Mannen med namnet George Allison får alltid en relativt undanskymd roll i Gunners historia. Orsaken är naturligtvis att han var verksam samtida med Herbert Chapman och sågs som någon som förädlade hans arv. Är detta rätt eller fel? Ja, naturligtvis är det både och. Hans "claim-to-fame" kommer naturligtvis av att han ledde klubben till den tredje raka titeln efter att Joe Shaw och Tom Whittaker styrt klubben efter Chapmans död, men hans gärning för klubben med kanonen fortsätter långt efteråt och var känd långt innan.
George Allison är en av klubbens absolut största namn. Värdig sina memoarer och berättelser, så vem var han?
Han var likt en av Arsenals grundare Jack Humble från Yorkshire. Född i närheten av Darlington och Durham så skapade han sig tidigt ett intresse för sport och för att rapportera om sport. Likt Herbert Chapman så var han en tidig krönikör av olika matcher. Han åkte runt med sin cykel, kollade på olika matcher, skrev ihop några rader som han sedan sålde till lokala tidningar. Jag kan tänka mig att det var många långa dagar kring de stora vidderna och dalarna i området, men ett intresse som skapade en fantastisk frihet och kunskap. Han visade också sin administrativa styrka genom att tidigt vara med i Middlesbrough FCs fotbollsverksamhet. Som assistent åt klubbens sekreterare och lite allt-i-allo.
När han var 23 år gammal- 1906- så gav han sig söderut. Till London. Det var här allt började hända. Kanske inte fotbollsmässigt, men när det gällde journalistiken. Tidningar började bli alltmer framstående, radion var på frammarsch och minsann skulle inte TVn också snart komma. Han fick jobb som sportjournalist på en mindre tidning, rapporterade om hundkapplöpningar och en del fotboll. 1911 fick han sedan tipset om att ta kontakt med sir Henry Norris för ännu mera sido-jobb; att skriva matchprogrammet för Woolwich Arsenals hemmamatcher. "Gunners Mate" var skapat. En lång tids samarbete startade.
När kriget kom, så rapporterade han löpande om krigshändelser, dels lokalt för tidningarna Sunday Chronicle , Athletic News , Daily Sketch , Sunday Herald , Sporting Chronicle , Empire News och Evening Standard och dels för New York Post, som han hade fått ett kontrakt med. Detta kontrakt höll honom länge kvar i journalistiken. Ända till 1934, då Chapmans död tvingade honom att ge sig in på fulltid i fotbollen. Hans intresse för rapporter, hans nyfikenhet kring det nya och hur man nyanserar berättelser gav honom en stark plats inom journalistiken och efter första världskriget, så fick han chansen att jobba med BBC. Detta gjorde att han dels var den förste journalisten att "live" rapportera om ryttartävlingarna "the Derby" och "Grand National", men också den förste som kommenterade en FA-cup-final i radion. Det var 1927 och när Cardiff så försmädligt slog Arsenal.
Hans koppling till Arsenal var dock redan 1927 väldigt stark. Jag beskrev ovan att han skrev Arsenals programblad redan 1911. Detta fortsatte efter flytten till norra London och lagom till första världskrigets slut så fick han chansen att vara med i klubbens styre, dit sir Henry Norris lockat honom. Det blev en lång karriär. Jag kan tro att det kändes konstigt att rapportera om finalen 1927 och samtidigt sitta med i klubbens styrelse. Några år senare tog han ett steg till och klev klubbens VD, då sir Henry Norris klev av. Hans roll som VD var dock mer av en administrativ position, då Herbert Chapman styrde klubben med en järnhand och på ett väldigt professionellt sätt. Hans styrning av klubben var mer en översyn av ekonomin, hålla samtal med Chapman, prata och styra media, samt tillse att reklamen kring klubben var optimal.
När Chapman dog 1934, så var det ingen direkt panik som uppstod i klubben. Organisationen var i bra skick med klara regler och ansvar. Allison tillsåg att Joe Shaw tillsammans med tränare och fys-specialisten Tom Whittaker skötte skutan under resterande del av säsongen och lagom till säsongen 1934/35, så klev han av sin chefsposition och tog över laget som manager.
Trots sin roll som administratör av klubben och sin rätt begränsade kunskap kring taktik och träning så var han en karaktär som tog klubben till oanade nya höjder. Det var rätt tydligt om man läser den forne storspelaren Bernard Joyäs memoarer " He was tactful, friendly and good-hearted. But he fell short in his handling of footballers and lacked the professional's deep knowledge of the game ". Det gjorde dock inte att han inte hade en makalös förståelse för av klubben behövde för att stärka upp laget. Under sina första månader efter att Chapman försvunnit, så slog han till med en värvning som skulle hjälpa klubben till guldet 1933/34. I en kamp med Sunderland om guldet, så lade han beslag på Ted Drake. En separat artikel finns om denne fantastiske målskytt i detta arkiv och denna värvning hjälpte Arsenal till guldet 1934 och även året efter. Då han hade han också gått i bräschen och värvat backen Wilf Copping, en av ligasystemets hårdaste backar någonsin. Han värvades för att förstärka ett lag där spelare som Bob John började bli till åren.
Alla värvningar föll dock inte väl ut. Allison är även känd för att slå transferrekord. Efter ligaguldet 1938, så behövde Gunners en ny mittfältsgeneral efter Alex James och då köpte Arsenal Bryn Jones. Det var ingen storstjärna i brittisk fotboll, men en spelare många trodde på. Allison lade 14,000 pund på gossen från Wolves. Det var transferrekord och var till och med uppe i brittiska parlamentet som diskussion, då man tyckte att summan var fruktansvärd. Undrar vad dessa hade sagt idag? men Bryn Jones karriär i Arsenal är ingen god saga. En kortare artikel följer om detta, men Jones karriär i Gunners var närmare ett fiasko än något annat och flera spelare, bland annat den legendariske Cliff Bastin sade " I thought at the time this was a bad transfer, and subsequent events did nothing to alter my views. I had played against Bryn in club and international matches and had ample opportunity to size him up."
1939 avbröts ligan på grund av kriget, men innan detta hade Allison varit tongivande i den fantastiska filmen "the Arsenal Mystery"- en film som jag också kommer att beskriva separat, för den är episk på många sätt.
Allisons roll under kriget var modest. Han hade sett Gunners stiga från ingenstans till en av världens största klubbar. Namnet "Arsenal" var känt över hela världen. Som ledare hade han format klubbens organisation, lett klubben parallellt med Chapman, tagit dem till ligaguld och fått in nytt blod. Under kriget deltog han i RAF som skvadronledare och fick även en MBE for sin insats under D-Day. Men när kriget kom försvann mycket av glädjen och när ligan återstartade 1946/47 så var Allisons tid i klubben räknad. Redan säsongen 1938/39, då Gunners kom på nedre halvan, såg en försämring av resultat, men ingen ifrågasatte egentligen Allison; "Chapman kom också 12-13e plats och vände skuta till ligaseger, så det kan ju ske igen".
Men laget efter kriget var ett helt annat och Allison sade "jag kör 1946/47, sedan är det över". Så blev det. Det blev en medioker säsong, där Arsenal ett tag låg på nedflyttningsplats och till slut klev han åt sidan och släppte fram Tom Whittaker, som tog över laget på heltid.
George Allison klev av från Gunners i maj 1947 och drog sig tillbaka. Under åren som följde lade han mindre och mindre tid på fotboll och i mars 1957 avled han efter en längre tids sjukdom.
Om man läser det ovanstående, så förstår man att detta är en fantastisk tränare och ledare. Han var i bakgrunden av Chapman och ville vara det. Nät han väl klev fram som ledare, så lät han de som kunde fotboll- ta hand om det. Som administratör, kunnig inom affärer, göra business, transfers och marknadsföring så var han fenomenal. Samtidigt en strategisk person som ändå satt i Gunners ledning i femton år. Om man räknar med kriget så satt han som Arsenals manager i 12 år. Efter Wenger har ingen suttit så länge på posten. Bara det skall man fundera på.
George Allison- väl värd en egen historia. Och mer därtill. Hans meritlista som Arsenals manager är tung. Ligaguld 1934/35, FA-cup 1936, Ligaguld 1937/38.Däremellen topp-placeringar enbart.
Tack George Allison.
