Ett år med Leeds United är, hur motsägelsefullt det än låter, ganska förutsägbart. Inte nödvändigtvis i resultat, tabellplaceringar eller poängskörd – utan i känslor. Toppar av eufori, följt av dalar av uppgivenhet. En känslostorm som ibland är outhärdlig, men som samtidigt gör det så fantastiskt att vara Leeds United supporter. Det är det som gör vår klubb så unik.
Mitt i alla dess känslostormar finns prestationer som definierade året – vissa mer triumferande, andra mer tveksamma. Flera ögonblick lever kvar i minnet, även om de inte alltid målade en positiv bild. Men när jag nu sitter och skriver denna text, som ska belysa hela året 2025, så är det faktiskt ganska svårt. För året präglas samtidigt av olika kontraster.
Att exempelvis konstatera våren mot hösten, är det jag talar om. Detta eftersom vårsäsongen står som en klar stjärna i minnet. Denna period, fylld av denna eufori och känslan av att vara oslagbar, kan nu i efterhand, särskådas ur nya perspektiv och ses tillbaka på på ett helt annat sätt. Detta eftersom man haft tiden att processerna det, förstå vad man verkligen varit med om. Medan hösten däremot, fortfarande ligger i som någon form av skugga – ofullbordad, oviss och outforskad i efterhandsperspektiv.
Därmed är det våren som främst präglar 2025. Det var en period som främst bevisade hur förbannat bra vi var, men också hur vi alltid är klubben som är bäst på att skjuta oss själva i foten och gör allt så himla mycket svårare än det egentligen behöver vara.
De positiva prestationerna som sticker ut är exempelvis 7-0 krossen av Cardiff på hemmaplan den 1 februari. En match som bevisade Leeds överlägsenhet. Visserligen var det en match mellan toppen och botten. Men sällan har man skådat en match mellan två olika lag som är på helt olika planeter. Detta också i Championship, en liga där alla verkligen kan slå alla.
Leeds gick in i matchen med ett tydligt självförtroende och en oslagbar mentalitet. Matchen kunde lika gärna sluta tvåsiffrigt till Leeds fördel. Det var en prestation som inte bara höjde ögonbrynen inom den egna ligan, utan runt om i hela den engelska fotbollssfären.
Senare under februari väntade två matcher som verkligen skulle definiera säsongen. Sunderland hemma och Sheffield United borta, två av våra enda tre konkurrenter. Sunderland-matchen började nervigt, man märkte att det stod mycket på spel och båda lagen var passiva. Men på en kontring får Wilson Isidor en chans, som han förvaltar. Jag minns att jag sjönk ihop när bollen rullade in. Matchen hade förletts av en obesegrad svit sedan november. Och nu var känslan att den skulle gå förgäves, och detta i en sådan viktig match som denna. Men i andra halvlek förändrades allt, detta av att Pascal Struijk och Joe Rothwell byts in. På 20 minuter lyckas Rothwell assistera till två mål av Struijk och Leeds vinner matchen på stopptid. Firandet av Struijkens mål är av en kaliber man knappast hittar runt hörnet. Det är den typen av mål som föranleder en känsla och ett firande som inte går att beskriva, det räcker bara med att titta på det.
Med denna match i åtanke reste man ned till Bramall Lane. Samma visa en gång till. Avtagande spel från båda håll, men Sheffield har ett litet övertag och man tar ledningen efter självmål av Meslier. Men ett Leeds i Championship viker sig inte för en utmaning. Firpo får in ett nickmål till 1-1, och nu kan det bara gå åt ett håll. När detta Leeds får momentum är vi svåra att stå emot och i 89:e minuten gör Tanaka 2-1 till Leeds, och bara minuten efteråt får Piroe till ett kanonskott i krysset.
Som jag nämnt i en tidigare intervju förra veckan, trodde jag här att säsongen och uppflyttningen var klar. Inget lag kan toppa oss, vi är oslagbara med detta momentum. Men så var såklart inte fallet. I de nästkommande sex matcherna vann vi bara en och vi förlorade bland annat en riktig skitmatch mot Portsmouth, tappade ledning mot Swansea i 96:e minuten och spelade lika mot Luton Town i botten.
Minnena från säsongen innan kommer tillbaka, vi har varit med om detta flera gånger förr. Även under den första Bielsa-säsongen. Kommer det bli playoff-spel igen? Men nej, efter att ha gjort om i truppen litegrann, där man bland annat plockade in Darlow i kassen, kom vi på banan igen. De sista sex matcherna vinner vi alla efter bland annat en viktig bortavinst mot Middlesbrough, det var startskottet. Och i den 44:e omgången kan uppflyttningen bli klar, bara om man lyckas vinna mot Stoke och Burnley slår Sheffield United hemma.
Jag hade rest hem till Nyköping från Uppsala denna helg, endast för att titta på matchen med farsan. Och besviken blev man inte. 5-0 i halvtid, jag har aldrig skådad något liknande när det gäller Leeds. Det är en av de få gånger, där allt står på spel, som vi verkligen förvaltar chansen. Har en videoinspelning på mig och farsan från första halvlek, något som jag kommer titta tillbaka på under resten av mitt liv. Det är ett sådant speciellt tillfälle som man bär med sig resten av livet, och som sitter djupt i hjärtat.
Och senare under kvällen, slår även Burnley Sheffield. Uppflyttningen är säkrad. Vikten man känt på sina axlar under nästan ett år släpper. VI klarade det, vi gjorde det tillsammans. Men det fanns fortfarande något att spela om, nämligen ligatiteln.
Plymouth borta den 3 maj. Visst ska vi klara av denna, Plymouth är ju redan nedflyttade. Men såklart tar Plymouth ledningen efter ett självmål av Sam Byram, medan Burnley tar ledningen. Helvete! Säsongens viktigaste uppdrag är klart, men absolut vill man även ha titeln, för vi förtjänar den verkligen. Med tyvärr är fotboll inte alltid rättvist, och kanske blir det en andra plats istället?
Men nej, återigen reste vi oss. Gnonto kvitterar till 1-1. Det blir en rysare mot slutet. Rodon vinner en frispark vid mittlinjen, slår den snabbt. Bollen hittar till Manor Solomon, som driver in bollen mot straffområdet. Han skickar iväg ett tafatt skott, men grymt placerat i det bortre hörnet. Bollen glider in 2-1 Leeds. Spelarna blir galna, supportrarna lika så, och såklart även jag. Solomon drar av sig tröjan, hoppar och skuttar av glädje. Kan det ses som Leeds, eller hela Championships svar på City mot QPR 2012? Inte riktigt kanske, men det gav en liknande eftersmak. Säsongen är i alla fall fulländad. Alla mål är avklarade, vi är tillbaka där vi hör hemma. Och vilken stil vi gjorde det med. Trotts att det innebar tvivel och misär, vill man inte ha det på något annat sätt. Vi gjorde det återigen på ett sätt som definierar vår klubbs själva essens – kaos.
Det är därmed svårt att toppa det som vi redan gått igenom. Det är detta som präglar hela året och det är som sagt svårt att reda ut vad som har skett under hösten utan lite distans. Därmed väljer jag att avsluta denna krönika här, jag har, säkert som ni andra, lite annat att stå i inför kvällens firande. Men jag hoppas i alla fall att texten kan ge er en tillbakablick till det goda minnen som har skapats under detta år. VI har varit med om något som inte sker allt för ofta, på ett sätt som gör det ännu mer speciellt.
På detta sätt, blev därmed 2025 revanschens år!
Jag önskar er alla ett gott nytt år.
