Tre säsonger är en väldigt lång tid inom fotbollens värld. Ett lag kan gå ifrån att vara högst mediokert till att bli ett av Europas allra mest svårslagna. Och en klubbledning kan under samma tidsperiod fatta beslut kring en spelare som kommer att svärta ned hela klubbens anseende i allmänhetens ögon under många år framöver. Och som i förlängningen har raserat miljoner egna supportrars förtroende. Det är förbannat många frågor som skaver och svider i bakhuvudet under dessa dagar:
Hur kunde klubben som vi älskar välja den här vägen?
Utifrån vilka juridiska och etiska riktlinjer har den agerat i det här fallet?
Och vad fan gör vi nu?
Arsenal har, åtminstone för mig, alltid varit en progressiv och inkluderande institution. En gigantisk fotbollsklubb med ambitioner därefter men som även kontinuerligt har prioriterat arbetet för att skapa en miljö i och runt sig där alla ska känna sig välkomna. En klubb som ständigt har engagerat sig i välgörenhetsarbeten såväl lokalt som globalt. En klubb med värderingar som jag i väldigt stor utsträckning har känt igen mig i. Och känt stolthet över. Men idag känner jag ingenting annat än tomhet och sorg. Och en enorm besvikelse.
På gatan och i sociala medier pågår folkets rättegång redan för fullt. Vem bär egentligen det yttersta ansvaret för att Thomas Partey har fått fortsätta att representera klubben under dessa förutsättningar? Hur i helvete var det möjligt att en spelare som har varit misstänkt, och nu officiellt åtalad, för upprepade sexualbrott kan ha fått springa runt varje vecka i vår tröja? Jag utgår ifrån att haveriutredningen pågår inom klubben i detta nu. Och jag hoppas att det i förlängningen leder till stor självrannsakan och omfattande förändringar. Klubben kommer inte kunna tiga ihjäl detta. Situationen kräver transparens och kommunikation under den här processen. En del hävdar att hela klubbledningen borde avgå. Andra menar att ansvarsbördan snarare ligger på Mikel Arteta. Sanningen kommer vi förmodligen i slutändan att hitta någonstans mitt i mellan. Men ingen individ i någon form av beslutsfattande position är fri ifrån skuld här. Managern är dock klubbens främsta ansikte utåt och han kommer att behöva hantera mycket av efterverkningarna. Och ta sin del av ansvaret.
Sedan Arteta anställdes har han konsekvent talat om ett förhållningssätt och arbetssätt som utgår ifrån principer som är ”ej förhandlingsbara”. En modell som bygger på ömsesidig respekt. Och spelare vars beteende inte har varit förenligt med dessa principer har blivit bestraffade, bötfällda och till och med uteslutna. Det har till exempel handlat om bristande punktlighet eller disciplin. Jag uppfattar att arbetssättet har varit såväl effektivt som framgångsrikt. Men jag tror att Arteta kan räkna kallt med att detta kommer att ifrågasättas på ett helt annat sätt framöver. För hur kan någon del av det som har pågått kring Thomas Partey under de senaste säsongerna vara förenligt med dessa principer? Hur kan upprepade anklagelser om sexuellt våld om något inte vara ”ej förhandlingsbart”?
Jag vet att det är jävligt lätt att vara efterklok, att juridiken är komplicerad och att det är mycket runt detta rättsfall som vi ännu inte vet fullt ut. Men jag är övertygad om att många med mig känner att klubben kunde och borde ha agerat annorlunda i den här frågan redan för tre år sedan. Och som förväntar sig stora förändringar och förbättringar framöver. Jag älskar den här klubben idag också. Så även imorgon. Det kommer jag aldrig att sluta göra. Hoppas jag åtminstone. Men jag litar inte på den på samma sätt som jag gjorde tidigare. Och min uppfattning är att jag är långt ifrån ensam i den känslan. Klubben har ett hästjobb framför sig för att försöka återbygga det förtroendet. Och det arbetat är faktiskt mycket viktigare än något annat som klubben gör den här sommaren.
