En sista skål för säsongen – Alla lag sammanfattade i ett rus för handbollsbanditer

Alingsås HK – En svajande epilog i väntan på nästa kapitel
På pappret såg det helt okej ut. Men som vi alla vet – papper brinner lätt. Och i Alingsås brann det inte ens, det glödde knappt. Klubben valde att bygga nytt på en stomme av spelare som mestadels synts på rehab än på plan de senaste åren. Det var som att hoppas att ett hus byggt på svampig myrmark skulle stå pall för höststormen. Det gjorde det förstås inte.
Första säsongen utan Mikael Franzén var alltid dömd att bli ett identitetssökande. Det är inte varje dag man förlorar sin religion. Det är ingen förening i Sverige som glider igenom ett sådant tomrum utan att vingla. Men Alingsås vinglade mer än väntat – de ramlade nästan.
Det mest frustrerande? De var oberäkneliga på det där riktigt giftiga sättet. Precis när man anade en klassisk vårform komma smygande – precis när slutspelet började kännas som en realistisk destination – då vek de ner sig. De tog sin plats som nia, som det lag som inte betyder någonting när våren kommer. Det mest anonyma man kan vara i svensk handboll.
Men det här luktar inte haveri – det luktar mellansäsong. Den sortens mellanlandning som klubbar ibland måste ta för att kunna studsa upp igen. Och studsa tror jag att de gör. Inte för att man plötsligt är världsklass, utan för att det här är Alingsås. De gör det. Det är vad de gör.
Och så var det Boqvist. Värvningen som inte skriker men viskar något lömskt. Det där kan visa sig bli genidraget som sätter klubben på rätt spår igen. En spelare som andas struktur, verkstad och lite hat mot att förlora – och det är exakt vad de behöver. 2025/26 kan mycket väl bli säsongen då Alingsås går från oberäkneliga till obehagliga igen.

HK Malmö – En saga som vände blad mitt i meningen
Länge var de säsongens stora överraskning. De spelade som ett lag utan tyngd i benen, som om de glömt sin egen historia av mellanmjölk och besvikelser. HK Malmö var plötsligt något annat – kvicka, smarta, kollektivt lysande. En handboll för finsmakare. Men likt alla mirakel fanns ett bäst före-datum, och när slutspelet började tickade klockan högt.
Det var som att någon tryckt på "reset" – det som varit flyt förvandlades till friktion. Malmö blev fantasilösa. Omständliga. Och den lilla eld som burit dem hela vägen dit slocknade i motvinden.
Inför kommande säsong ser det annorlunda ut. På riktigt. Det är ombyggnation, och inte med hammare och spik utan med kofot. Björn Sätterström lämnar skeppet, om än med en oklar biljett till Kristianstad. Men det verkliga avbräcket – det man kommer känna av när vintern kommer – är att Robert Månsson nu lägger taktiktavlan på hyllan och fokuserar på sportcheferiet i Lugi. Det var han som ritade upp det där Malmö som överpresterade. Utan honom? Tja.
In kommer i stället Zoran Roganovic och Mirsad Pecikoza – ett balkanpar som för tankarna till klassisk balkandramatik: känslor utan filter, hjärnor med snillrika lösningar och ett språkbruk som får väggar att darra. Ur ett romantiskt perspektiv är det omöjligt att inte hoppas på succé. Men Malmö ger dem inte direkt bästa förutsättningar.
Truls Grötta – kanske heLa Ligans MVP –går till Sävehof. Kristian Zetterlund, en av seriens bästa målvakter, är redan historia. Kvar på målvaktssidan: två egna produkter i Håkansson och Holmstedt. Begåvade, ja. Men att axla en hel säsong i Handbollsligan? Det är skillnad på potential och på prestation.
Och just det – Truls och Zetterlund är inte ens de enda förlusterna. Malmö har under flera år tappat sina viktigaste kuggar och ersatt dem med ungdom. Och nu går man all-in. 06:orna kliver in i strålkastarljuset. Nicola Roganovic – landslagsman och son till tränaren – och Collin Tönnessen, bortrövad från Ystad men fostrad i Malmö-DNA, bär framtiden på sina axlar.
Det är inte första gången HK Malmö bygger ungt. Senast de gjorde det hette framtiden Robert Månsson, Adam Lönn, Linus Persson och Jim Andersson. Det slutade med toppstrider och SM-final. Nu står man där igen. En liknande korsning mellan våghalsighet och drömmar.
Frågan är bara – är detta början på en ny saga, eller slutet på ett kapitel som aldrig riktigt blev klart?

IFK Kristianstad – Loket som spårade ur men nu tuffar vidare
IFK Kristianstad. Handbollssveriges egen Ompa-ompa-maskin. Det orangea loket som i åratal kört över allt motstånd på sin väg mot semifinaler, finaler, guld och äran. Men säsongen som gick? Ja, det var inte bara ett urspårat tåg – det var en brand i förarhytten, sabotage på spåret och en konduktör som hoppade av i farten.
Skräcksäsong är ett ord som inte riktigt räcker till. Det var identitetskris, formdipp, publikförtroende som krackelerade – och ett spel som lika ofta haltade som det snubblade. Men om det finns ett lag i handbollssverige där vägen uppåt känns lika självklar som vägen nedåt var smärtsam, så är det just IFK Kristianstad.
För det här laget är för bra för att vara dåligt två säsonger i rad.
Talangerna då? Stenmalm och Månsson – båda födda med den där självklara "det-faktorn". De blir ett år äldre, ett år starkare, ett år närmare det där obehagligt höga toppskiktet. Räkna med ett lyft – eller två. Och som sällskap får de nu en anfallsspecialist av rang: William Höghielm. En mittsexa som kan mer än blockera och brottas. Offensivt är han ett tillskott av sällsynt värde i det här IFK-laget – inte minst för Månssons spelsinne och Stenmalms Skytte.
På målvaktssidan? In kommer Al-Khafadji – en på sina bästa dagar briljant shot-stopper, men ojämn som en grusplan i februari. Faller han rätt i ramen kan han lyfta laget, men det är inget man bygger en hel säsong på utan viss nervositet.
Och så var det det där med högerkanten… eller snarare: högernio. Där ekar det tomt. Här finns frågetecken stora nog att svälja hela Kristianstads Arena. Det är tunt, det är skört – och det är där laget riskerar att blöda, särskilt i matcher där bredden ska vinna kriget snarare än spetsen avgöra det.
Men ändå – det är Kristianstad. De har publiktrycket, klubbkulturen och förväntningarna från hela södra Sverige på sina axlar. De kommer inte stå kvar i gyttjan och titta på. Detta är året då loket börjar rulla igen – frågan är bara hur snabbt det kommer upp i fart, och om det där skakiga fjolårsspåret är helt lagat.

HF Karlskrona – Handbollshjärtat som slog hårt, men hur länge?
HF Karlskrona. Laget som inte bara stegade upp – de tog också ett steg rakt in i hjärtat på sin stad. Det var stämning, det var tryck, det var återuppväckt handbollskultur i Blekinge – och det var alldeles, alldeles underbart. En framgångssaga både på och utanför plan. På pappret: en outsider som greppade tag i slutspelståget och hängde med hela vägen. På läktaren: en kokande hall som fick gamla handbollshjältar att fälla en nostalgitår.
Men vad var det egentligen vi såg?
Var det ett sensationellt välorganiserat Karlskrona som spelade med energi, mod och fart – eller var det bara en perfekt tajmad säsong där hälften av ligan sov, haltade, eller höll på att återuppfinna sig själva? Det är den där lilla jobbiga frågan som hänger kvar i luften inför 24/25.
För ärligt talat – vad händer när Alingsås studsar tillbaka? När Skövde hittar rytmen igen? När ett ungt och revanschsuget Önnered växlar upp? Och vad gör Karlskrona när även Amo kommer in med sin rustning blankpolerad och redo att kriga om topp 8?
Det är klart det finns kvalitet här – inte minst i organisationen och förmågan att skapa kollektiv framgång. Men känslan är också att det här var ett ögonblick i perfekt balans: en klubb som maxade sin potential samtidigt som konkurrenterna gick runt med punktering.
Slutspelet i all ära – det blev ett kvitto på vad som kan hända när ett lag tror på sitt spel och rider på våg av publikens kärlek. Men verkligheten knackar alltid på, och den gör det ofta efter succé.
HF Karlskrona står nu inför ett stort test. Det är nu alla vet vad som väntar, det är nu inget är gratis, och det är nu det ska visa sig om man är här för att stanna eller bara gästade festen en säsong.
Jag hoppas innerligt att jag har fel. För svensk handboll behöver städer som brinner. Men ibland räcker det inte med kärlek. Ibland måste man också stå emot när vinden vänder.

OV Helsingborg – Jojjon har slutat studsa
Det var på tiden. Efter åratal av svängdörrar, kvaldramatik, hopp och hopplöshet så tycks OV Helsingborg äntligen ha fått ner pulsen – och upp nivån. Toni Johansson, vars projekt länge kändes som en idé utan konkreta konturer, har till slut satt sin prägel. Laget vet plötsligt vad det vill, och ännu viktigare: hur det ska göra det.
Och visst – det tog tid. Det tog tappade säsonger, frustrerade supportrar och trötta presskonferenser. Men 2024/25 blev något annat. OV Helsingborg var inte bara kvar – de var faktiskt bra. Inget skönspel varje kväll, men en tydlig riktning. En identitet. Ett växande självförtroende. Och med ett växande intresse i staden.
Så hur ser det ut inför framtiden?
Det är klart att spelarförlusterna svider – framför allt Astrup, vars betydelse inte kan överdrivas. Det är ett tungt tapp, inte bara på plan, utan i mentalitet och karaktär. Men det är också något djupt hoppfullt över Helsingborgs sätt att hantera läget. In kommer nämligen två riktigt spännande namn i Jesper Lindgren och Forsell-Schefvert – det är klass, det är erfarenhet, det är ett statement.
Det här är inte längre ett OV som duckar, tvivlar eller famlar efter sin plats i hierarkin. Det här är ett lag som tror på att de hör hemma här – och som har spelare, tränare och struktur som börjar bevisa det.
Så, är jojjolagsetiketten officiellt borta? Det kanske är tidigt att klubba den fullständigt – svensk handboll är skoningslös och en dålig månad räcker för att sugas ner igen. Men känslan är stark: OV Helsingborg är inte på väg ut. De är på väg upp.
Och för en stad som alltid haft handboll i blodet, men som allt för ofta legat i feberfrossa, så är det här kanske början på något mer hållbart.


Hammarby IF – LSD, låsta dörrar och handbollsgalenskap
Inför säsongen 24/25 var det lätt att känna något kittlande i maggropen när man tittade på Hammarby. Ett lag med potential, utanför toppen men med snudd på poetiska möjligheter. Ett lag som, om det fick ordning på sin ojämnhet, kunde explodera. Men istället blev seriespelet en långdragen säsong av svaj, frustration och en känsla av att någon konstant satt och vred ned volymen varje gång det började svänga.
Hammarby halkade in i slutspelet mer som en tillfällig gästartist än en verklig utmanare. Man var där för att spela klart, inte för att spela stort.
Och sen.
Scenförändringen.
Från sömnigt pendeltåg till expressraket på LSD. Plötsligt var Hammarby något helt annat. Ett lag med fart, frenesi och ett försvar som luktade tysk betongfabrik och fransk improvisation. I mitten stod Max Gugolz – en hybrid av en jazzdansare och ett handbollsmissfoster till 3:a. Det var vackert. Det var våldsamt. Det var Hammarby.
Att Vasco Costa – en man som i en match kunde vara en blandning av Karabatic och Salvador Dalí – sedan försvann som en rökpuff ur den portugisiska dimman? Det blev bara ännu en del i det här lagets absurda dramaturgi. Från slutspelets mest elektriska individ till ett väsen ingen riktigt vet var han tog vägen. En sorts handbollens Keyser Söze.
Inför säsongen 25/26 ser läget nästan overkligt stabilt ut. Man får behålla det mesta. Har man dessutom lyckats skriva in Gustav Davidsson även i ett framtida SM-slutspel – ja, då är det bara att låsa upp lådan med gulddrömmar igen.
För Hammarby har något. Något som inte alltid syns. Inte alltid hörs. Men som i rätt stund, under rätt lampor, exploderar som en förbjuden fyrverkerifabrik på Mariatorget.
Och det är därför man aldrig riktigt räknar bort dem. För att man vet: när Hammarby bestämmer sig för att vara Hammarby – då är inget lag riktigt säkert.

IFK Skövde – Identitet på drift och vatten i kranen
IFK Skövde har alltid varit något av ett estetiskt självmål i positiv bemärkelse. Du vet vad du får. En spelarprofil som är lätt att rita av i silhuett: bredaxlad, blåklädd, beslutsam. En spelidé som luktar både graningekänga och taktisk ordning. Och ett självförtroende som gör dem till både bra lagkamrater och otrevliga gäster – inte minst om det skulle bli bråk på krogen efter matchen.
Men årets upplaga var… svår. Svår att placera, svår att förstå, svår att älska men också svår att ogilla. Det var som om någon tyst mutat ner hela DNA:t. Det blev inte dåligt, men det blev inte heller riktigt Skövde. Och kanske var det just därför de var så oberäkneliga. Ett lag som ibland blixtrade till, ibland försvann, och mest av allt påminde om ett barn som vuxit ur sina gamla kläder men ännu inte hittat nya som passar.
Att försöka tippa Skövde inför 25/26 är som att kasta pil på ett mjölkpaket i motvind. Det kan gå hur som helst. Och det finns egentligen inget konkret som skriker "stabilitet" – förutom just... Skövde. För detta är en klubb med tradition. Med struktur. Med självbild. Och ibland räcker det längre än vi tror.
Det som ändå håller liv i min egen bild av IFK Skövde är att det finns en Elovsson där inne. En spelare som spelar som om han vuxit upp med kroppstacklingar till frukost och löpsteg som landar med vibrationer i betongen. Han är en påminnelse om hur Skövde ska kännas – som en obekväm söndagsmatch i mars, som grus i skorna och en armbåge i brösthöjd.
Så: nej, jag vet inte var Skövde hamnar nästa säsong. Men jag hoppas – och det är väl ändå fint i sig – att de hittar tillbaka till sin identitet. Det där stora, styggare, elakare Skövde som ingen vill möta men alla måste respektera.
För ligan behöver det. Och jag också, tror jag?

IK Sävehof – Ett fiasko i backspegeln och ett vägskäl i horisonten
Att gå från Appelgren till Ekman var som att kliva av Orientexpressen och försöka fortsätta resan på en elscooter i motvind. Det blev för mycket, för snabbt, för tidigt. Och även om tiden kanske visar att det var rätt att ge just Ekman den här truppen – att låta honom växa med uppgiften och bygga något eget – så var säsongen 24/25 inget annat än något man helst bara vill slänga in i ett arkivskåp och kasta nyckeln i Säveån.
För det var ett ojämnt Sävehof. Ett splittrat lag där rollerna aldrig sattes, där identiteten aldrig dök upp, och där tomrummet efter Möller-bröderna låg kvar som en halvt urdrucken Red Bull i en varm sporthall: ofräscht och energilöst. Sävehof var inte dåliga – men de var inte heller Sävehof. Och det är i sig det största problemet.
Men nu då? 25/26?
Jo, det rör på sig. Spelare lämnar. Spelare kommer in. Och även om namnen Tom Poyet och Birgir Steinn Jonsson inte direkt säger mig någonting så är de scoutade av just Sävehof – och det brukar betyda något. Gedigna, vältränade, taktiskt skolade. Kanske precis det som behövs för att blåsa liv i en trupp som under förra säsongen mest kändes som att den gått vilse i Partille Arena.
Och så har vi Truls Grötta. Den bärande jätten från HK Malmö som ibland bar sitt lag som om det vore en gymväska på väg till Friskis. En värvning med tyngd. En signal. Sävehof vill något igen.
Samtidigt är detta också en säsong där ljuset riktas mot Stenbäcken. Hur han är som arkitekt. Det här är hans första verkliga bygge. Ett lag som inte är ett arv från Emil Berggren, utan ett testamente över vad Stenbäcken själv tror på. Han ska nu bevisa att han inte bara kunde spela – utan också skapa.
Och det ska sägas, tydligt: Säsongen 24/25 var ett fiasko. Ett kapitalt misslyckande för Sveriges kanske mest resursstarka klubb. Men det fina med fiaskon är att de ibland behövs. De river ner, blottar, tvingar fram förändring.
Så kanske – kanske – är just detta början på något nytt. Något hungrigt. Något värt att tro på igen.


Ystads IF – Mästare på riktigt
Svenska mästare. Cupmästare. Seriesegrare. Trippeln. Det låter som något man bara hör om i fotboll, något som ett mourinho styrt inter lyckades härja 2010. Men det här hände på riktigt, i Ystad. Ystads IF gick inte bara igenom säsongen 24/25 som det bästa laget – de gick igenom den som det bästa laget med ett eftertryck som nästan fick dem gamla radonvägarna i österportshallen att resa sig igen.
 För Ystad hade något som få andra lag i Sverige ens kan drömma om: en bredd, en tyngd – men framför allt en vinnarmentalitet som sipprat in i varje fiber av föreningen. Det här var inte ett gäng som råkade vinna. Det här var ett maskineri byggt för det. Och nu har de dessutom vunnit på ett sätt som cementerar en sak: YIF är här för att stanna.
Ungdomsverksamheten blomstrar som en sommaräng i Skåne, och så länge Oscar Carlén sitter på bänken med den där nästan stoiske pondusen, så är Ystad så nära en garanti man kan få i en sport som är byggd på kaos. Carlén har blivit symbolen för ett nytt YIF – ett mer professionellt, mer verklighetsförankrat och på alla sätt mer vuxet lag än det vi såg för bara några år sedan.
Men även de största måste byta tänder ibland, och den här sommaren ryker en riktigt hörntand i form av höger nio duon Kim Andersson och Kristian Olsen. Att ersätta dem på H9 är inte bara en taktisk utmaning – det är en känslomässig. Näslund kliver in, och han är bra, men ansvaret kan inte landa helt på honom. Det måste bli ett kollektivt lyft.
Lyckligtvis finns Julius kvar på M9. Och så länge han spelar handboll i Ystad så har man ett grundspel som håller för precis allt. Lägg därtill Liam Hultberg som nu kliver fram som förstaval på V9 – en spelare med hela framtiden för sig, frågan är bara om han är redo?
Så vad är nästa steg för Ystads IF?
Kanske är det just det – att hålla sig kvar där uppe. För det är en konst i sig. Att jaga är en sak, men att jagas? Det är något helt annat. Men med det här laget, det här ledarskapet och den här klubben? Ja, då kan det mycket väl vara så att historieböckerna precis börjat skriva sitt YIF-kapitel.
Och det kapitlet... luktar nog ändå lite guld igen trots allt.

Skånela IF – När viljan går på semester
Ja, vad ska man säga om Skånela den här säsongen? Det var som att de var där – men ändå inte. De hade kvaliteten i många matcher, ingen tvekan om det. Men det saknades något helt avgörande: viljan. Den där desperationen, den där hungern efter poängen som krävs för att faktiskt hänga kvar i Handbollsligan, den lyste med sin frånvaro.
Istället såg det mest ut som att Skånela var där för att fylla upp en plats i tabellen. Ett tråkigt faktum, och ett ganska tydligt svaghetstecken för svensk handboll att ett lag med så pass låga ambitioner och prestationsnivå återfinns i högsta ligan.
Min stora förhoppning? Att VästeråsIrsta har betydligt högre krav på sig själva än vad Skånela visade i år. För svensk handbolls skull behövs mer hunger, mer kamp – inte bara närvaro.

Önnereds HK – Socialt projekt eller elitklubb?
Det har skrivits spaltmeter om Önnereds säsong 24/25 – och nej, det är inte för deras handbollsprestationer. Att behandla professionella elitspelare, tränare och ledare så som Önnered gjort är inte okej. För handbollsmässigt? Nej, deras prestationer var verkligen inte bra. Men det ligger inte i vem som sitter på bänken eller springer på planen – för där finns definitivt kvalitet att bygga vidare på.
Det är många spelare med högsta ligaklass som man med rätta borde ha högre förväntningar på. Men trots det är Önnered i en riktig svacka, framförallt förtroende mässigt – och inför kommande säsonger skulle jag själv tveka innan jag skrev på för den föreningen. Det är verkligen upp till bevis för Önnered nu, mycket är på plats men det saknas något helt avgörande: stabilitet och trovärdighet.
Vad Önnered behöver är en lugn, strukturerad säsong där man sätter en tydlig spelidé, en stark identitet och en plan för framtiden. Just nu är Önnereds HK ingen förening man litar på. De kunde värva Dika Mem och jag skulle ändå tveka.
Med det sagt – det kan och får inte bli sämre. Men snälla, sluta prata om seriesegrar och SM-finaler. Det är inte där Önnered är just nu. Fokus måste ligga på lugn och ro, på att få ordning i båten. Inte mer än så.
.

Amo HK – Den där vilda vilsna mellansäsongen
Säsongen 24/25 för Amo HK? Tja, en klassisk mellansäsong. Som när den sista tonen från en trasig gitarr dör ut på en tom scen, och du står kvar i mörkret och undrar vad som ska hända härnäst.. För när Amo klev upp i Handbollsligan första gången, då kände hela handbollssverige det i magen — här kommer något nytt, något som vågar sticka ut och göra på sitt sätt. Men… den där vilda satsningen? Den verkar ha tagit en lång, seg omväg till bakfickan.
Årets säsong? Som en sömnig natt på stan efter alldeles för många drinkar – långt ifrån spännande och mest bara segdragen. Men – och det här är viktigt – Amo är inte döda. De är bara i en svacka, som ett trasigt men charmigt gäng som fortfarande har gnistan kvar nånstans under all smuts.
Forsell-Schefert som lämnar? Såklart ett hårt slag. Men hör här: de plockar in Josip Cavar – en av ligans absolut bästa målvakter. En värvning som luktar kvalité och hunger. Det är som att få tag på den där sista flaskan whisky i baren, när allt annat känns meningslöst.
Amo är unika, de är rövarbandet som gör handbollen lite farligare, lite galnare. Och jag hoppas, nej, jag vet att nästa säsong kommer vi få tillbaka det gamla Amo – det där vilda, explosiva, stundtals självdestruktiva Amo som man älskar att hata och hatar att älska.
Så låt oss höja glaset för att nästa säsong blir en återkomst från kaoset. För utan det där galna, vem fan vill då titta på Amo?

GUIF på fallrepet – Går man i Lugi, RIK och Drotts fotspår
GUIF:s säsong 24/25? En ren och skär katastrof. Men på något jävla sätt, när dammet lagt sig och sista puckeln är avklarad, smög sig ändå en oväntad känsla in: det här slutade faktiskt helt okej. Lite som när man efter en ruffig kväll vaknar bakfull men med telefonen fortfarande i handen – man är inte död än, och det finns hopp.
I kvalet slängde man undan Varberg med en lätthet som nästan gjorde ont att se. Och avslutningen i handbollsligan? En rejäl uppkäftig uppryckning jämfört med det deprimerande vraklag GUIF var innan VM-uppehållet. När Stefan Karlsson tog plats på tränarbänken kändes det som att Eskilstuna äntligen fick in någon med både vilja och kunskap – någon som kan blåsa liv i det här krislaget. Men låt oss inte lura oss, det är inte på väg att bli något topplag.
Om man lyckas hålla sig kvar i ligan nästa säsong utan att behöva gräva sig upp från kvalträsket – då ska man vara nöjd. För spelar tappen? Den svider betydligt mer än de blygsamma förstärkningarna kan kompensera för. Plantskolan som tidigare spottade ut talanger av högsta kvalitet känns mer som ett avslutat kapitel än en levande historia.
Så frågan kvarstår: Är det här slutet för Eskilstuna som ett starkt handbollsfäste? Jag vet inte. Men just nu känns det som att man släpar sig fram på gamla meriter och hoppas på ett mirakel. Framtiden? Den får visa om Eskilstuna kan resa sig igen, eller om man går samma väg som så många andra en gång stolta klubbar – ner i glömskan.

IF Hallby – Som en gammal Volvo i ösregn
Det går inte att säga annat: IF Hallby har precis genomfört sin bästa säsong någonsin. Den där typen av säsong som känns som när man för första gången på länge hittar en skitig femhundring i en vinterjacka – oväntad, hoppfull, och med potential att förändra helgen. Jesper Östlundhs comeback på tränarbänken? En fullträff. Som att få tillbaka en gammal kompis från lumpen som fortfarande vet hur man lagar ärtsoppa över öppen eld. Han styrde upp ett försvarsspel så disciplinerat att man nästan började tvivla på sin egen uppväxt.
Men låt oss inte måla fan på väggen med guld. För hur vacker säsongen än blev i backspegeln, så är det ändå svårt att känna att den här Hallby-vågen kommer rulla särskilt länge till. Truppen? Inte direkt något man skryter om. Nyförvärven? Snarare funktionella än inspirerande. Det finns en tydlig linje i allt Hallby gör – de jobbar långsiktigt, metodiskt, och utan att skrika efter uppmärksamhet. Lite som att de hellre går hem tidigt från festen för att hinna handla kattmat.
Och det är både styrkan och svagheten. För det är tryggt. Men också lite tråkigt. Hallby har någonstans funnit sin identitet i det där grå mellanläget: inte usla, men heller aldrig riktigt farliga. De drömmer inte, de planerar.
Ska man våga hoppas på mer? Kanske. Östlundh har en förmåga att skapa ordning i kaos, och klubben har faktiskt bevisat att man kan göra mycket med lite. Men magkänslan säger ändå att det här var en flirt med toppen snarare än början på en stadig relation. Slutspelslaget Hallby 24/25 var nog bara en vacker engångsföreteelse – en mixtape från förr som råkade spelas vid rätt tillfälle.
Nästa säsong? Kanske ett par placeringar längre ner. Men vet du vad – om Hallby fortsätter vara Hallby, då är det kanske helt okej ändå. Alla behöver inte vara rockstjärnor. Någon måste köra bussen också.