Redaktionen sammanfattar försäsongen #3: Matcherna

"At the end of the day, what have I got? A successful Singapore. What have I given up? My life."
Singapores förste president Lee Kuan-Yew sade detta och när man ser på Gunners försäsong och dess vistelse i Asien, så sammanfattar egentligen detta ganska mycket. Singapore- som jag tyvärr inte besökt, men som min dotter berättade mycket gott om- är en smältdegel av kulturer. Malaysiska, kinesiska, europeiska och indiska kulturer blandas i en fantastisk mix och när Arsenal efter att ha samlats på London Colney, gjort vissa tester, välkomnat några nyförvärv och valt ut med-resande juniorer, så väntade denna österländska tombola av kraft på klubben.

Singapores fanclub gick fullkomligt "bananas", de väntade på flygplatsen, vid bussarna och utanför hotellen. Arsenals återkomst i staden efter tiotalet år vad omskrivet i "Straits Times" och var en av de större händelserna i staden. När så AC Milan och Newcastle också dök upp i staden ungefär samtidigt, så kollapsade vägnät, telefonnät och övrig kommunikation.

Förutom medresande nyförvärv, så var juniorerna "the talk of the town". Att spelare som Kabia, Rojas, Copley och Harriman-Annous fanns med är en sak, men när Gunners plockar med skolungdomarna Marli Salmon och den högt eftertraktade Max Dowman på resan, då skrevs det löpsedlar och nätet exploderade.

När så matcherna kom igång med seger mot AC Milan i en rätt tempofattig match där Saka avgjorde och 3-2 mot Newcastle, så var det mesta kring matcherna om just dessa 15-åringar. Framförallt Max Dowmans framfart. Han fick uppmärksamhet, ibland och rätt ofta fullständigt oskäligt mycket, men samtidigt rättmätigt. Max Dowman var nyfiken, framåt, teknisk, offensiv och utmanande. han var en av de bättre i Arsenal och var bara 15 år. Marli Salmon gjorde heller inte bort sig alls. En stabil mittbacksinsats. Som 15-åring.

Efter Singapore väntade nästa fantastiska kulturkrock. Hongkong. En f.d brittisk kronkoloni, som numera är kinesisk, men med extrem särställning. kallas man Hongkong-kineser så betyder det att man helt enkelt ser sig själv som en mix. Det blev en match mot Tottenham. En förlust där David Rayas utflykt gjorde oss påmind om Nayims mål i finalen i cupvinnarcupen 1995. I alla fall ville Tottenhams supportrar få oss att tro det. Under tiden hade Arsenal värvat Gyökeres och hans närvaro i Asien pulveriserade media fullkomligt. Tröjförsäljningen ökade och det skrevs spaltmeter. Även Madueke var nu klar, men anslöt inte till Asien.

Det som gladde dock var att se hur de skadade spelarna - Havertz, Timber, Gabriel och Calafiori började få speltid, samtidigt som Zubimendi, Mosquera, Nörgaard och Kepa integrerades mer och mer i laget.

Laget vände hem. London och öppningen av Emirates Stadium. Det skulle sjungas "North London Forever" i ett soligt London och en gul ubåt från Villarreal stod för motståndet. Det blev 2-3 denna dag och långsamt undrar man hur det stod till i backlinjen, för samspelet funkade inte; backarna kom på "mellis", misstagen fanns och framför allt så släppte man in överraskande mål. Här fanns naturligtvis en irritation bland supportrarna att Noni Madueke ("en av alla dessa Chelsea-Outcasts") med en av sina första bollträffar- missade en straff i den fullkomligt värdelösa straffläggningen som följer efter träningsmatcherna. Nåväl, det skulle ändras.

3-0 mot Athletic Club från Bilbao ändrade fansens läge. Från missnöje och falska förhoppningar vändes detta till en positiv vy på laget. Gyökeres gjorde mål. Zubimendi ägde mittfältet, Mosquera visar sig vara en attraktion, Madueke spelade fri Havertz och det var applåder och en "grand finale" på försäsongen som lovade gott.

En lång resa mot säsongstarten börjar ta slut. Nu har redaktionen på kort tid avverkat transfers, uppladdning och matcher. Nu väntar slutbetygen på spelarna.