Dags att introducera mannen, myten, mästaren.
Herbert Chapman.
Jag blir nästan skakig av nervositet. Detta är grunden till väldigt mycket av det vi älskar. Grunden till det Arsenal som idag rullar boll på högsta nivå.Varje gång jag är i London, varje gång jag åker till norra London, så står jag där. Jag tittar, beundras och glädjes med det faktum att Arsenal på ett sådant fint och melankoliskt sätt hedrar sin förste riktige tränare. När man besöker Arsenals museum vid Emirates, dit jag gärna vandrar, så handlar mycket om tiden mellan 1925 och 1934, tiden då myten, fantasierna och ryktet om Arsenal som lag och framgångsfaktor byggdes. Herbert Chapman tog ett lag av spillror, som legat och simmat i de nedre regionerna av första divisionen och förflyttade det till FA-cup-final, FA-cup-vinst och sedermera klubbens första ligavinst. Han fick bemyndigande av sir Henry Norris att göra detta och i tre svepande artiklar blir det just historien om Herbert Chapman som berättas. Det kan ses som ett långt intro till Arsenals första storhetstid, men det är väl värt att förstå, begripa och andas in för att förstå vad som byggt det vi är i dag. Välkomna.
Del 1 - Fotbollsspelaren Herbert Chapman
Vi tar tidskapseln och landar i Yorkshire på 1870-talet. Yorkshire? Här finns städer som Bradford, Huddersfield, Doncaster, Kingston upon Hull, Leeds, Ripon, Sheffield, Wakefield, och York. Ett område som sträcker ut sig från Manchester ut till kusten och är känt för sina böljande "Yorkshire Dales", sin dialekt, och industrin kring kol, stål, metall och textilier.
Sydost om Sheffield ligger staden Kiveton, som har en lång normandisk historia, men som vid 1870-talet mest var en röksprängd, smutsig, hålögd kolgruvestad.
Här föddes 1878 Herbert Chapman.
Familjen Chapman hade flyttat dit ett decennium tidigare. Pappa John var obildad, kunde varken läsa eller skriva och hade i sin ungdom tjänat något litet pengar på ”bareknuckle boxing” under namnet Battling John Booth. Men mer pengar behövdes till en allt större familj och han tog med sig frun Emma och flyttade till Kiveton.
Herbert är nummer sju av elva syskon. Pappa John tog jobb i kolgruvan. Uppväxten präglas av rätt strama tyglar och en hel del sport. Flera syskon hade stort bollintresse. Sedermera skulle lillebror Harry nå resultat med Sheffield Wednesday och vinna cupguld och broder Tom spelade elitfotboll för Grimsby. Hela Chapman-klanen är legendarisk i just Kiveton, men primärt i Kiveton Park Colliery Cricket Club, där det fram till 1994 alltid funnits med en Chapman i laget på något sätt.
Man kan inte säga att vår blivande Grandmaster of Managers gjorde en intetsägande karriär i fotboll. Inte alls. Han blev proffs även han, men fick se sin karriär kantas av bakslag. Parallellt med fotbollsspelandet försökte han sig på en utbildning till gruvingenjör i Sheffield. Hans karriär kan karakteriseras likt en flyttfågel. Han var sällan länge på något ställe.Alltid på väg bort. Rastlös. Till skillnad från sin bror Harry, som hade talang, bollskicklighet och bra fötter, så var Herbert mer stark, intensiv och svårforcerad. Man kan räkna till nästan ett dussin olika stationer under ungdomsåren. Ett par stopp på vägen innebar att han faktiskt blev proffs. Detta var inte helt vanligt. Han inledde i pojklaget i Kiveton Park, fortsatte via Ashton Park, via Stalybridge till Rochdale. Fortfarande var han bara 19. Då kom det första marginella genombrottet. Via sin äldre bror Tom landade han i Grimsby. Här fick han i dåtidens division två en hel del speltid och gjorde en del mål. Han spelade dock i ett lag utan taktik och isolerad på en högerkant fick han knappt delta i spelet, men det gav honom en hel del viktiga taktiska insikter om hur spel kunde vändas, hur offsidetaktik kunde bemästras och hur ett snabbare passningsspel kunde öppna upp en försvarsblockad.
Han lämnade för Swindon, fick jobb inom det stora växande Great Western Railway, hjälpte dem med en del hårdhudade insatser, men då han fortfarande var amatör, så behövde han pengar när jobbet på järnvägen minskade. Snart var flyttfågeln tillbaka i hemstaden igen och upptog studierna i Sheffield igen.
1901 fick han sitt första proffskontrakt. Northampton en bit söderut tog kontakt och han spelade för dem under något år. Tyvärr var han med i 0-11-förlusten mot Southampton som fortfarande är klubbens största. Northampton skulle han dock återkomma till senare, men då som manager.
Hans första proffsvistelse blev dock kort, då han själv valde att avbryta för att gå färdigt sin utbildning till gruvingenjör i Sheffield.
Men han skulle ändå kliva in i finrummet strax efter. I en av matcherna för Northampton mot storlaget Sheffield United så hade en av dåtidens stärnor- en Ernest Needham- blivit så imponerad av den unge Chapmans fysik och framfart på kanten att han fick klubben att ta kontakt. Efter moget övervägande klev Herbert Chapman till slut in i finrummet. Vid ett tillfälle möttes under säsongen som kom - Harry Chapman i Sheffield W och Herbert Chapman i United. Det var ett stort ögonblick för familjen.
Nu blev inte vår kommande tränares karriär i "the Owls" så framgångsrik. Efter en säsong blev han såld till Notts County och säsongen därefter gick färden till London. Norra London väntade och året var 1905. För ynka 70pund så köptes han in av Tottenham Hotspur. På den tiden var vår rivaler i Norra London ett lag som mest var känt för att de vann FA_cupen 1901 utan att vara professionella. Fortfarande det enda lag utanför ligasystemet som gjort det. Värt en trofé bara det.Detta år fanns de i den södra ligan utanför det professionella systemet- eller division tre för de som vill.
Hans år i Spurs blev två. Efter elva mål första säsongen och tre säsongen 1906/07, så såg han hur fotbollskarriären började nå vägs ände. Han var nu 29 år gammal och hade en stökig, flackande och inte speciellt framgångsrik fotbollskarriär bakom sig. Nu väntade nästa steg efter utbildningen till gruvingenjör. Nu skulle han kliva in i yrkeslivet och tjäna pengar på något annat än fotboll.
Hur det gick?
Inte alls. Men om det återkommer jag till i nästa avsnitt om Herbert Chapman.
