Hammarby flög – men Kim Andersson var tyngdlagen

Hammarby spelar som om baksmällan aldrig kommer
Det här har varit Ystads säsong från början till slut. Deras show. Deras maskin. Men slutspelet? Det tillhör Hammarby. Det är deras saga vi följer, deras kamp vi fängslas av. Oavsett hur det här slutar är det Hammarbys berättelse som stannar kvar. Det är dem vi pratar om. Det är dem som skrivit det osannolika manuset.
Jag skrev efter match 1 att Hammarby nått sin topp. Att det inte fanns mer att krama ur. Att Ystad skulle få glida in i guldet utan större bekymmer. Jag hade fel. Jag glömde det viktigaste:
Det här är inte matcher för Hammarby – det är ett kall. En profetia. Något större än handboll.
I det här laget finns tre bandieras som bär hela rörelsen på sina axlar:
Martin Dolk – sargad, envis och totalt orubblig från sju meter. En schweizisk armékniv i handbollsformat.
Josef Pujol – mannen som såg ut att ha checkat ut från elithandbollen men som nu spelar sitt livs handboll. Alla klubbar, alla resor, allt slit – bara en förberedelse för det här.
Henrik Olsson – spelar med samma självklarhet som han gjorde 2013 när han bar IFK Tumba till JSM-guld. Ledare. Symbol. Nav.
De här tre är inte bara bra handbollsspelare. De är Hammarby. De är essensen av vad klacken skriker tills stämbanden brister. Och de levererar på en nivå som ingen – jag upprepar: ingen – trodde de hade kvar i kroppen.

Och de har fått Ystad ur balans. Det här Ystad, som hela säsongen varit iskallt, kliniskt, orubbligt – börjar nu darra. Frustrationen går att ta på. De hittar inte femmans växel. Fram till minut 40 såg Oscar Carlén ut som en man som glömt pinkoden till sitt eget liv. Bredden i laget kändes tunn. Den där orädda coachningen han byggt hela sitt varumärke på? Borta.
Och så var det målvaktsfrågan. Hvenfeldt såg ut att vara inne på övertid, men Carlén lät honom stå kvar. Många undrade varför. Men som så många gånger förr fick han rätt. När det brann som mest stod Hvenfeldt där som ett jävla brandtorn. Och Carlén? Han hittade tillbaka. Började matchcoacha med hjärtat igen. Plockade av både Olsen och Andersson-Lindskog i slutet och lät en ny 9-meterslina lösa uppgiften. Modet var tillbaka. Och med det: segern.

Några ord om Liam Hultberg, förresten. Han spelar nästan hela matchen bakåt, får en chans framåt – och exploderar som en jävla naturkraft. Den killen ska inte stå på tillväxt längre. När Joelsson lämnar måste Ystad släppa honom fri. Talang som det här växer inte på trän – den river upp rötter.

Och sen, när dramat var som tätast, när allting stod på spel, när någon skulle lyftas och någon skulle krossas – så klev Kim Andersson fram. Nej, han är inte på toppen av sin karriär längre. Han är trasig, ärrad, limmad och tejpad efter snart två decennier på den högsta nivån. Men när allt skulle avgöras satte han den. Det sista skottet. Som om universum själv godkände manuset.
En spelare vars karriär är en utopi för vanliga dödliga. Som levt två handbollsliv i ett, som burit förväntningar större än hallar, som sett mer än de flesta ens vågar drömma om – och ändå fortsätter leverera.

Och som likt en sista, perfekt scen i en serie som borde lagts ned för fem säsonger sedan, bara gör det.
Sätter det avgörande skottet. Löser det. Bestämmer sig.
Det var poetiskt. Det var vackert. Det var – fan – rättvist.
Det är svårt att inte unna honom det där ögonblicket.

Det enda som fattades var att det skulle skett i EN avgörande final. En scen värdig en kung. Inte det här – en halvdold kuliss streamad via en hemmabyggd app med ett gränssnitt från 2011.
Tänk den slutscenen. Tänk det genomslaget. Den där smällen i flödet som får hela sport-Sverige att vända huvudet när vår Kim Andersson avgör en hel säsong, inte bara en match.
Men nu? Det här, det som skulle kunnat vara ett av våra största ögonblicket i svensk klubbhandboll på flera år, blir en bisats under en meningslös Tre Kronor-förlust i ett ihåligt B-VM mot Kanada.
Det är orättvist. Det är snålt.
Handbollen förtjänar bättre. Kim Andersson förtjänar bättre.