Ja, var ska man börja? Inför den här matchen hade man hoppats på något annat, något som skulle röra om i grytan och som signalerade att laget verkligen var redo att bryta den nedåtgående trenden. För oss alla har det varit uppenbart att förändring är nödvändig om resultaten ska vända. Men enligt Farke verkar ”förändring” betyda att starta med i stort sett samma elva – varje jävla gång.
Vad är motiveringen till att samma spelare startar hela tiden? Särskilt nu när vi i princip är helt fria från skador, hela truppen har varit tillgänglig i flera veckor nu. Man ska väl dock inte vara helt och hållet förvånad eftersom det var samma visa i Championship, men nu tycker jag att man får ta sig i kragen och inse att vi inte möter Plymouth Argyle längre. Vi möter absoluta topplag.
Ta bara Aaronson tillexempel. Han borde vara den första som ryker ur startelvan när både Gnonto och James finns tillgängliga. Ändå är det han som står där från start, match efter match. Och man undrar verkligen varför? Det han bidrar med är bara löpningar, energi och ett fjantigt hårband han inte behöver. Visst, han ska ha beröm för att han verkligen ger allt, han pressar, ligger i och gör försök. Men det räcker inte på den här nivån. Det kan jag också erbjuda. Med bollen är han alldeles för ambitiös, tar konstiga beslut och har en ständig övertro på sin egen förmåga som oftast slutar med att anfallen rinner ut i sanden för att han tappar bollen efter försöket att dribbla en spelare för mycket.
När det dessutom finns spelare på bänken som har både mer spets och större potential att faktiskt förändra matchbilden blir det omöjligt att förstå hur han ändå fortsätter vara självklar som startspelare. Hade jag för åtta månader sedan fått veta att han skulle vara en ordinarie startare i Premier League så hade jag inte förväntat mig något annat än det vi får just nu.
Nu ska inte Aaronson pekas ut som någon syndabock – långt därifrån. Man han är ett tydligt exempel på den frustrationen man känner som supporter. För det finns ju potential i det här laget. Vi har sett det fler gånger den här säsongen: mot Newcastle, Fulham, Bournemouth och Tottenham har vi visat att vi faktiskt kan matcha lag som på pappret är starkare. Vi är absolut inte chanslösa, det finns en grund att bygga något på.
Just därför är det så frustrerande att man inte tycks vilja göra det. Istället känns det som att man hoppas att allt ska lösa sig självt, att bara vi ger det några matcher till kommer utvecklingen vända. Men så fungerar det ju inte. Det som funkar måste förstärkas och byggas vidare på, och det som inte fungerar måste adresseras.
Det här passiva ”det vänder snart”-tänket såg vi också under Jesse Marsch, och vi alla minns hur det slutade. Det ledde till en makalös naivitet och en ovilja att ta de svåra besluten när de faktiskt krävdes. Och när besluten väl togs var tajmingen monumentalt katastrofal och då var det alldeles för sent.
Det är precis den situationen man inte vill se igen. Jag vill inte stå där i slutet av säsongen, hela klubben är fylld med desperation och på sociala media läsa: Club statement: Leeds appoint Roy Hodgson for the remainder of the season.
Men just nu känns det som det är dit vi är på väg om inte något händer.
Så ja, för att summera: prestationsmässigt var matchen helt okej, men det förändrar inte ett jota. De kommande tre matcherna ger knappast någon större anledning till optimism – om inte Liverpool förstås, fortsätter leverera på en usel nivå. Men glöm inte: vi är Leeds. Vi är ofta det laget som andra hittar formen mot, så jag hade egentligen inte väntat mig något annat.
