Det började inte med hopp. Det började med en klump i magen. Med den där känslan som infinner sig när man slår på matchen mer av plikt än av förväntan. Fiorentina såg inte längre ut som ett lag som trodde på sig självt, utan som ett lag som väntade på nästa smäll. När Paolo Vanoli tog över var uppdraget inte att bygga något vackert. Det var att stoppa blödningen.
De första matcherna var trevande. Ett Fiorentina som gick ut för att inte förlora snarare än för att vinna. Borta mot Genoa och hemma mot Juventus blev det poäng, men inga svar. Man stod rätt ibland, kämpade ibland, men spelet var stelt och modet begränsat. Det fanns ingen rytm, bara överlevnadsinstinkt.
Mot Atalanta och Sassuolo blev det tydligt hur långt ifrån trygghet laget var. Varje tempoökning från motståndaren skapade oro. Varje bolltapp blev ett potentiellt sammanbrott. Förlusten hemma mot Verona var kanske den mest avslöjande. Ett lag som ville mer slog ett lag som fortfarande tvekade. Där och då kändes bottenstriden inte längre som ett hot, utan som en realitet.
Sedan kom Udinese. Och plötsligt hände något.
Det var som att någon drog undan ett tungt täcke. Fyrbackslinjen gav luft. Rörelse. Avstånd som faktiskt gick att spela på. Parisi dök upp på högerkanten och såg plötsligt ut som en spelare med energi i benen igen. När han höll bredd kunde Dodô kliva in i planen och bli delaktig på riktigt. Inte bara springa, utan spela. Det var små saker, nästan osynliga om man inte tittade noga, men helheten förändrades.
Guðmundsson fick frihet. Inte ansvar att bära allt, utan frihet att drifta, känna efter, dyka upp där ytan fanns. Fagioli tog emot bollen oftare, djupare, försökte styra tempot. Ibland gjorde han för mycket, ibland för lite, men han tog ansvar. Och laget svarade.
Fem mål. Ett rus. En kväll där man för första gången på länge kände igen sitt Fiorentina.
Men fotboll är en grym påminnare. Parma borta kom snabbt och rev upp såret igen. Det var inte en kollaps, snarare ett långsamt läckage. Struktur fanns där, men skärpan saknades. Och när chanserna inte tas, när marginalerna tippar över, då är det alltid bottenlagen som straffas hårdast.
Lazio borta var kaos i sin renaste form. Mål åt båda håll, fasta situationer som gav hjärtklappning, ständiga känslokast. Det var en match som aldrig fick något lugn, aldrig någon riktning. Milan hemma var annorlunda. Mer stolthet, mer kamp. Ett Fiorentina som inte backade undan, men som fortfarande bar på rädslan att vinna.
Och så Bologna.
Inför matchen kom beskedet att Rocco Commisso gått bort. Plötsligt blev allt tyngre. Fotbollen kändes sekundär, nästan oviktig. Ändå gick laget ut. Nervöst, spänt, men samlat. Det var ingen vacker match. Det var en kamp. Men när slutsignalen kom och Fiorentina stod som segrare kändes det som mer än tre poäng. Det kändes som ett ögonblick av samling, av respekt, av att hålla ihop när det verkligen gällde.
Cagliari hemma blev den där kalla duschen igen. Spelövertag, tryck, känslan av att det borde gå. Men fotboll bryr sig inte om borde. Ett par misstag och allt vändes emot oss. En påminnelse om hur tunn linjen är, hur lite som krävs för att hopp ska bli frustration igen.
Så vad har Paolo Vanoli egentligen gjort?
Han har inte skapat mirakel. Fiorentina är fortfarande skört. Balansen på mittfältet är bräcklig. Fagioli tvingas täcka för mycket. Laget saknar fortfarande den där tryggheten som gör att man kan stänga matcher. Men något har förändrats. Laget faller inte ihop på samma sätt. Spelarna ser ut att spela för varandra. De vet oftare vad de ska göra, även när det inte fungerar.
Det är ingen vacker resa. Det är ingen rak linje uppåt. Det är stapplande steg, bakslag, små tecken på liv. Men i en säsong som denna är det ibland tillräckligt.
För Fiorentina lever fortfarande. Och just nu är det allt som betyder något.
Forza Viola
