Positiva bitar
Defensiven
Tre matcher in på säsongen så har Arsenal fortsatt sett riktigt ramstarka ut. Med högljudda röster (jag inkluderat efter förlusten förra helgen) kring bristen på offensiv flärd, framåtlutat spel och annat, så är det skönt som Arsenal-supporter att iallafall vara rejält stabila bakåt. Efter tre matcher, som inkluderat två tuffa bortamatcher mot Liverpool och Man United, så har vi näst bäst xG mot oss i hela ligan, strax efter Newcastle.
Jag har följt Arsenal slaviskt sedan säsongen 10/11, och har därför inte, som många andra kanske har, fått se det bästa från Wengers tid. Har inget illa att säga om Wenger, men de tuffaste minnena från den perioden som supporter grundar sig mycket i hur det såg ut i stormatcherna. Jag minns hur jobbigt det ofta var att se laget åka till Etihad, Stamford Bridge, Anfield och Old Trafford på den tiden. Fler gånger än inte så kändes det som att vi förlorade med 0-5, och jag minns inte några röster då som jublade över det faktum "men Arsenal spelade i alla fall fin fotboll!" Vi var betraktade som lättviktiga, vi gillade inte när det var tufft och när det small.
Att vi nu är på en plats där vi kan grisa ner matchbilderna på bortaplan mot rivaler och oftare än inte få med oss en och tre poäng glädjer mig. Så tack Arteta för att dagens kids som supportar Arsenal kan kliva in på skolan en måndag morgon med rakare rygg.
Egna produkter och talanger
Det gör mig otroligt glad att Arsenal producerar så många skickliga och till synes ödmjuka grabbar från Hale End. I takt med att laget blivit mycket bättre hade det varit naturligt att färre fick chansen med större konkurrens i startelvan. Men det är fortsatt en stor del av vår identitet som vi verkligen ska hålla hårt i: att om du är tillräckligt bra får du chansen att etablera dig som en startspelare i Arsenal. I en alltmer ekonomi-snackad fotbollsverklighet där försäljning av egna produkter kan hjälpa till med PSR (Profit and Sustainability Rules) är jag stolt över att vi håller fast vid det. Big up till allas BFG Per Mertesacker, och Arteta som ger talangerna chansen även när vi ska gå för titeln i år.
Bukayo Saka, Ethan Nwaneri, Myles Lewis-Skelly, Max Dowman.
Bredden i truppen
Förra säsongens traumatiska upplevelser var som många minns stort präglad av skador. Ledningen fick utstå mycket kritik för bristen på aktivitet under januarifönstret.
Känslan är att Arteta och hela klubben nu under sommaren gjort allt i sin makt för att se till att vi inte hamnar i samma situation igen. Vi har just nu en enorm bredd i laget. Man kan hävda att vi har tre, minst två spelare, på varenda position. Detta bådar gott inför en allt mer packad fotbollskalender, och har i alla fall gjort mig en aning mindre bekymrad att Saliba, Saka och Havertz just nu är borta inför de nästkommande matcherna.
Detta kände jag till viss del redan inför matchen mot Liverpool, ett ovanligt “lugn”. Detta för att man kan absolut hävda att om vi kommit till Anfield under tidigare säsonger där Saka varit out, Odegaard behövt starta på bänken och Saliba tvungen att bytas ut i femte minuten, att det kunde blivit rejält åka av under de omständigheterna. Nu har vi sett det, och vi stod upp bra, trots torsk.
Frågetecken
Lagets anpassning kring Gyökeres
Jag skrev tidigare en taktisk preview inför denna säsongen, där en av punkterna jag tog upp var att Arsenal nu har en helt annan nia i Gyökeres än vad vi spelat med innan, och att det kan ta ett tag för laget att anpassa sig till det. Detta kan vi nog nästan alla hålla med om att så är fallet, tre matcher in på säsongen.
Under dessa tre matcher kan jag komma ihåg två-tre gånger vi sökt Gyökeres i de ytor han är farligast i, bakom backlinjen. En gång i matchen mot United, och en gång mot Leeds där han gjorde mål direkt efter passningen av Calafiori. Detta tror jag kan ta tid eftersom Arsenal under lång tid byggt upp en ganska systematisk approach kring anfallsspelet, där vi oftast sökt oss mot kantspelarna och successivt flyttat upp hela laget på motståndarens planhalva.
Med en nia som Gyökeres, så tror jag det innebär att vi kommer behöva få in mer element av kaos i hur vi anfaller och slå passningar mer i blindo och på chans, snarare än att systematiskt och taktiktavla-enligt bryta ner motståndarna. Finns passningen, slå den. Om det innebär att vi tappar det anfallet eller kontroll i just den instansen, so be it. Vi har enligt mitt tycke Europas bästa mittlås som kan stå emot det mesta.
Skadorna på nyckelspelare
Vi är tre matcher in på säsongen och har redan tappat tre nyckelspelare till skador i Saka, Havertz och Saliba. Kanske är det slump, men det är oroande att vi redan är påverkade innan de tighta spelschemat ens har startat. Att de även kommer i säsongsinledningen, där vi har ett väldigt tufft spelschema känns såklart typiskt. Hoppas att med bredden vi har nu att vi kan växla mer och vara mer flexibla i startelvan, även om jag mer är i lägret att alla bästa lag har en startelva, där enskilda bitar kan bytas ut.
Martinelli
Detta är sista gången jag singlar ut Martinelli i år, jag lovar. Jag var väldigt kritisk mot Martinelli efter matchen mot Liverpool och lyfte frågetecken redan inför säsongen. Mycket av min kritik kommer från att jag verkligen tror på honom, eller i detta fall trodde. Säsongen 22/23 trodde jag att han skulle bli bättre än Saka, att taket var högre. Oj så fel man hade där.
Problematiken med Martinelli är att han inte har utvecklats alls de senaste tre åren i dribbling eller målstatistik, vilket är ett orosmoln. Utveckling är inte linjär, vilket är lätt att anta när det är unga spelare, men att det har platåat totalt är för mig oroande. Han behöver definiera vem han ska vara. Martinelli var som bäst när han agerade på instinkt, nu känns det som han övertänker varenda situation. Kanske behöver han ett miljöombyte. Inte för att jag inte tror på honom, utan för hans egen skull och egna utveckling.
Vad är era tankar efter de tre första matcherna?
