Det som länge låg i luften har nu blivit verklighet. Fiorentina har bekräftat Fabio Paratici som ny sportchef. Inte utan fördröjning, inte utan kompromisser, men tillräckligt tydligt för att markera ett vägval. Ett beslut som säger mer om klubbens verklighet än om dess drömmar. Att Paratici inte kliver in fullt ut förrän efter januarifönstret är talande. Tottenham vill behålla honom genom fönstret och Fiorentina har accepterat att vänta. Det är ingen optimal lösning, men det är ett medvetet val. Klubben har bestämt sig för vem som ska peka ut riktningen framåt, även om ratten ännu inte är helt i hans händer.
Redan i mitten av december började Paraticis namn cirkulera allt tätare runt Viola. Klubben dementerade aldrig och i efterhand känns tystnaden mindre som obeslutsamhet och mer som förberedelse. Detta var inget infall, det var ett beslut som fick mogna. Bakgrunden är välkänd. En lång karriär i Juventus, formad under Giuseppe Marotta, följd av åren i Tottenham och den efterföljande avstängningen kopplad till plusvalenze-affären. Ett arv som delar åsikter, men också en erfarenhet som få sportchefer i Italien kan matcha. Milan var nära redan i somras, men tajmingen var fel. Fiorentina slog till när fönstret öppnades igen.
Paratici kliver dock inte in i ett stabilt projekt. Tvärtom. Fiorentina befinner sig i ett pressat läge, både sportsligt och strukturellt. Daniele Pradès avgång lämnade ett vakuum och Roberto Goretti har hållit ihop vardagen utan att riktigt kunna sätta en långsiktig linje. Paraticis ankomst fyller inte bara en roll, den förändrar hierarkin. Det märks också i hur klubben agerar på marknaden. Offensivt har Fiorentina prioriterat yttrar, men det handlar inte om nytänkande eller vision, utan om reparation. Under Stefano Pioli och Daniele Pradè monterades ytterpositionerna i praktiken ner. Yttrar försvann utan att ersättas, laget blev smalt, förutsägbart och utan spelare som kunde förändra matchbilder från kanten. Inga game changers, bara funktionella pusselbitar som sällan passade ihop.
Det är i det ljuset Jack Harrison och Manor Solomon ska förstås. Harrison är på plats trots att han knappt haft kontinuerlig speltid de senaste månaderna. Han kommer inte som någon färdig lösning, utan som ett svar på ett tomrum. Tempo, löpvilja och disciplin i presspelet är egenskaper Fiorentina helt saknat. Solomon bär på samma dubbelhet. Efter lånet i Villarreal, där minuterna var få och rollen oklar, kommer han i behov av förtroende snarare än rubriker. Det här är inte värvningar som förändrar ett fungerande lag. De ska göra ett trasigt lag helt igen.
Men det är på mittfältet som Fiorentinas verkliga obalans blir som tydligast. Det finns kvalitet, men ingen självklar struktur. Fagioli gör mycket rätt, ibland för mycket. Han droppar djupt för att starta spel, täcker ytor när laget tappar form och förväntas samtidigt bidra högre upp. När en spelare ska vara både dirigent och brandsläckare tappar laget rytm. Värvningarna av Brescianini och Fabbian har tillfört energi och löpvilja, men de löser inte grundproblemet. Ingen av dem är en naturlig defensiv ankare. Mandragora används där av nödvändighet snarare än övertygelse. Det fungerar stundtals, men det är en tillfällig lösning i ett lag som saknar trygghet framför backlinjen. Det är också därför januarifönstrets svåraste uppgift finns just här. En mittfältare som kan svepa ytor, vinna dueller och ge Fagioli utrymme att fokusera på spelfördelning snarare än överlevnad. Utan den pusselbiten förblir Fiorentina sårbart, oavsett hur många yttrar som hämtas in eller hur backlinjen förstärks.
På försvarssidan är behovet lika påtagligt. Axel Disasi har sedan återkomsten till Chelsea, efter sin tid i Aston Villa, i praktiken varit utfryst. Kvaliteten finns, men sammanhanget saknas. Fiorentina letar inte efter perfekta CV:n, utan efter spelare som kan lösa problem här och nu. mitt i detta finns ett tydligt undantag. Radu Drăgușin är inte ett oprövat namn. Han har redan bevisat sig i Serie A, inte minst under tiden i Genoa där han var en av ligans mest pålitliga mittbackar. Fysiken, duellspelet och mognaden är dokumenterade. Problemet är inte kvalitet, utan situation. Efter skadan har speltiden varit begränsad och Roma tvekar kring hur snabbt han kan bära en startroll igen. Fiorentina gör det inte. För ett lag som skriker efter defensiv auktoritet skulle Drăgușin direkt höja standarden på backlinjen. Den verkliga utmaningen ligger snarare i att övertyga honom om att välja Fiorentina, ett lag som just nu kämpar för överlevnad, framför alternativ som erbjuder Europaspel och större stabilitet. Det är ett val mellan ansvar och bekvämlighet, mellan att bli en bärande pjäs i ett pressat projekt eller en rotationsspelare i ett mer etablerat sammanhang.
Här måste man också vara brutalt ärlig. Fiorentina befinner sig i ett läge där man helt enkelt inte kan vara kräsen. I januari gäller ofta den gamla sanningen: "beggars can’t be choosers". Detta är inga romantiska värvningar. Det är pragmatiska lösningar. Spelare med bruten kontinuitet, med frågetecken, med något att bevisa. Paratici kommer inte in som en frälsare utan som någon som förstår exakt hur den här typen av marknad fungerar. Samtidigt är just detta kanske den tydligaste signalen om riktning Fiorentina skickat på länge. Mindre improvisation, mer struktur. Mindre reaktion, mer plan. Paolo Vanoli försöker ge laget stadga på planen. Fabio Paratici ska ge klubben stadga utanför den.
Våren kommer inte bli enkel. Ett januarifönster löser inte allt. Men Fiorentina har åtminstone slutat stå still. I en säsong där varje beslut kan avgöra om man flyter eller sjunker, kan rätt riktning vara skillnaden.
