Plast, show och badshorts – beachhandbollen har inget här att göra

Säsongen är slut. Det som återstår är ett Final 4 som hänger i horisonten som en sista utandning innan handbollsåret får vila. Det borde vara en tid för eftertanke, analys, vila. Men istället kommer något krypande med sand mellan tårna och plast i håret: beachhandbollen.
Och låt oss säga det rakt ut – det är en lidelse att bevittna.
Beachhandbollen växer. Inte som en sport, utan som en klibbig algblomning i förbundets budget, i föreningarnas planering och i tränarnas sommarångest. Vi tvingas lägga tid, energi och pengar på något som har mindre gemensamt med handboll än vad innebandy har med ishockey. Och ändå ser jag inga SHL-klubbar som öppnar innebandysektioner.
Det är som att kalla limbo för konstsim – ja, det spelas till musik och båda har människor med kroppar, men sen tar likheterna slut.
Beachhandbollen är en avart. Ett jippo. Ett spex för taniga grabbar i badshorts och tjejer i färgglada solglasögon..
Och visst – det finns ett undantag. Åhus Beachhandboll. Den turneringen har, trots sin sandiga natur, betytt mer för svensk handbolls ungdomsrekrytering än många distriktsutvecklingstränare och hela spelarutbildningsplanen tillsammans. Den är ett smutsigt, soligt mästerverk. Den har fått tonåringar att inte lägga skorna på hyllan, utan snöra dem en säsong till. Bara för att få uppleva Åhus igen. För det – ett ärligt och handbollsnära arrangemang – ska ni ha ett rungande tack.
Men vad får de i gengäld?
Krav. Anpassning. Tvingas slipa ner kanterna på sin unika turnering för att passa en internationell mall som är mer show än sport. Det är skamligt. Det är som att kräva att en punkklubb i Berlin ska införa smokingtvång för att passa in i Guggenheim.
Vårt förbund verkar ha glömt vilken idrott de ska företräda. Jag behöver inte veta vilka som är uttagna till landslaget i beachhandboll. Det är lika relevant för mig som vem som vann darttävlingen på Harrys i Jönköping i lördags.
Vi ska inte lägga resurser på beachhandboll. Vi ska inte lägga ett öre på beachhandboll. Och om ni undrar varför, så låt mig ge er ett ekonomiskt exempel:
Om beachhandbollen vore en aktie – då hade den kallats skräpaktie.
Inget land har tjänat pengar på beachhandboll. Inte ens i de länder där sporten faktiskt spelas seriöst. Den är ett svart hål i varje handbollsförbunds balansräkning. En kostnad. Ett rörligt ingenting.
Och nu tycker jag det är dags att göra det enda rätta: Klipp banden. Låt beachhandbollen stå på egna ben. Starta ett eget förbund, bygg egna strukturer och jaga era egna sponsorer. Men håll er borta från handbollens resurser. Låt inte vår sport – riktig handboll – bära en annan sports börda.
Man kan få tycka annorlunda. Det här är min högst subjektiva åsikt. Men ibland är det faktiskt så att subjektiva åsikter råkar vara jävligt rimliga också.