In to the playoffs. 

Ja, undertecknad kan inte minnas senast en matchdag gav upphov till den där förväntan och det där pirret när man ständigt kollar på klockan och ser den närma sig matchstart. Det var som att vänta på en mästerskapsmatch med Sverige, faktiskt. Förväntan på matchen och dess matchbild hade också hunnit byggas upp nu under dagarna inför. Detta eftersom Charlton och Wycombe var sista lagen ut av playoff-kandidaterna i EFL, och således hade man redan hunnit konsumera ganska rykande och målglada tillställningar mellan till exempel Notts County - AFC Wimbledon (0-1) och Leyton Orient - Stockport (2-2). 

I ett naturskönt, och för kvällen soligt, High Wycombe ställde sig lagen upp för avspark vid den udda avsparkstiden 19:30 (18:30 lokal tid) - detta inför åskådarantalet 6,585, där 1,848 av dessa bestod av Charltonsupportrar på den utsålda bortasektionen på Adams Park. Wycombe Wanderers ska ha mycket ros för den klubben man varit under en ganska lång tid nu. En återkommande toppkandidat i League One, med tre playoff-deltaganden under de senaste sex säsongerna, där uppflyttningen 2019/20 och säsongen i The Championship 2020/21 som någon form av krona på verket - och dit är man eventuellt på väg igen. Det finns många klubbar som har mycket att lära av Wycombe. Så ja, Wycombe har mycket - men 6,585 åskådare i en playoff-match och en arena som Adams Park är lite av ett antiklimax. Det har såklart också sin charm, men det osar inte The Championship direkt. 

Hur som helst, det mesta stod som väntat till i Charlton. Startelvan hade man kunnat gissa sig till, med undantaget att Thierry Small fick inleda på bänken och att Tennai Watson på så vis startade ute på högerkanten. Samtidigt var det ingen chock sett till de senaste matcherna och Smalls lättare skadebekymmer. Will Mannion stod i mål och fick en försvarslinje framför sig med Kayne Ramsay, Lloyd Jones, Macaulay Gillesphey och Josh Edwards. Trion på mittfältet var Conor Coventry, Greg Docherty (k) och Luke Berry, medan alltså Watson och Tyreece Campbell hade varsin kant. På topp i 4-2-3-1 formationen frontade Matty Godden. 

Hemmalaget Wycombe presenterades likt en 4-3-3 formation - med Will Norris i mål, och med Josh Grimmer, Caleb Taylor, Sonny Bradley och Adam Reach i fyrbackslinjen. På centralt mittfält figurerade Ipswich-lånet Cameron Humphreys, Hull-lånet Xavier Simons och Luke Leahy. Och i tremannanfallet från höger Fred Onyedinma, Richard Kone och Daniel Udoh. 

Att vandra ut på Adams Park och möta Wycombe har man i Charlton ganska goda, och för den delen färska, minnen från under säsongen. Charlton vann båda mötena lagen emellan, varav det senaste för knappt en månad sedan. Men att det här var en ny match, helt frånkopplad det som varit, och att det nu stod något annat på spel syntes omedelbart. Det var två lag tagna av stundens allvar - och Wycombe var det laget som bäst lyckades omvandla sin inledande nervositet till något energifyllt i spelet. 

Sedan skulle det här aldrig bli någon match där man började tala om målchanser, utan från minut ett så var det ett ställningskrig innehållande långbollar, andrabollar, fasta situationer och närkamper. Och till en början hanterade Wycombe det här bäst då man hetast in i dueller som uppstod om andrabollarna och därifrån kunde anfall med fart mot ett välorganiserat Charlton-försvar. I ett ganska tidigt skede ställde Wycombe om snabbt genom att få till en spelvändning och sätta Daniel Udoh i en en-mot-en situation. Udoh bröt in från vänster, avslutade tung med högern - och Will Mannion lyckades styra avslutet till hörna. 

Samtidigt var som sagt Charltons försvar välorganiserat. Jones och Gillesphey gjorde det man skulle, släppte inte många över bron och vann sina dueller. Ramsay och Edwards del i det offensiva spelet blev lidande av matchbilden, men man jobbade när sina mittbackar och höll sina motståndare på rätt sida. Ja, Charlton fick på så vis jobba väldigt mycket försvarsspel i den första halvleken - men det handlade egentligen inte om att Wycombe var bra utan den största anledningen var att Charlton själva var för dåliga med bollen. 

Till en början fanns en intention att trycka ned Wycombe med längre bollar och få dem att hamna felvända - men allteftersom så fastnade Charlton i det här och lyckades sedan inte att behålla bollen inom laget när Wycombes lagdelar dragits ut och anpassats efter Charltons spelsätt. En annan faktor i det här var att Charlton inte vann sina dueller om andrabollarna i den utsträckning som behövdes för att bli mer spelförande. Resultatet blev att Charlton erhöll bollinnehav långt ned på egen planhalva, i ett för tidigt skede letade efter den avgörande passningen och att mittfältet således hamnade i ett mellanrum mellan en lågt stående försvarslinje och en ensamt pressande Matty Godden. Det ska dock sägas att detta var verkligheten för båda lagen, vilket inbjöd till väldigt fysiskt spel med knuffar, tröjdragningar och andra liknande tilltag. 

Med anledning av den fysiska matchbild som utvecklat sig så fick domare Farai Hallam det tidigt svårt att hålla en jämn nivå i sina bedömningar om vad som var frispark och inte. När en övertaggad Richard Kone knuffade omkull Kayne Ramsay och sedan även trampade på honom längs vaden så bedömdes det vara frispark och även ett gult kort - fast att det snarare kanske var oranget och likväl hade kunnat sluta med ett rött för forwardens del. Kort därefter utspelade sig en form av vedergällning av Gillesphey gentemot Kone - en situation som renderade i ordentligt tumult och två nya varningar, denna gång till Xavier Simons och Greg Docherty i respektive lag. Och det här var faktiskt inte den sista stygga händelsen att referera till. I andra halvlek skulle dessutom Daniel Udoh armbåga Gillesphey i ansiktet - utan blodvite lyckligtvis, men också utan bestraffning från domare Hallam.

När vi nu ändå är inne på den andra halvleken så ska det väl sägas att det inte skedde något revolutionerande i den. Det mesta från den första stod sig och matchbilden kändes cementerad. Långbollar, andrabollar, närkamper och långt ifrån att bli något nätrassel - typ så var det. 

Det vore egentligen inte rättvist att säga att något lag låg närmast segern - det här var en oavgjord historia, en 0-0 match. Men om vi ändå ska försöka vrida på någon vinkel för att greppa något från Charltons insats - och då i synnerhet under den andra halvleken - så kändes det som att Charlton var laget som i alla fall försökte göra något mot slutet av matchen. Det blev en lite svängigare matchbild, lite mer fram och tillbaka i olika anfallsvågor, mot slutet av matchen. Nästan som att lagen kom på sig själva med att “oj, just det, vi kan ju försöka göra ett mål och dra fördel av det på torsdag”. 

I den avslutande delen av matchen så var det Charlton som hade mest energi och mest fart, till stor del anförda av pigga inhoppare i Karoy Anderson och Thierry Small. Det började öppna upp sig större ytor bakom Wycombes försvarslinje och då kunde Godden stick iväg på utflykter - som till exempel gav två halvvolley avslut mot Will Norris i Wycombe-målet. Därutöver var det en reflexnäve från Norris som styrde undan ett tamt avslut från nära håll av Greg Docherty, efter att en rörig situation uppstått i målområdet efter en fast situation. Charlton lyckades inte att råna med sig en uddamålsledning och en sådan fördel till torsdag, men det hann åtminstone skapa känslan att Charlton innehar lite mer energi och spets än motståndarna - sett till över 90 minuters fotboll. 

Så, då står det verkligen klart att det här dubbelmötet definitivt kommer att avgöras på The Valley på torsdag. Det blev rejäl kamp lagen emellan i 90 minuter på Adams Park, men 0-0 står sig till torsdag och skapar ett oförändrat utgångsläge. På torsdag får det inte sluta mållöst och oavgjort, någon måste vinna och därifrån ta sig till finalen. Vi laddar inför det - och ett The Valley som kommer att koka under strålkastarna.  

Matchens poäng 
3p - Lloyd Jones: En ganska överlägsen insats från Jones. Satte inte en fot fel, förlorade knappt heller en duell och hängde med bra när det väl sattes fart bakom honom. Tog matchen mot en fysisk forwardstrio i en fysisk match - och vann den klart. 

2p - Macaulay Gillesphey: Ska egentligen inkluderas i vad som skrivs ovan om Jones. Mycket stabil matchen igenom, höll Wycombes forwards i schack.  

1p - Karoy Anderson: Kom in med härlig energi från bänken, undvek inte en duell under sina 20 minuter och var en av dem som drev fram den offensiv när Charlton gick för ett ledningsmål på slutet av matchen. 

Matchfakta 
Charlton: Mannion; Ramsay, Jones, Gillesphey, Watson (Small 70), Berry (Anderson 70), Coventry, Docherty (c), Edwards; Godden, Campbell
Ej använda avbytare: Maynard-Brewer, Mitchell, Gilbert, Hylton, Mbick

Wycombe: Norris, Grimmer, Taylor, Bradley, Reach, Humphreys, Leahy, Onyedinma (McCleary), Simons (Westergaard 94), Udoh, Kone.
Ej använda avbytare: Ravizzoli, Bakinson, Low, Kodua, Sadlier

Mål: -
Domare: Farai Hallam
Publiksiffra: 6,585 (1,848 från Charlton)

UP THE ADDICKS!!!