest och nervositet, så kommer jag åter till att det är otroligt viktigt att inte glömma bort att njuta av resan också. För jävlar så häftigt det är, och ynnesten att få följa det är inte att ta för given.
Hockey är helt otroligt bra, och Tampa Bay Lightning är bäst.
Nu åker vi!
För där är vi nu, efter ytterligare 82 matcher av grind, gnugg, höga toppar och djupa dalar är vi framme vid de, förhoppningsvis, två månaderna som är den enda anledningen till att man överhuvudtaget spelat, eller i mitt fall offrat sämn för, de tidigare sex.
Vad som tagit laget hit finns delvis nedkritat på den här sidan, åtminstone tills livet kom ikapp mig runt omgång 70. Men inte mycket har förändrats under den tiden som återgivande i textform lyst med sin frånvaro här. Den här upplagan av Tampa Bay Lightning har under hela säsongen visat att man sitter på alla pusselbitar för att kunna vara med och bråka på allvar under den här vändan av Stanley Cup-slutspelet.
För den grupp som Julien BriseBois monterat ihop känns mer homogen och komplett än på rätt många år. Rollerna känns tydliga, man får produktion från rätt gubbar och det känns givet vilka spelare som ska förlitas på var och när. Kort och gott då ger den här gruppen intrycket av att vara den mest lättcoachade samling spelare Jon Cooper haft att göra med på ett par år.
För det är lite det som har stuckit lite med de senaste årens trupper. Det har hela tiden varit någon bit som inte riktigt passat in, eller som man har känt inte riktigt fyllt sitt syfte. Det har lite grann avspeglat sig på hela gruppen som framstått som lite obalanserad och i osynk. Vilket märktes inte minst på att man aldrig fick försvarsspelet att fungera.
Således så var jag inne på redan när man tradade för att få tillbaka Ryan McDonagh till laget igen, att det var för att förenkla rollfördelning och disponering av minuter, för hur bra hockeyspelare Mikhail Sergachev än är, så skulle han spela Victor Hedmans minuter, och problemet med det var ju att de redan upptogs av Victor Hedman. McDonagh däremot, kommer aldrig att göra anspråk på några Hedman-minuter, utan fyller istället på ett utmärkt sätt luckan där bakom, käkandes de tråkiga minutrarna så Victor får ha det lite roligare på jobbet. I JJ Moser så hittade man det komplement som kan åka med Hedman, spela med Hedman och vara smart nog att läsa av situationer där Hedman kanske blir lite väl naiv och täcka upp för det. Man kan säga att Victor har fått tillbaka det bästa han hade i Jan Rutta, fast med en adderad offensiv uppsida.
Där bakom så har Darren Raddysh, Nick Perbix och Emil Lilleberg spelat sina minuter med den äran. Och just det faktum att de gjort det, är den stora anledningen till att man under stora delar av säsongen spelat med sju backar och elva forwards.
För det har varit både lättare och mer rättvist att ställa över en Cam Atkinson eller Mitchell Chaffeeé, för att istället kunna spendera någon extra minut på spelarna i topp sex. Samtidigt har man kunnat hålla nere minutrarna något på back 4-7, vilket i sin tur gynnat deras spel då man kunnat hantera motstånd och allmän belastning bättre, vilket visat sig vara jättebra för alla inblandade.
Jag ska inte grotta ner mig för mycket i alla detaljer. Men det är tydligt att man valt väg i hur man formerar laget och så kommer att göra även fortsättningsvis. För jag tror man gillar att man blir svårmatchade i att man kan byta skepnad på sina offensiva formationer enkelt och snabbt och egentligen utan att det behöver kosta spelare några minuter i speltid. Och rent krasst så är det ju så, att har man den eldkraft som finns i topp sex, så ska den nyttjas mycket och hårt, de får helt enkelt vila sen.
Det gör att jag inte hyser några som helst tveksamheter över att man kommer att starta med sju backar och elva forwards, och att de, med Oliver Bjorkstrand på skadelistan under hela första rundan, kommer att formera enligt följande:
Yanni Gourde - Brayden Point - Nikita Kucherov
Brandon Hagel - Anthony Cirelli - Jake Guentzel
Gage Goncalves - Nick Paul - Conor Geekie
Zemgus Girgensons - Luke Glendening - (Mitchell Chaffeé, Cam Atkinson)
Victor Hedman - JJ Moser
Ryan McDonagh - Erik Cernak
Emil Lilleberg - Nick Perbix
Darren Raddysh
Andrei Vasilevskiy
(Jonas Johansson)
Man ska inte hålla sig för hårt vid forwardsformationerna. Man kommer att få se Yanni Gourde spela med fjärdegnuggarna, vi kommer att få se Guentzel studsa in med Kucherov och Point och vi kommer att få se Kucherov göra sina byten ihop med Hagel och Cirelli. Man kommer att blanda efter situation och fräschör i ben och skallar.
Och längst bak så kommer man såklart att ha Andrei Vasilevskiy, som för första gången på några säsonger går in i slutspelet med ett lite förtroendekapital hos undertecknad. Om det är att han äntligen fått vara frisk eller att man fått ordning på försvaret framför honom som gjort att han åter blandat sig i diskussionen om världens bäste burväktare kanske får vara osagt, även om det troligen är en fin symbios av de bägge delarna. Oavsett vad så finns känslan där att vi kan få se den Vasilevskiy vi blev bortskämda med att ha i buren under de där magiska slutspelen från början av 20-talet.
Med det sagt så är det väl kanske läge att kika på motståndet. Vilket inte direkt bjuder på några nyheter.
För Florida Panthers är fortsatt Florida Panthers, med allt vad det innebär.
De kommer vara irriterande på ett sätt där man ungefär var 23e sekund får svälja impulsen att skicka näven genom TV-rutan när det kommer en närbild på dem. Och som att det inte räcker så kan de spela hockey också, vilket såklart stör ännu mer, för då kan man inte avfärda dem.
Om Corey Perry var ett hockeylag så skulle det vara Florida Panthers.
Och det är ingen som tycker att Corey Perry är så värst munter, utom de som har honom på sin sida, vilket i den här metaforen innebär att ingen gillar Florida Panthers utom de själva, vilket är lite synd, för den där vi mot världen-rocken klär dem rätt så bra.
Men men, vad kan vi då förvänta oss?
Det är väl inte långsökt att det kommer att vara smutsigt, jävligt och troligen lite utom kontroll. För det är en samvetslös grupp man möter, eller åtminstone ett gäng samvetslösa individer. De kommer att vara där, hela tiden och på alla sätt, vilket bara är något som Tampa Bay kommer att behöva vänja sig vid. Men utöver det så är det som sagt också ett hockeylag att ta sig an, med skicklighet så det räcker och blir över, med förmågan att straffa från alla fyra formationer och med en målvakt som har förmågan att stå på huvudet.
Ska man peka på det mest uppenbara stället där de är sårbara så är det väl i backuppsättningen, som känns rätt klen bakom Gustav Forsling. Där bör man kunna trycka in en kniv genom en vass forecheck. Att det också råder vissa frågetecken kring Matthew Tkachucks egentliga status, trots att han ska spela, är också en grej att hålla ögonen på. För det är såklart önskvärt att något stör honom även fortsättningsvis, för om så inte är fallet så mönstrar Pantehers en tråkig topp sexa att ta sig an. Med spjutspetsar som Sam Reinhart och Carter Verhaeghe, balanserade av den alltid vrålstabile och genomgående skitbra Alexander Barkov och en Matthew Tkachuck som straffar minsta fokus som läggs åt fel håll. Där bakom kan de sedan skicka in en Brad Marchand eller en Sam Bennett för att göra ditt liv ännu lite mer outhärdligt.
Men ska man försöka sig på att summera de här rätt snurriga tankarna som jag luftat här så är det följande.
Jag tycker nog, baserat på det jag sett i år, att Tampa Bay är ett bättre hockeylag är Florida Panthers, baserat på att man är mer välbalanserat över lagdelarna, jag Tycker att topp-sexorna lite tar ut varann framåt, med Bjorkstrand borta så är Florida vassare på djupet forwardsmässigt, målvaktssidan så vinner nog Vasilevskiy på poäng men det är tight. Däremot så tycker jag att det är skillnad på backsidan, jag tyckder Lightning är tyngre, vassare och bredare bakåt. Även om man skulle räkna in Aaron Ekblad i ekvationen, så tycker jag att han är gasnka överskattad, så det gör inte så stor skillnad, skillnaden mellan backuppsättningarna tycker jag ändå gör den stora skillnaden här, vilket sätter LIghtning i en knapp pole position.
Så
Jag tror att Tampa Bay har precis alla möjligheter att ro hem den här serien om man kommer upp i den nivå man visat under stora delar av säsongen. Jag hade helst tagit ungefär vilket lag som helst annat än ju Florida, men det är som det är. Låter man sig inte dras in i dumheterna som kommer att kastas mot sig så kommer det att uppstå öppningar där man kan komma åt Florida.
Jag tänker inte ge mig på att tippa. Kalla mig feg, men jag pysslar inte med sånt.
Med det så kan vi bara luta oss tillbaka och blicka framåt mot två månader av studsar, kaos och upplevda orättvisor. Medgång, motgång, skyhöga toppar och bottenlösa dalar. Bagarväckningar, dagar i töcken och svårigheter med att låta något annat uppta tankeverksamhet.
Och mitt i allt detta, all ångest och nervositet, så kommer jag åter till att det är otroligt viktigt att inte glömma bort att njuta av resan också. För jävlar så häftigt det är, och ynnesten att få följa det är inte att ta för given.
Hockey är helt otroligt bra, och Tampa Bay Lightning är bäst.
Nu åker vi!
