I min förra krönika skrev jag om hur illusionerna till slut sprack och hur Fiorentina, nästan motvilligt, började söka riktning snarare än snabba svar. Paolo Vanolis första tid handlade om att stoppa blödningen på planen. Januari handlade om något minst lika svårt, att försöka reparera ett trasigt bygge mitt under pågående kris.
Det här var aldrig ett vanligt januarifönster. Det var mercato di riparazione i dess mest brutala form.
När Fabio Paratici klev in i bilden blev det tydligt att Fiorentina inte längre låtsades. Klubben befinner sig i ett läge där varje beslut vägs mot en enda fråga, överlevnad. Det finns ingen tid för prestige och inga marginaler för felrekryteringar. Kanske är det just därför Paraticis namn landade i Florens nu och inte tidigare.
Januarivärvningarna speglar den verkligheten.
Manor Solomon kom in på lån, en spelare Paratici känner väl från tiden i Tottenham. En ytter med tydlig potential men med bristande kontinuitet, där det senaste halvåret i Villarreal gav få minuter och ännu färre avtryck. Jack Harrison följde, en ytter med regelbunden Premier League erfarenhet från Everton. Ingen spelare som förändrar ett lag på egen hand, men ett stabilt och funktionellt alternativ i ett fönster som handlade mer om överlevnad än visioner.
Att dessa värvningar behövdes säger samtidigt mycket om Fiorentinas situation. När en vänsterback som Fabiano Parisi tvingats spela högerytter pekar det snarare på ett misslyckat sommarfönster än på januarifönstrets begränsningar. Parisi ska dock ha all heder. Han har vuxit i rollen och tillfört energi i en position som aldrig var tänkt för honom. Januari handlade ytterst om att sluta leva på improvisation.
Marco Brescianini och Giovanni Fabbian värvades för att tillföra energi, fysik och alternativ centralt. Spelare som kan springa, täcka ytor och hjälpa laget att hålla sig flytande snarare än att dominera. Samtidigt måste det konstateras att Fiorentina misslyckades med en av januarfönstrets viktigaste uppgifter, att få in en renodlad defensiv mittfältare. Den bristen består.
Senare adderades Daniele Rugani för att ge backlinjen erfarenhet och struktur. Han är ingen långsiktig lösning, men i nuläget framstår han ändå som ett tryggare alternativ än Pongracic, vars insatser snarare blivit en belastning än en tillgång. Rugani är en nödlösning, men i ett läge där marginalerna är obefintliga kan även stabilitet på grundnivå vara avgörande.
Det är just där sanningen måste sägas högt. Detta var inga transformativa värvningar. Det var nödvändiga, ibland desperata, korrigeringar efter ett katastrofalt sommarfönster. Att spelare som Pablo Mari, Hans Nicolussi Caviglia, Edin Dzeko och Simon Sohm samtidigt lämnade klubben understryker hur fel det blivit tidigare. Januarifönstret handlade lika mycket om att städa som att förstärka.
Den största utmaningen för Paratici ligger dock bortom själva värvningarna. Nästan alla som kom in under sommaren har misslyckats. I modern fotboll är förmågan att sälja minst lika viktig som förmågan att köpa. Här finns ingen Ronaldo affär som kan rädda bokslutet i ett slag. Istället riskerar Fiorentina att bli sittande med spelare som varken passar sportsligt eller ekonomiskt.
Till detta kommer den kanske mest obekväma osäkerheten av alla, vilken division Fiorentina spelar i nästa säsong. Allt arbete i januari sker i skuggan av den frågan. Spelare som är användbara i Serie A är något helt annat än de man kan locka till Serie B. Skulle det värsta inträffa blir det svårt att behålla klubbens mest värdefulla tillgångar.
Samtidigt finns ett motargument. Flera av januarivärvningarna känns som spelare som skulle stanna även vid säkrat kontrakt. Det kan skapa sammanhållning och engagemang, men också innebära att man sitter fast med lösningar som aldrig var tänkta att vara långsiktiga. Sådana är sportchefens huvudbry.
Få skulle avundas Fabio Paraticis uppdrag. Men om det är någon som har erfarenheten, karaktären och självförtroendet att navigera i detta kaos, så är det han. Lyckas han hålla Fiorentina kvar i Serie A har han tagit det första, nödvändiga steget mot att vinna en supporterbas som just nu pendlar mellan frustration och uppgivenhet.
Just nu handlar allt om överlevnad. Januari var aldrig mer än ett försök att hålla sig flytande.
